samboförhållanden

samboförhållanden, vanligen tillsammans boende par, vilka inte har ingått civiläktenskap eller kyrkligt välsignat äktenskap. S. har i modern tid allmänt accepterats, men lagstiftningen som var baserad på kyrkans regler fram till 1900-t. var länge offensivt inställd. Giftermålsbalken i 1734 års lag, som såg den kyrkliga vigseln som det fullkomliga äktenskapet, avskaffades i sin återstående form först i samband med äktenskapslagen av 1929. Dessförinnan hade möjligheten att ingå civiläktenskap införts 1917. Olika faktorer, såsom den innan äktenskapslagen 1929 juridiskt sett besvärliga skilsmässoproceduren, fattigdom eller vänsterpolitisk övertygelse utformade s. bland den stora allmänheten.

Under början av 1930-t. inleddes på initiativ av Åbo ärkestift en riksomfattande undersökning av de samboende parens antal i syfte att lagvägen förbjuda s. Efter undersökningen tillsattes en kommitté 1934, vilken gav sitt betänkande till justitieministeriet följande år. Lagförslaget, "förekommande av olegaliserad samlevnad", kom trots två motioner till riksdagen och fem behandlingar i lagutskottet att slutgiltigt förfalla i regeringen 1940. Bakgrunden till att man önskade komma åt s. kan stå att finna i den vid tiden starkt tongivande radikalhögern, för vilken det faktum att inte så få socialister och kommunister föredrog att leva i s. utgjorde en nagel i ögat.

Numera kan samboförhållandens förekomst i Finland ses som "prövotid" inför äktenskapet. I denna form har de ökat under senare år. För många är samboförhållandet således ett försteg till äktenskapet eller till registrerat partnerskap.

I motsats till äktenskapslagen och ärvdabalken, som stipulerar om rättigheter och skyldigheter inom äktenskap, saknas helt en allmän lagstiftning som skulle reglera relationerna i s. S. registreras inte och därför kan man heller inte exakt bestämma när de börjat eller upphört. Samboparterna saknar vidare arvsrätt till varandras egendom. Arvsrätt kan skapas enbart genom upprättande av testamente. Vid arvsbeskattningen blir arvskatten tredubbel, med undantag för samboende som varit gifta med varandra tidigare eller har eller har haft ett gemensamt barn. I sistnämnda fall är arvskatten densamma som för äkta makar, d.v.s. enkel. Enligt doktrinen anses inte den leva i samboförhållande som är gift på annat håll, eller den som enligt finsk lag inte kan ingå äktenskap, t.ex. syskon.

Vid sambons död saknar änkan/änklingen det viktiga boendeskydd som en efterlevande maka/make får enligt äktenskapslagen. Inte ens ett äganderättstestamente till förmån för sambon ger fullt skydd till bostaden i det fall att den avlidne hade barn och egendomen i huvudsak består enbart av bostaden. I sistnämnda fall begränsas arvet av barnets rätt till laglott, som normalt är hälften av arvslottens storlek. I inkomstbeskattningen, liksom i övriga beskattningsfrågor, behandlas samboende i regel som helt separata personer, med undantag i vissa fall för samboende som varit gifta med varandra tidigare eller haft gemensamt barn. Faderskapet till ett barn som fötts i ett samboförhållande bör vidare alltid rättsligt fastställas, medan faderskapet till ett barn fött inom äktenskap anses automatiskt utrett. Det finns över 50 offentligrättsliga normer som hänför sig till samboförhållanden, såsom i lagen om olycksfallsförsäkring, lagen om studiestöd, lagen om bostadsbidrag, lagen om utkomstskydd för arbetslösa, lagen om stöd för hemvård, m.m. Gemensamt för alla dessa normer är att de bygger på tanken om att ett samboförhållande medför ekonomisk nytta för parterna och denna bör anpassas till de bidrag och understöd som med samhälleliga medel utbetalas.

De juridiska problem som uppstår i ett samboförhållande är ofta förmögenhetsrättsliga och hänför sig ofta till konfliktsituationer av olika slag. Parterna i ett samboförhållande är inte enligt lag underhållsskyldiga i förhållandet till varandra, vilket äkta makar är. I motsats till äkta makar kan parterna i ett samboförhållande inte via domstol kräva separat beslut om upplösning av samlevnad. En sambopartner kan inte heller i samband med en upplösning vid domstol kräva att få bo i samägd eller av den andra parten ägd bostad under kortare eller längre tid, vilket äktenskapslagen möjliggör. Ej heller kan man vid samboförhållandets upplösning kräva domstol att ålägga den andra parten att flytta ut ur det gemensamma hemmet. Den enda metod parterna i ett samboförhållande i ett dylikt fall kan tillgripa är att ansöka om besöksförbud. Om parterna vid en upplösning inte kommer överens om egendomens delning kan inte heller skiftesman tillsättas och avvittring förrättas.

Allt detta visar klart och tydligt vikten av att förekomma och sålunda upprätta en överenskommelse om de ömsesidiga spelreglerna i samboförhållandet och vid en eventuell upplösning (äktenskap). (R. Jaakkola, Om samboende i Finland på 1930-talet, Historisk tidskrift för Finland, årg. 69, 1984; A. Aarnio/U. Kangas, Perhevarallisuus, 2002) (Harriet Rydberg)