Östersjöfinnarna. De östersjöfinska folken omfattar alla de folk och stammar som talar ett finskt-ugriskt språk och som är bosatta vid eller i närheten av Östersjön. De antas härstamma från en urfinsk befolkning, som för ca tvåtusen år sedan levde söder om Finska viken. De östersjöfinska språken härleder sig från en relativt gemensam språkform, den s.k. urfinskan (finska språket).
Karakteriseringarna av språk såsom östersjöfinska har påverkats av politiska konjunkturer och språkens tendens till överlevnad. Det måste observeras att definitioner av språk som självständiga beror på sociala definitioner både bland dem som talar dem och bland omgivande folkgrupper. Under början av 2000-t. har man räknat finska, estniska, karelska, vepsiska, ingriska, votiska och liviska som östersjöfinska språk och på motsvarande sätt de som talar dem såsom östersjöfinska folk. Isynnerhet de två senast nämnda språken talas på 2000-t. av mycket få människor och är praktiskt taget utdöende. Voterna har varit bosatta på s.ö. stranden av Finska viken, medan liverna bodde i fiskarbyar vid Rigabukten. Karelska dialekter talas av ca 100 000 individer, de flesta i Ryssland, men också vid Finlands östgräns i det tidigare Salmis härad. Vepserna bor s.v. och s. om sjön Onega. De beräknas i dag bestå av ca 10 000 individer. Den systematiska utvecklingen av ett karelskt skriftspråk började på 1980-t., och språket kan studeras också på universitetsnivå. Detsamma gäller vepsiskan, som trots sina få användare har väckt akademiskt och språkligt intresse.
Av de östersjöfinska folken har esterna och finnarna ett fullt utvecklat skriftspråk och en utvecklad högkultur på sina egna språk. Esternas bosättningsområden var bebodda redan under bronsåldern, eller sjätte århundradet före Kristus. I slutet av den förhistoriska tiden fram till början av 1200-t., då tyskar och danskar började sina erövringståg norrut, var esterna av arkeologiska fynd att döma det mest utvecklade av de östersjöfinska folken. Huvudstaden Tallinn grundlades på 1200-t. av danskarna; namnet betyder danskarnas borg (taani- linn). Tyskarna kallade orten Reval, som länge var stadens namn också på svenska.
Estniskan är en av urfinskans dialekter som redan före början av vår tideräkning utvecklades till ett självständigt språk. Skriftspråkets ålder är i stort sett densamma som finskans; det uppstod på 1500-t. i den religiösa litteraturen. Estlands gamla folkdiktning är rik, men skriftligt material från tidigare perioder är sällsynt. Estniskans och finskans vardagsspråk är ganska lika varandra. Estnisk- och finsktalande personer kan förstå varandra ungefär såsom svenskar och danskar förstår varandra. Detta hade betydande konsekvenser på 1970- o. 80-t. under den sovjetiska ockupationen, då Finlands television särskilt i n. Estland spelade en stor roll både som underhållare och informatör om västliga samhällsförhållanden.
Den sammanbindande länken mellan de östersjöfinska språken är att de återgår på en gemensam grundform, urfinskan. De finska, estniska och karelska språkområdena har bevarat traditioner av en omfattande muntlig folkdiktning och annan folklore av gemensamt ursprung. Det var av sina uppteckningar ur detta diktmaterial i dess västarchangelska och olonetsiska former Elias Lönnrot sammanställde Finlands nationalepos ÿKalevala. De episka dikterna och sångerna i den finska Kalevala och de huvudsakligen lyriska i den estniska Kanteletar återspeglar den gemensamma härstamningen hos de östersjöfinska folken. När sångerna upptecknades på 1800-t. hade de en lång muntlig tradition bakom sig. Deras utbredningsområde hade då förskjutits västerut. Största delen av Kalevala-runorna insamlades i Karelen, Savolax, Ingermanland och Estland. Folkdiktningen förändrades vid konfrontationen med kristendomen och upptog nya element från kristna ballader och legender. Kalevala och den folkliga kalevaladiktningen har haft ett stort inflytande på konst, kulturliv och politisk sammanhållning i Finland. Också det estniska kulturlivet och den nationella väckelsen i Estland påverkades starkt av den ursprungliga folkdiktningen och av Kalevala. Jfr finsk-ugriska folk. (T. Vuorela, Suomensukuiset kansat, 1960; H. Haarmann, Die finnish- ugrischen Sprachen, 1974; L. Posti/A. Turunen, Itämerensuomalaiset kansat ja kielet, Otavan suuri ensyklopedia, 1977; M. Kuusi/L. Honko: Sejd och saga, 1983; Itämerensuomalaiset: heimokansojen historiaa ja kohtaloita, red. M. Jokipii, 1995; Itämerensuomalainen kielikartasto, red. T. Tuomi, 2004) (Erik Allardt)
Karakteriseringarna av språk såsom östersjöfinska har påverkats av politiska konjunkturer och språkens tendens till överlevnad. Det måste observeras att definitioner av språk som självständiga beror på sociala definitioner både bland dem som talar dem och bland omgivande folkgrupper. Under början av 2000-t. har man räknat finska, estniska, karelska, vepsiska, ingriska, votiska och liviska som östersjöfinska språk och på motsvarande sätt de som talar dem såsom östersjöfinska folk. Isynnerhet de två senast nämnda språken talas på 2000-t. av mycket få människor och är praktiskt taget utdöende. Voterna har varit bosatta på s.ö. stranden av Finska viken, medan liverna bodde i fiskarbyar vid Rigabukten. Karelska dialekter talas av ca 100 000 individer, de flesta i Ryssland, men också vid Finlands östgräns i det tidigare Salmis härad. Vepserna bor s.v. och s. om sjön Onega. De beräknas i dag bestå av ca 10 000 individer. Den systematiska utvecklingen av ett karelskt skriftspråk började på 1980-t., och språket kan studeras också på universitetsnivå. Detsamma gäller vepsiskan, som trots sina få användare har väckt akademiskt och språkligt intresse.
