samiska, en grupp av sinsemellan närbesläktade uraliska (finsk-ugriska) språk som talas av Nordkalottens ursprungsbefolkning samerna. De samiska språken (tidigare kända under namnet "lapska") bildar den uraliska språkfamiljens nordvästligaste huvudgren. Den samiska grenen kan delas i ca 10 separata språk, av vilka tre talas i Finland: nordsamiskan ( sámegiella, i Utsjoki, Enare och Enontekis kommuner), enaresamiskan (i Enare kommun) och skoltsamiskan (tidigare i Petsamoområdet, efter kriget i Enare). Av dessa är enaresamiskan unik i.o.m. att den är det enda språk i världen vars område inte sträcker sig utanför det nuvarande Finlands gränser. De samiska språkens område följer emellertid i allmänhet inte de moderna statsgränserna, utan täcker i en enhetlig båge fjälltrakterna och delar av kusterna från mellersta Skandinavien till Kolahalvön. Tidigare talades s. även i mell. Finland, där de samiska språkens expansionscentrum kan antas ha funnits före den finska bosättningens början. Den sista resten av de s.k. skogssamiska språken i mell. Finland och södra Lappland var kemisamiskan, som talades i Kemi Lappmark ännu i början av 1800-t.
Språkliga särdrag. Inom den uraliska språkfamiljen står den samiska grenen både geografiskt och genetiskt nära till östersjöfinskan (se finska språket, östersjöfinnarna). De samiska språken har emellertid också drag (både arkaismer och innovationer) som fattas i östersjöfinskan. Inom ordböjningen observeras förutom konsonanternas stadieväxling också vokalväxlingar, som kan uttrycka morfologiska skillnader, t.ex. doalvu-t "att föra": presens doalvvu-n "jag för": imperfekt dolvo-n "jag förde" (alla exempel från nordsamiskan). Kasussystemet omfattar 8-10 kasus märkta med ändelser eller stamalternationer, medan verbet böjs i flera olika tempus- och modusformer. I pronominalsystemet och verbböjningen används tre numerusformer (singular, dual, plural), t.ex. singular mun mana-n "jag går": dual moai manne "vi (två) går": plural mii manna-t "vi (många) går". Negation uttrycks (liksom i finskan) med hjälp av ett negationsverb i kombination med en speciell form (konnegativ) av grundverbet, t.ex. mun i-n mana "jag går inte". Det rekonstruerbara grundsamiska ordförrådet omfattar ca 1 500 stammar, av vilka ca 700 har etymologiska motsvarigheter i de andra uraliska grenarna. Förutom finska, skandinaviska och ryska lånord bevarar de samiska språken äldre germanska och baltiska element, som tyder på tidiga etniska kontakter i Östersjötrakten. Alla de samiska språken har också påverkats av numera utdöda ursprungsspråk, som talades i Finland och Lappland före den samiska expansionen.
Skriftlig användning. Religiös litteratur på en jämförelsevis enhetlig sydlig form av tidig skriftsamiska (bibelsamiska) började utges på 1600-t. i Sverige. Lyrik på s. skrevs också redan på 1600-t. av kyrkoherden i Enontekis, Olaus Sirma (d. 1719), vars dikter blev kända vida omkring genom översättningar och bearbetningar, bl.a. av Franzén, Goethe och Longfellow. På 1700-t. utkom de första ordböckerna och grammatiska skildringarna. Under 1800-t. utgav bl.a. kyrkoherdarna i Utsjoki, Jakob Fellman och Anders Andelin (1809-92), uppbyggningslitteratur av varierande slag på s. Småningom utkristalliserades det nordsamiska (fjällsamiska) skriftspråket, som kom att användas både i Finland, Sverige och Norge. I Finland har den samiska litteraturen befrämjats i synnerhet av sällskapet Lapin sivistysseura (grundat 1932 i Hfrs). Fr.o.m. 1934 utgav sällskapet i flera årtionden tidskriften Sápmelaš. Äldre samiska skriftställare som har varit aktiva i Finland var bl.a. P. Jalvi och H.A. Guttorm, medan modern litteratur representeras av bl.a. K. Paltto och N-A. Valkeapää. Efter en lång period av ortografisk förvirring kom man 1978 överens om en samnordisk nordsamisk ortografi, som idag används i samisk förvaltning, skolundervisning, dagspress och skönlitteratur över statsgränserna. Förutom nordsamiskan har också både enaresamiskan och skoltsamiskan samt flera andra samiska språk i Sverige, Norge och Ryssland skriftlig användning. Rundradions samiska redaktion (Sameradion i Enare) inledde sändningar 1947.
