samhällsklass. S. är inte ett entydigt begrepp. I Finland liksom i andra länder används det på olika sätt av representanter för olika teoretiska och politiska riktningar.
Traditionella uppfattningar om s. kan grovsorteras i två kategorier. Den ena, som brukar tillskrivas den tyske sociologen och socialhistorikern Max Weber, utgår från att individerna i ett samhälle har olika social status på basis av det anseende de åtnjuter: s. uppstår, när man grupperar ihop människor, som har ungefär samma sociala status. Samhällets klassindelning uppfattas då som ett kontinuum, en sammanhängande räcka, eller som en månggradig skala, där gränserna mellan s. är oklara och flytande. S., som har definierats med hjälp av social status, kallas också sociala strata eller samhällsskikt. Man talar då om social stratifiering eller skiktning.
Det andra klassbegreppet härstammar från Karl Marx. Han antog att s. är antagonistiska grupper, som har klart motsatta intressen och som står i konflikt med varandra. Skarpa konflikter brukar leda till en tudelning, och Marx och marxisterna utgår ifrån att det finns två huvudsakliga klasser, proletärer och kapitalister. Enligt Marx var äganderätten till produktionsmedlen det viktigaste kriteriet för en persons klassposition, men inom den marxistiska traditionen används också andra närbesläktade indelningar. Sådana är motsättningarna mellan fattiga och rika samt mellan arbetsgivare och arbetstagare.
I finländska framställningar har både Webers och Marx synsätt tillämpats. Det vanligaste sättet att definiera s. har dock varit att utgå från det anseende som olika yrken har. I en bok från 1948 om det finländska samhällets struktur presenterade Heikki Waris en senare ofta tillämpad och på olika yrkens anseende baserad indelning i fyra samhällsskikt; arbetare, jordbrukare, medelklass och överskikt. 1966 gjorde Urho Rauhala en grundlig undersökning av det finländska samhällets sociala stratifiering genom att detaljerat och konkret utfråga medborgarna om vilken prestige de tilldelar olika yrken. Liknande undersökningar har gjorts i ett stort antal länder och ett viktigt resultat är att prestigevärderingen av yrken är ganska likartad i ekonomiskt utvecklade länder. I Finland har det existerat en tendens att särskilt högt värdera akademiska titlar och yrken som kräver akademisk utbildning.
Vid studier av längre tidsrymder är det uppenbart att klassindelningen har genomgått stora förändringar. Ett särdrag i klassindelningen i det finländska samhället under slutet av 1800-t. och början av 1900-t. var förekomsten av en obesutten och jordlös befolkning på landsbygden.
Landsbygdens obesuttna befolkning var länge en central faktor i finländsk politik. En lösning på problemet söktes genom stora jordreformer, såsom torparlagen av 1918, Lex Kallio av 1922 och den s.k. jordanskaffningslagen av 1945. Efter andra världskriget uppstod en talrik kategori småbrukare, som visserligen ägde sina jordbruk, men som enligt olika kriterier hade en lägre levnadsnivå än andra samhällsskikt. Så sent som på 1950-t. ökade antalet småbruk i Finland i motsats till vad som var fallet i praktiskt taget alla andra västeuropeiska länder. Under 1960- och särskilt 1970-t. skedde en genomgripande strukturomvandling (näringsstruktur). Den fattiga småbrukarbefolkningen decimerades på ett nästan revolutionärt sätt. 1950 arbetade en fjärdedels miljon yrkesverksamma på jordbruk under 5 ha, men 1980 hade denna grupp decimerats till 16 000 individer. Mellan 1950 och 1975 minskade därtill antalet jord- och skogsbruksarbetare från ca 185 000 till 37 000 (lantarbetare). Strukturomvandlingarna innebar en jättelik omflyttning av människor inom jordbruket och dess binäringar till andra yrken och tätorterna i s. Finland.