Av de östersjöfinska folken har esterna och finnarna ett fullt utvecklat skriftspråk och en utvecklad högkultur på sina egna språk. Esternas bosättningsområden var bebodda redan under bronsåldern, eller sjätte århundradet före Kristus. I slutet av den förhistoriska tiden fram till början av 1200-t., då tyskar och danskar började sina erövringståg norrut, var esterna av arkeologiska fynd att döma det mest utvecklade av de östersjöfinska folken. Huvudstaden Tallinn grundlades på 1200-t. av danskarna; namnet betyder danskarnas borg (taani- linn). Tyskarna kallade orten Reval, som länge var stadens namn också på svenska.
Estniskan är en av urfinskans dialekter som redan före början av vår tideräkning utvecklades till ett självständigt språk. Skriftspråkets ålder är i stort sett densamma som finskans; det uppstod på 1500-t. i den religiösa litteraturen. Estlands gamla folkdiktning är rik, men skriftligt material från tidigare perioder är sällsynt. Estniskans och finskans vardagsspråk är ganska lika varandra. Estnisk- och finsktalande personer kan förstå varandra ungefär såsom svenskar och danskar förstår varandra. Detta hade betydande konsekvenser på 1970- o. 80-t. under den sovjetiska ockupationen, då Finlands television särskilt i n. Estland spelade en stor roll både som underhållare och informatör om västliga samhällsförhållanden.
Den sammanbindande länken mellan de östersjöfinska språken är att de återgår på en gemensam grundform, urfinskan. De finska, estniska och karelska språkområdena har bevarat traditioner av en omfattande muntlig folkdiktning och annan folklore av gemensamt ursprung. Det var av sina uppteckningar ur detta diktmaterial i dess västarchangelska och olonetsiska former Elias Lönnrot sammanställde Finlands nationalepos ÿKalevala. De episka dikterna och sångerna i den finska Kalevala och de huvudsakligen lyriska i den estniska Kanteletar återspeglar den gemensamma härstamningen hos de östersjöfinska folken. När sångerna upptecknades på 1800-t. hade de en lång muntlig tradition bakom sig. Deras utbredningsområde hade då förskjutits västerut. Största delen av Kalevala-runorna insamlades i Karelen, Savolax, Ingermanland och Estland. Folkdiktningen förändrades vid konfrontationen med kristendomen och upptog nya element från kristna ballader och legender. Kalevala och den folkliga kalevaladiktningen har haft ett stort inflytande på konst, kulturliv och politisk sammanhållning i Finland. Också det estniska kulturlivet och den nationella väckelsen i Estland påverkades starkt av den ursprungliga folkdiktningen och av Kalevala. Jfr finsk-ugriska folk. (T. Vuorela, Suomensukuiset kansat, 1960; H. Haarmann, Die finnish- ugrischen Sprachen, 1974; L. Posti/A. Turunen, Itämerensuomalaiset kansat ja kielet, Otavan suuri ensyklopedia, 1977; M. Kuusi/L. Honko: Sejd och saga, 1983; Itämerensuomalaiset: heimokansojen historiaa ja kohtaloita, red. M. Jokipii, 1995; Itämerensuomalainen kielikartasto, red. T. Tuomi, 2004) (Erik Allardt)
Östersjöfinnarna. Gråterskan Matjoi Plattonen (1842-1924). De östersjöfinska gråtkvädena anses tillhöra världens mest avancerade, bl.a. då det gäller symbolik och stil. Foto: Museiverket, S. Paulaharju.