samhällsvetenskaplig forskning

samhällsvetenskaplig forskning. Regelbunden undervisning i modern samhällsvetenskap inleddes i Finland i början av 1900-t. Professurer i nationalekonomi grundades vid Helsingfors universitet 1906 och vid Tekniska högskolan 1908. 1906 utnämndes sociologen och filosofen Edvard Westermarck (1862-1939) till professor i praktisk filosofi vid Helsingfors universitet. Den dåtida samhällsvetenskapen saknade inte helt akademiska traditioner. Under det s.k. nyttans tidevarv hade 1747 en professur i naturalhistoria och ekonomi inrättats vid Åbo akademi. Dess första innehavare var naturforskaren Pehr Kalm; som många andra naturvetenskapsmän vid den tiden intresserade han sig även för ekonomiska problem. 1827 ombildades professuren att gälla endast naturvetenskap.

I slutet av 1800-t. uppstod i Finland två betydande samhällsvetenskapliga skolor. Den ena, etnosociologin, som inom kort blev internationellt berömd, växte fram i kretsen kring Westermarck. Den andra uppstod inom det nationalekonomiska sällskapet Kansantaloudellinen yhdistys och var inriktad på landets konkreta sociala problem och särskilt den snabba ökningen av jordbrukets obesuttna befolkning. Evolutionisten Westermarck hade snabbt vunnit internationell ryktbarhet med sin bok om äktenskapets historia, The history of human marriage, publicerad i London 1891, och boken översattes till olika språk. Hans andra storverk The origin and development of the moral ideas utkom under åren 1906-08. Westermarcks många internationellt bemärkta elever skrev sina doktorsavhandlingar om uppkomsten och utvecklingen av sociala institutioner. Gunnar Landtman (1878-1940), som 1927 utnämndes till e.o. professor i sociologi vid Helsingfors universitet, skrev bl.a. om samhällsklassernas uppkomst, Rafael Karsten (1879-1956), som 1922 utnämndes till professor i praktisk filosofi, behandlade prästerskapets uppkomst, Yrjö Hirn (1870-1950), som 1910 blev professor i estetik och nyare litteratur, skrev om konstens ursprung och Rudolf Holsti (1881-1945), mångårig utrikesminister på 1920- o. 30-t., doktorerade och svarade nekande på frågan om krig var betingelsen för staters uppkomst. Till stor del tack vare den westermarckska sociologins internationella berömmelse grundades professurer i sociologi i Finland tidigare än i Norden i övrigt. När man efter andra världskriget började inrätta professurer i sociologi i de andra nordiska länderna, fanns det professorstjänster i sociologi vid fyra universitet i Finland. Se även sociologi.

Den nationalekonomiska föreningen Kansantaloudellinen yhdistys, som grundats 1884 i kretsen kring det gammalfinska partiets ledare Yrjö-Koskinen, fick sina internationella impulser från Tyskland och särskilt från den inflytelserika Verein für Sozialpolitik. Denna förening utgjorde ett säte för den historiska skolan inom nationalekonomin med Gustav Schmoller som ett av de mest betydande namnen. Den utmärktes av s.k. katedersocialism, en blandning av social reformvilja och patriarkalisk konservatism. Katedersocialismen och den historiska skolan fick en god grogrund bland samhällspolitiskt orienterade forskare i Finland. Insatser av olika slag gjordes bl.a. av J.H. Vennola (1872-1938), Yrjö Jahnsson (1877-1936), Edvard Gylling (1881-1938), Topi Kallio (1884-1958) och A.E. Tudeer (1885-1968). Bland särskilt viktiga samhällspolitiska forskningsarbeten kan nämnas Akseli Waréns (1869-99) undersökning av torparnas förhållanden, Hannes Gebhards (1864-1933) insatser vid belysningen av den obesuttna befolkningens levnadsvillkor, Jaakko Forsmans (1867-1946) analyser av socialismens spridning på landsbygden, O.K. Kilpis (1878-1937) studier över emigrationens ekonomiska bakgrund och Eino Kuusis (1880-1936) undersökningar av arbetslösheten. Den starka samhällspolitiska orienteringen inom Kansantaloudellinen yhdistys har liksom den westermarckska skolan haft återverkningar på den akademiska undervisningen i Finland. När den samhällsvetenskapliga undervisningen utbyggdes efter andra världskriget, grundades - i motsats till de andra nordiska länderna - vid flera finländska universitet särskilda professurer i socialpolitik. Se även nationalekonomi.

