Salla, till 1936 Kuolajärvi, kommun i sydöstra Lappland invid gränsen mot Ryssland. Areal 5 743 km2, invånare 4 052 (2011).
Salla är en relativt sjöfattig bygd, där talrika höjder, bl.a. Sorsatunturi (626 m ö.h.) och Pyhätunturi når ovan trädgränsen. Terrängen höjer sig från v. mot ö. och n.o. samt bildar en vattendelare mellan Kemi älv och vattendrag som rinner till Vita havet. Huvudvattendrag i Salla är Tenniöjoki, en av Kemi älvs största biälvar; i motsatt riktning rinner bl.a. Oulankajoki. En biälv till Tenniöjoki är Vuotosjoki, kring vilken man under sent 1900-tal i flera decennier planerade en konstgjord sjö (Vuotos). Bebyggelsen är till övervägande del grupperad kring banan Kemijärvi-Salla-riksgränsen (86 km, invigd 1941; byggd för att uppfylla ett av kraven i Moskvafreden 1940). Samhällen utmed denna bana är Kursu (300 inv. 2000), Salmivaara (200 inv. 2000) och Salla kyrkby (tidigare Märkäjärvi, 2 200 inv. 2000). Gränsövergångsstället i Kelloselkä öppnades 2002 för internationell trafik. Helsingfors universitet upprätthåller sedan 1967 en forskningsstation vid fjället Värriötunturi (515 m ö.h.) i n.
Salla avskildes 1776 från Kuusamo och anslöts till Kemijärvi, blev kapell 1826 och bildade egen församling 1857. De första finska nybyggarna anlände i början av 1700-talet Kring 1890 förvandlade trävarufirmornas nyvaknade intresse för de skogrika nejderna med ett slag livet i Salla, som dittills baserat sig på naturahushållning. (Salla bildar jämte Kuusamo ett av landets största granskogsområden.) Förändringen medförde även en del negativa konsekvenser, bl.a. lade bolagen beslag på stora arealer privatägd skogsmark. Salla kom därför att betraktas som en av landets fattigaste socknar. I början av 1920-talet var Salla i blickpunkten som skådeplats för den beryktade fläskrevolten.
Under andra världskriget förintades en stor del av bebyggelsen. I december 1939 och januari 1940 omringade och besegrade finländska styrkor under generalmajor K.M. Wallenius två sovjetiska divisioner, som hotat Kemijärvi efter ett genombrott vid Salla (Svenska frivilligkåren). I juli 1941 intog två tyska divisioner och en finländsk division under tyskt befäl Salla och ryckte därefter fram mot Murmanskbanan, som dock inte nåddes. Såväl vid freden i Moskva 1940 som vid vapenstilleståndet 1944 avträddes ungefär hälften av kommunens areal (5 834 km2) till Sovjetunionen, båda gångerna även kyrkbyn. Efter kriget förlades den med danska gåvomedel uppförda huvudkyrkan (E. Eerikäinen/O. Sipari, 1950) till Märkäjärvi by, som idag går under namnet Salla kyrkby. Invid kyrkan ligger krigargraven med ett monument av A. Tukiainen (1953). (H. Heinänen, Sallan historia, 1993; J. Tyrkkö, Sallan savotta -41, 1971; Vuotoksen varrelta, 1995)
Salla är en relativt sjöfattig bygd, där talrika höjder, bl.a. Sorsatunturi (626 m ö.h.) och Pyhätunturi når ovan trädgränsen. Terrängen höjer sig från v. mot ö. och n.o. samt bildar en vattendelare mellan Kemi älv och vattendrag som rinner till Vita havet. Huvudvattendrag i Salla är Tenniöjoki, en av Kemi älvs största biälvar; i motsatt riktning rinner bl.a. Oulankajoki. En biälv till Tenniöjoki är Vuotosjoki, kring vilken man under sent 1900-tal i flera decennier planerade en konstgjord sjö (Vuotos). Bebyggelsen är till övervägande del grupperad kring banan Kemijärvi-Salla-riksgränsen (86 km, invigd 1941; byggd för att uppfylla ett av kraven i Moskvafreden 1940). Samhällen utmed denna bana är Kursu (300 inv. 2000), Salmivaara (200 inv. 2000) och Salla kyrkby (tidigare Märkäjärvi, 2 200 inv. 2000). Gränsövergångsstället i Kelloselkä öppnades 2002 för internationell trafik. Helsingfors universitet upprätthåller sedan 1967 en forskningsstation vid fjället Värriötunturi (515 m ö.h.) i n.
Salla avskildes 1776 från Kuusamo och anslöts till Kemijärvi, blev kapell 1826 och bildade egen församling 1857. De första finska nybyggarna anlände i början av 1700-talet Kring 1890 förvandlade trävarufirmornas nyvaknade intresse för de skogrika nejderna med ett slag livet i Salla, som dittills baserat sig på naturahushållning. (Salla bildar jämte Kuusamo ett av landets största granskogsområden.) Förändringen medförde även en del negativa konsekvenser, bl.a. lade bolagen beslag på stora arealer privatägd skogsmark. Salla kom därför att betraktas som en av landets fattigaste socknar. I början av 1920-talet var Salla i blickpunkten som skådeplats för den beryktade fläskrevolten.
Under andra världskriget förintades en stor del av bebyggelsen. I december 1939 och januari 1940 omringade och besegrade finländska styrkor under generalmajor K.M. Wallenius två sovjetiska divisioner, som hotat Kemijärvi efter ett genombrott vid Salla (Svenska frivilligkåren). I juli 1941 intog två tyska divisioner och en finländsk division under tyskt befäl Salla och ryckte därefter fram mot Murmanskbanan, som dock inte nåddes. Såväl vid freden i Moskva 1940 som vid vapenstilleståndet 1944 avträddes ungefär hälften av kommunens areal (5 834 km2) till Sovjetunionen, båda gångerna även kyrkbyn. Efter kriget förlades den med danska gåvomedel uppförda huvudkyrkan (E. Eerikäinen/O. Sipari, 1950) till Märkäjärvi by, som idag går under namnet Salla kyrkby. Invid kyrkan ligger krigargraven med ett monument av A. Tukiainen (1953). (H. Heinänen, Sallan historia, 1993; J. Tyrkkö, Sallan savotta -41, 1971; Vuotoksen varrelta, 1995)
Salla. De första finska nybyggarna slog sig ned i trakten på 1730-t. och trängde småningom fredligt undan den tidigare samiska bosättningen. Karta: Arttu Paarlahti. Källa för areal- och befolkningsuppgifter: Statistikcentralen.
Bildkälla: Finl. kommunförbund.