Ruotsalainen, Paavo Henrik (f. 9/7 1777 Lapinlax, d. 27/1 1852 Nilsiä), bonde och väckelseledare. R. levde största delen av sitt liv i armod. Han lärde sig läsa redan som barn, men blev aldrig skrivkunnig och måste därför diktera sina brev. 1817 stod han i beråd att med sin stora familj utvandra till Polen, men hejdades av myndigheterna i Viborg. Vid återkomsten till Savolax slog han sig ned i Nilsiä, där han slutade sina dagar som tämligen välbeställd jordbrukare.
R. hade i ungdomen gripits av en stark syndakänsla och förgäves sökt klarhet hos hembygdens väckelserörelser; inre frid uppnådde han först sedan han 1799 besökt smeden Högman i Laukas. Från detta ögonblick framträdde R. som predikant och blev småningom de väcktas ledare först i Norra Savolax och sedan i Norra Karelen, dit rörelsen spred sig från 1816. Kring 1830 började myndigheterna motarbeta R:s och hans medarbetares verksamhet, eftersom man fruktade att den religiösa väckelsen skulle få politiskt revolutionära drag. Man kunde dock inte hindra att budskapet spred sig till allt vidare kretsar: 1834 förenades den östfinska och den mellanösterbottniska väckelsen (som leddes av Jonas Lagus och N.G. Malmberg) till en enda under R:s ledning.
R. blev en central gestalt inom det andliga livet i landet och inbjöds av sina anhängare att tala bl.a. i huvudstaden; man har räknat ut att han tillryggalade totalt 30 000 km på sina predikoresor. Hans hem i Nilsiä blev en vallfartsort för folk i trosnöd. Myndigheternas förföljelse av de väckta kulminerade på tinget i Kalajoki 1838-39, där R. jämte en talrik skara trosfränder stod åtalade för brott mot det s.k. konventikelplakatet av 1726 (som förbjöd religiösa sammankomster utanför gudstjänsterna) och dömdes till 119 rubel och 40 kopek i böter.
Den av R. inspirerade pietismen drabbades på 1840-t. av splittring och tillbakagång, men fick senare ny kraft. Under 1900-talets 3-4 första decennier uppträdde den som en politisk maktfaktor, främst i Sydösterbotten, där den under inbördeskriget stärkte den vita arméns kampanda och senare bidrog till att framkalla den mot kommunismen riktade Lapporörelsen.
Själv förlorade R. mot slutet av sitt liv en stor del av sitt tidigare inflytande, bl.a. beroende på att han i förakt för all "verkhelighet" ogenerat hängav sig åt bruket av alkohol. Hans förkunnelse utgjorde en protest mot den inom pietismen vanliga tendensen till en egocentrisk frälsningsuppfattning; bot och syndasorg ingick i Guds fostran av den kristna människan. Han var en fängslande talare och uppvisade en exceptionell skarpsynthet och visdom, när det gällde enskild själavård. R. motarbetade fromleri och skenhelighet; om sådana företeelser kunde han använda ett mindre polerat språk, vilket stötte en del människor och skaffade honom många fiender. Hans ende son togs av daga i Nilsiä 1830.
R:s liv har inspirerat flera skönlitterära författare, bl.a. Juhani Aho, Aukusti Oravala, Lauri Kokkonen och Eero Kinnunen. Hans gestalt avporträtteras även i Joonas Kokkonens opera Viimeiset kiusaukset (De sista frestelserna, 1975). Se även väckelserörelser. (A. Oravala, P.R., 1918; H. Hyvärinen, Muistoja Paavo Ruotsalaisesta, 1924; B. Jonzon, Studier i P.R:s fromhet, 1935; H. Nyman, Den bidande tron hos P.R., 1949, fi. övers. Paavo Ruotsalaisen odottava usko, 1977; O. Tarvainen, Paavo Ruotsalaisen opinkäsitys, 1967; A. Saarisalo, Elämän vaeltaja P.R., 1969; P.R. 1777-1852, red. O. Tarvainen, 1977; Paavo Ruotsalaisen kirjeet, 1985; T. Ruokanen, P.R.:talonpoikain herättäjä, 1989, ny utg. Ukko-Paavo. P.R. ja 1800-luvun heräävä Suomi, 2002; J. Siltala, Suomalainen ahdistus, 1992; P. Järvinen, Yks enkeli, yks perkele: kirjoituksia Paavo Ruotsalaisesta, 1994; H. Purhonen, Piikkinen mies: Paavo Ruotsalainen ihmisenä, 1994; A. Lappalainen, Valat ja valheet. Juhana Paavonpoika Ruotsalaisen salamurha Nilsiässä 1830, 2003; V. Remes, P.R.: viisas neuvoja, vaikea lähimmäinen, 2003)
R. hade i ungdomen gripits av en stark syndakänsla och förgäves sökt klarhet hos hembygdens väckelserörelser; inre frid uppnådde han först sedan han 1799 besökt smeden Högman i Laukas. Från detta ögonblick framträdde R. som predikant och blev småningom de väcktas ledare först i Norra Savolax och sedan i Norra Karelen, dit rörelsen spred sig från 1816. Kring 1830 började myndigheterna motarbeta R:s och hans medarbetares verksamhet, eftersom man fruktade att den religiösa väckelsen skulle få politiskt revolutionära drag. Man kunde dock inte hindra att budskapet spred sig till allt vidare kretsar: 1834 förenades den östfinska och den mellanösterbottniska väckelsen (som leddes av Jonas Lagus och N.G. Malmberg) till en enda under R:s ledning.