Officiell ställning. Trots försöken att utveckla skriftspråk och litteratur är de flesta samiska språken nuförtiden utrotningshotade. Situationen är minst kritisk för nordsamiskan, som talas av ca 2 000 samer i Finland (10 000 i Norge och 5 000 i Sverige). Nordsamiskan har i dag en begränsad officiell ställning i nästan hela sameområdet, och den fungerar i viss mån också som ett lingua franca för de samer som talar andra samiska språk som sina modersmål. Tack vare aktiva strävanden bl.a. med hjälp av s.k. språknästen har också enaresamiskans tillbakagång kunnat motarbetas, även om språket i dag knappast har mera än 300 aktiva talare. Nordsamiskan infördes som skolämne i Finland på 1970-t., och 1980 intogs i studentexamen ett samiskt prov, som numera kan skrivas också i enaresamiska och skoltsamiska. Det finns emellertid brist på behöriga lärare med s. som modersmål, och de flesta skolämnen undervisas på finska (resp. norska och svenska i de andra nordiska länderna). Modersmålslärare i s. förbereds vid Uleåborgs universitet, som har haft ett lektorat i ämnet sedan 1970 och en professur sedan 1973. S. som ett akademiskt ämne kan också studeras i Rovaniemi och Hfrs. En samisk högskola ( Sámi Allaskuvla) arbetar på den norska sidan i Kautokeino, Samelandets inofficiella huvudstad. Samisk språkvård koordineras i Finland av Forskningscentralen för de inhemska språken. (M. Korhonen, Johdatus lapin kielen historiaan, 1981; J. Lehtiranta, Yhteissaamelainen sanasto, 1989; P. Sammallahti, The Saami languages, 1998; U. Aikio-Puoskari/M. Pentikäinen, The language rights of the indigenous Saami in Finland, 2001) (Juha Janhunen)
Språkliga särdrag. Inom den uraliska språkfamiljen står den samiska grenen både geografiskt och genetiskt nära till östersjöfinskan (se finska språket, östersjöfinnarna). De samiska språken har emellertid också drag (både arkaismer och innovationer) som fattas i östersjöfinskan. Inom ordböjningen observeras förutom konsonanternas stadieväxling också vokalväxlingar, som kan uttrycka morfologiska skillnader, t.ex. doalvu-t "att föra": presens doalvvu-n "jag för": imperfekt dolvo-n "jag förde" (alla exempel från nordsamiskan). Kasussystemet omfattar 8-10 kasus märkta med ändelser eller stamalternationer, medan verbet böjs i flera olika tempus- och modusformer. I pronominalsystemet och verbböjningen används tre numerusformer (singular, dual, plural), t.ex. singular mun mana-n "jag går": dual moai manne "vi (två) går": plural mii manna-t "vi (många) går". Negation uttrycks (liksom i finskan) med hjälp av ett negationsverb i kombination med en speciell form (konnegativ) av grundverbet, t.ex. mun i-n mana "jag går inte". Det rekonstruerbara grundsamiska ordförrådet omfattar ca 1 500 stammar, av vilka ca 700 har etymologiska motsvarigheter i de andra uraliska grenarna. Förutom finska, skandinaviska och ryska lånord bevarar de samiska språken äldre germanska och baltiska element, som tyder på tidiga etniska kontakter i Östersjötrakten. Alla de samiska språken har också påverkats av numera utdöda ursprungsspråk, som talades i Finland och Lappland före den samiska expansionen.
