rödmylleregeringen

rödmylleregeringen, populärt namn på den sista förkrigsregeringen, bildad 12/3 1937 av A.K. Cajander från framstegspartiet, som inkallats för att spela rollen av vågmästare av de två stora regeringspartierna, agrarförbundet och socialdemokraterna. Dessa hade fem ministrar var, medan framstegspartiet representerades av statsministern och utrikesministern. R. hade en bredare bas i riksdagen än någon tidigare finländsk ministär. De starka männen i regeringen var finansministern Väinö Tanner och försvarsministern Juho Niukkanen. Även Urho Kekkonen spelade en central roll vid regeringens tillkomst och satt själv i den. Svenska folkpartiet, vars inträde tidigare hade förhindrats av agrarerna, var från hösten 1939 företrätt med två ministrar. R. satt över riksdagsvalet 1939, men avgick dagen efter vinterkrigets utbrott, 1/12 1939.

Bildandet av r. var otvivelaktigt ett av de viktigaste förkrigstida politiska avgörandena. Under dess tid slutfördes socialdemokraternas politiska återanpassning till det finländska samhället. Stiftandet av folkpensionslagen var den viktigaste reformen r. åstadkom, eftersom man därmed kan sägas ha inlett byggandet av den finländska välfärdsstaten.

Regeringen Cajander förebådade även regeringar av liknande typ efter kriget, då r. blev det gängse begreppet för sådana (då även folkdemokraterna var med, talade man ofta om folkfrontsregeringar). R. var den dominerande typen av regering fram till 1987, varefter den återkom 2003 efter ett avbrott på halvtannat decennium (blåröda regeringen, regnbågsregeringen). I den regering som bildades sistnämnda år hade Svenska folkpartiet i princip en vågmästarställning mellan Centern och socialdemokraterna.