R. blev en central gestalt inom det andliga livet i landet och inbjöds av sina anhängare att tala bl.a. i huvudstaden; man har räknat ut att han tillryggalade totalt 30 000 km på sina predikoresor. Hans hem i Nilsiä blev en vallfartsort för folk i trosnöd. Myndigheternas förföljelse av de väckta kulminerade på tinget i Kalajoki 1838-39, där R. jämte en talrik skara trosfränder stod åtalade för brott mot det s.k. konventikelplakatet av 1726 (som förbjöd religiösa sammankomster utanför gudstjänsterna) och dömdes till 119 rubel och 40 kopek i böter.
Den av R. inspirerade pietismen drabbades på 1840-t. av splittring och tillbakagång, men fick senare ny kraft. Under 1900-talets 3-4 första decennier uppträdde den som en politisk maktfaktor, främst i Sydösterbotten, där den under inbördeskriget stärkte den vita arméns kampanda och senare bidrog till att framkalla den mot kommunismen riktade Lapporörelsen.
Själv förlorade R. mot slutet av sitt liv en stor del av sitt tidigare inflytande, bl.a. beroende på att han i förakt för all "verkhelighet" ogenerat hängav sig åt bruket av alkohol. Hans förkunnelse utgjorde en protest mot den inom pietismen vanliga tendensen till en egocentrisk frälsningsuppfattning; bot och syndasorg ingick i Guds fostran av den kristna människan. Han var en fängslande talare och uppvisade en exceptionell skarpsynthet och visdom, när det gällde enskild själavård. R. motarbetade fromleri och skenhelighet; om sådana företeelser kunde han använda ett mindre polerat språk, vilket stötte en del människor och skaffade honom många fiender. Hans ende son togs av daga i Nilsiä 1830.
R:s liv har inspirerat flera skönlitterära författare, bl.a. Juhani Aho, Aukusti Oravala, Lauri Kokkonen och Eero Kinnunen. Hans gestalt avporträtteras även i Joonas Kokkonens opera Viimeiset kiusaukset (De sista frestelserna, 1975). Se även väckelserörelser. (A. Oravala, P.R., 1918; H. Hyvärinen, Muistoja Paavo Ruotsalaisesta, 1924; B. Jonzon, Studier i P.R:s fromhet, 1935; H. Nyman, Den bidande tron hos P.R., 1949, fi. övers. Paavo Ruotsalaisen odottava usko, 1977; O. Tarvainen, Paavo Ruotsalaisen opinkäsitys, 1967; A. Saarisalo, Elämän vaeltaja P.R., 1969; P.R. 1777-1852, red. O. Tarvainen, 1977; Paavo Ruotsalaisen kirjeet, 1985; T. Ruokanen, P.R.:talonpoikain herättäjä, 1989, ny utg. Ukko-Paavo. P.R. ja 1800-luvun heräävä Suomi, 2002; J. Siltala, Suomalainen ahdistus, 1992; P. Järvinen, Yks enkeli, yks perkele: kirjoituksia Paavo Ruotsalaisesta, 1994; H. Purhonen, Piikkinen mies: Paavo Ruotsalainen ihmisenä, 1994; A. Lappalainen, Valat ja valheet. Juhana Paavonpoika Ruotsalaisen salamurha Nilsiässä 1830, 2003; V. Remes, P.R.: viisas neuvoja, vaikea lähimmäinen, 2003)
Ruotsalainen, Paavo. Positionen som andlig ledare var framför allt baserad på stor talang som religiös lärare och själasörjare. Foto: Postmuseets bildarkiv.