Under 1900-talets sista decennier fortsatte omvandlingarna. I första hand ökade de anställda inom industrin, men mycket snabbt blev personer sysselsatta inom servicenäringarna den största kategorin. Kännetecknande för utvecklingen från och med 1980-t. har varit utvecklingen av informationsteknologin och särskilt datateknikens intåg på arbetsplatserna. Den har lett både till en ökning av de arbetslösa och en förbättring av de sysselsattas levnadsförhållanden.
De stora strukturförändringarna har påverkat indelningen i s. på ett avgörande sätt. S. är på 2000-t. inte längre en faktor som i samma grad som kring mitten av 1900-t. förklarar skillnader i levnadssätt och politiskt beteende. Nya teorier om s. och skillnaderna mellan dem har uppstått. Bland dem hör de av fransmannen Pierre Bourdieu och engelsmannen Anthony Giddens utvecklade teorierna till de mest populära och också i Finland ofta tillämpade. Trots de begreppsliga olikheterna mellan dessa två betonar de vikten av individernas erfarenheter och hur de påverkas av kulturella föreställningar och som självklara ansedda begränsningar av handlingsmöjligheterna. Medborgarna förnekar inte förekomsten av s., men det finns en klart ökad divergens i uppfattningarna om vad klassindelningen består av. Det har visats att europeiska medborgare har ökande svårigheter att säga till vilken s. de hör. I Europa påverkar människornas sociala ställning i mindre grad än tidigare deras politiska inställning med en ökning av den flytande väljarkåren som en uppenbar följd. (H. Waris, Suomalaisen yhteiskunnan rakenne, 1948; M. Alestalo/H. Uusitalo, Occupational prestige and its determinants in Finland, 1978; T. Valkonen m.fl., Suomalaiset, 1985; P. Bourdieu, Kultursociologiska texter, 1986; E. Allardt, Samhället Finland 1987; T. Brante, Anthony Giddens och samhällsvetenskapen, 1989; P. Sulkunen, The European new middle class, 1992) (Erik Allardt)
Traditionella uppfattningar om s. kan grovsorteras i två kategorier. Den ena, som brukar tillskrivas den tyske sociologen och socialhistorikern Max Weber, utgår från att individerna i ett samhälle har olika social status på basis av det anseende de åtnjuter: s. uppstår, när man grupperar ihop människor, som har ungefär samma sociala status. Samhällets klassindelning uppfattas då som ett kontinuum, en sammanhängande räcka, eller som en månggradig skala, där gränserna mellan s. är oklara och flytande. S., som har definierats med hjälp av social status, kallas också sociala strata eller samhällsskikt. Man talar då om social stratifiering eller skiktning.
Det andra klassbegreppet härstammar från Karl Marx. Han antog att s. är antagonistiska grupper, som har klart motsatta intressen och som står i konflikt med varandra. Skarpa konflikter brukar leda till en tudelning, och Marx och marxisterna utgår ifrån att det finns två huvudsakliga klasser, proletärer och kapitalister. Enligt Marx var äganderätten till produktionsmedlen det viktigaste kriteriet för en persons klassposition, men inom den marxistiska traditionen används också andra närbesläktade indelningar. Sådana är motsättningarna mellan fattiga och rika samt mellan arbetsgivare och arbetstagare.
I finländska framställningar har både Webers och Marx synsätt tillämpats. Det vanligaste sättet att definiera s. har dock varit att utgå från det anseende som olika yrken har. I en bok från 1948 om det finländska samhällets struktur presenterade Heikki Waris en senare ofta tillämpad och på olika yrkens anseende baserad indelning i fyra samhällsskikt; arbetare, jordbrukare, medelklass och överskikt. 1966 gjorde Urho Rauhala en grundlig undersökning av det finländska samhällets sociala stratifiering genom att detaljerat och konkret utfråga medborgarna om vilken prestige de tilldelar olika yrken. Liknande undersökningar har gjorts i ett stort antal länder och ett viktigt resultat är att prestigevärderingen av yrken är ganska likartad i ekonomiskt utvecklade länder. I Finland har det existerat en tendens att särskilt högt värdera akademiska titlar och yrken som kräver akademisk utbildning.