Skriftlig användning. Religiös litteratur på en jämförelsevis enhetlig sydlig form av tidig skriftsamiska (bibelsamiska) började utges på 1600-t. i Sverige. Lyrik på s. skrevs också redan på 1600-t. av kyrkoherden i Enontekis, Olaus Sirma (d. 1719), vars dikter blev kända vida omkring genom översättningar och bearbetningar, bl.a. av Franzén, Goethe och Longfellow. På 1700-t. utkom de första ordböckerna och grammatiska skildringarna. Under 1800-t. utgav bl.a. kyrkoherdarna i Utsjoki, Jakob Fellman och Anders Andelin (1809-92), uppbyggningslitteratur av varierande slag på s. Småningom utkristalliserades det nordsamiska (fjällsamiska) skriftspråket, som kom att användas både i Finland, Sverige och Norge. I Finland har den samiska litteraturen befrämjats i synnerhet av sällskapet Lapin sivistysseura (grundat 1932 i Hfrs). Fr.o.m. 1934 utgav sällskapet i flera årtionden tidskriften Sápmelaš. Äldre samiska skriftställare som har varit aktiva i Finland var bl.a. P. Jalvi och H.A. Guttorm, medan modern litteratur representeras av bl.a. K. Paltto och N-A. Valkeapää. Efter en lång period av ortografisk förvirring kom man 1978 överens om en samnordisk nordsamisk ortografi, som idag används i samisk förvaltning, skolundervisning, dagspress och skönlitteratur över statsgränserna. Förutom nordsamiskan har också både enaresamiskan och skoltsamiskan samt flera andra samiska språk i Sverige, Norge och Ryssland skriftlig användning. Rundradions samiska redaktion (Sameradion i Enare) inledde sändningar 1947.
Officiell ställning. Trots försöken att utveckla skriftspråk och litteratur är de flesta samiska språken nuförtiden utrotningshotade. Situationen är minst kritisk för nordsamiskan, som talas av ca 2 000 samer i Finland (10 000 i Norge och 5 000 i Sverige). Nordsamiskan har i dag en begränsad officiell ställning i nästan hela sameområdet, och den fungerar i viss mån också som ett lingua franca för de samer som talar andra samiska språk som sina modersmål. Tack vare aktiva strävanden bl.a. med hjälp av s.k. språknästen har också enaresamiskans tillbakagång kunnat motarbetas, även om språket i dag knappast har mera än 300 aktiva talare. Nordsamiskan infördes som skolämne i Finland på 1970-t., och 1980 intogs i studentexamen ett samiskt prov, som numera kan skrivas också i enaresamiska och skoltsamiska. Det finns emellertid brist på behöriga lärare med s. som modersmål, och de flesta skolämnen undervisas på finska (resp. norska och svenska i de andra nordiska länderna). Modersmålslärare i s. förbereds vid Uleåborgs universitet, som har haft ett lektorat i ämnet sedan 1970 och en professur sedan 1973. S. som ett akademiskt ämne kan också studeras i Rovaniemi och Hfrs. En samisk högskola ( Sámi Allaskuvla) arbetar på den norska sidan i Kautokeino, Samelandets inofficiella huvudstad. Samisk språkvård koordineras i Finland av Forskningscentralen för de inhemska språken. (M. Korhonen, Johdatus lapin kielen historiaan, 1981; J. Lehtiranta, Yhteissaamelainen sanasto, 1989; P. Sammallahti, The Saami languages, 1998; U. Aikio-Puoskari/M. Pentikäinen, The language rights of the indigenous Saami in Finland, 2001) (Juha Janhunen)
samiska. Ortnamnen är ofta förknippade med berättelser eller trosföreställningar om händelser, djur eller skyddsandar. De är för det mesta så gamla att det är svårt att utröna deras ursprung eller betydelse. Utsjoki är den enda kommunen i landet som har samisk majoritet. Foto: Lehtikuva Oy, J. Metso.