Medan tiden före första världskriget utmärktes av intensiv samhällsvetenskaplig forskning, blev 1920-t. snarare en period av institutionell utveckling. Viktiga händelser var exempelvis att statsvetenskapliga fakulteten och handelshögskolan inrättades vid Åbo Akademi, att Turun yliopisto (Åbo universitet) grundades och att finska handelshögskolan i Hfrs (Kauppakorkeakoulu) ombildades till en akademisk institution. Professurer i statskunskap inrättades vid både Helsingfors universitet och Åbo Akademi. Den första ordinarie professorn i statsvetenskap vid Helsingfors universitet, K.R. Brotherus (1880-1949), utnämndes 1924 och blev sedermera rektor vid universitetet. I jämförelse med 1920-t. blev 1930-t. en period av nyorientering på samhällsvetenskapernas centrala områden. Jussi Teljo (1904-92), sedermera professor i statsvetenskap vid Helsingfors universitet, angrep kritiskt traditionella statsuppfattningar, bl.a. den som framförts av J.V. Snellman (1806-81), medan Sven Lindman (1910-83), sedermera professor i statsvetenskap vid Åbo Akademi, fullföljde ett forskningsprogram, som gällde parlamentarism och regeringsbildning i Finland (se även statsvetenskap). Bruno Suviranta (1893-1967) och Hugo E. Pipping (1895-1976), som båda blev professorer vid Helsingfors universitet, utförde ett viktigt förnyelsearbete inom nationalekonomin. Heikki Waris (1901-89) som på 1940-t. blev Finlands förste professor i socialpolitik, disputerade 1932 på en socialhistorisk avhandling i den amerikanska Chicagoskolans anda om uppkomsten av och livet i arbetarstadsdelarna i Hfrs. Veli Verkko (1893-1955), senare professor i sociologi vid Helsingfors universitet, blev internationellt berömd på grund av sina kriminalstatistiska undersökningar. Också demografin utvecklades och som i andra europeiska länder gjordes alarmerande befolkningsprognoser, bl.a. av Gunnar Modeen (1895-1988) om nativitetens nedgång. Två blivande professorer vid Åbo universitet respektive Åbo Akademi, Uno Harva (1882-1949) och K. Rob. V. Wikman (1886-1975), utförde ett viktigt arbete vid koordineringen av etnosociologins traditioner med utforskningen av företeelser i det moderna, industriella samhället.

Efter andra världskriget utbyggdes och utvecklades den samhällsvetenskapliga undervisningen och forskningen mycket snabbt. På 1950-t. och i början av 1960-t. inrättades fler tjänster inom samhällsvetenskaperna än inom andra akademiska områden. Viktiga led i utvecklingen var uppkomsten av statsvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet 1945 och av en akademisk fakultet vid socialhögskolan, Yhteiskunnallinen korkeakoulu, som sedermera flyttades till Tfrs och blev Tammerfors universitet.

Från och med 1970-t. uppstod i snabb takt nya befattningar vid nya fakulteter och nya högskolor med samhällsvetenskaplig utbildning på sitt program. Handelshögskolorna bibehöll sin praktiska inriktning, men ökade sin forskningskapacitet i betydande mån. Utvecklingen inom samhällsvetenskapens tre centrala discipliner, sociologi, nationalekonomi och statskunskap, var i stort sett likartad i Finland och de övriga nordiska länderna. Under 1970- o. 80-t. uppluckrades den traditionella tredelningen och nya samhällsvetenskapliga ämnen såsom kommunikationslära och journalistik, u-landsforskning, social gerontologi, samhällsplanering och förvaltningsforskning, samhällshistoria o.s.v. grundades. Kring millenniumskiftet 2000 fanns utbyggda samhällsvetenskapliga fakulteter vid Helsingfors universitet, Åbo universitet, Åbo Akademi, Jyväskylä universitet, Tammerfors universitet, Joensuu universitet och Rovaniemi universitet, medan samhällsvetenskaplig undervisning i enskilda ämnen kunde erhållas vid flera andra universitet och högskolor. - Flertalet av de i artikeln nämnda högskolorna och personerna behandlas även under separata uppslagsord. (Valtio ja yhteiskunta, red. J. Nousiainen/D. Anckar, 1983; E. Allardt, The history of the social sciences in Finland 1828-1918, 1997; S. Heikkinen/V. Heinonen/A. Kuusterä/J. Pekkarinen, The history of Finnish economic thought 1809-1917, 2000; Suomen tieteen historia 2. Humanistiset ja yhteiskuntatieteet, red. P. Tommila/A. Tiitta, 2000) (Erik Allardt)