Vid studier av längre tidsrymder är det uppenbart att klassindelningen har genomgått stora förändringar. Ett särdrag i klassindelningen i det finländska samhället under slutet av 1800-t. och början av 1900-t. var förekomsten av en obesutten och jordlös befolkning på landsbygden.
Landsbygdens obesuttna befolkning var länge en central faktor i finländsk politik. En lösning på problemet söktes genom stora jordreformer, såsom torparlagen av 1918, Lex Kallio av 1922 och den s.k. jordanskaffningslagen av 1945. Efter andra världskriget uppstod en talrik kategori småbrukare, som visserligen ägde sina jordbruk, men som enligt olika kriterier hade en lägre levnadsnivå än andra samhällsskikt. Så sent som på 1950-t. ökade antalet småbruk i Finland i motsats till vad som var fallet i praktiskt taget alla andra västeuropeiska länder. Under 1960- och särskilt 1970-t. skedde en genomgripande strukturomvandling (näringsstruktur). Den fattiga småbrukarbefolkningen decimerades på ett nästan revolutionärt sätt. 1950 arbetade en fjärdedels miljon yrkesverksamma på jordbruk under 5 ha, men 1980 hade denna grupp decimerats till 16 000 individer. Mellan 1950 och 1975 minskade därtill antalet jord- och skogsbruksarbetare från ca 185 000 till 37 000 (lantarbetare). Strukturomvandlingarna innebar en jättelik omflyttning av människor inom jordbruket och dess binäringar till andra yrken och tätorterna i s. Finland.
Under 1900-talets sista decennier fortsatte omvandlingarna. I första hand ökade de anställda inom industrin, men mycket snabbt blev personer sysselsatta inom servicenäringarna den största kategorin. Kännetecknande för utvecklingen från och med 1980-t. har varit utvecklingen av informationsteknologin och särskilt datateknikens intåg på arbetsplatserna. Den har lett både till en ökning av de arbetslösa och en förbättring av de sysselsattas levnadsförhållanden.
De stora strukturförändringarna har påverkat indelningen i s. på ett avgörande sätt. S. är på 2000-t. inte längre en faktor som i samma grad som kring mitten av 1900-t. förklarar skillnader i levnadssätt och politiskt beteende. Nya teorier om s. och skillnaderna mellan dem har uppstått. Bland dem hör de av fransmannen Pierre Bourdieu och engelsmannen Anthony Giddens utvecklade teorierna till de mest populära och också i Finland ofta tillämpade. Trots de begreppsliga olikheterna mellan dessa två betonar de vikten av individernas erfarenheter och hur de påverkas av kulturella föreställningar och som självklara ansedda begränsningar av handlingsmöjligheterna. Medborgarna förnekar inte förekomsten av s., men det finns en klart ökad divergens i uppfattningarna om vad klassindelningen består av. Det har visats att europeiska medborgare har ökande svårigheter att säga till vilken s. de hör. I Europa påverkar människornas sociala ställning i mindre grad än tidigare deras politiska inställning med en ökning av den flytande väljarkåren som en uppenbar följd. (H. Waris, Suomalaisen yhteiskunnan rakenne, 1948; M. Alestalo/H. Uusitalo, Occupational prestige and its determinants in Finland, 1978; T. Valkonen m.fl., Suomalaiset, 1985; P. Bourdieu, Kultursociologiska texter, 1986; E. Allardt, Samhället Finland 1987; T. Brante, Anthony Giddens och samhällsvetenskapen, 1989; P. Sulkunen, The European new middle class, 1992) (Erik Allardt)
Samhällsklasser. Brödköerna som dök upp efter depressionen på 1990-t. visade att välfärdssamhället inte hade förmått utplåna samhällsklyftorna. Klasskillnaderna som tidigare präglade samhället hade dock suddats ut. Foto: Lehtikuva Oy, M. Björkman.