sanatorier, byggnader för tuberkulosvård (tuberkulos). Hermann Brehmer lät uppföra det första s. i tyska Görbersdorf i mitten av 1800-t. Byggandet av separata sjukhusbyggnader för vård av tuberkulospatienter tog fart på 1880-t. kort efter det att Robert Koch hade upptäckt tuberkelbakterien. Frisk barrskogsomgivning, långt från städernas skorstensrök, ansågs utgöra den bästa miljön för tillfrisknande. Finlands första s., Halila s., grundades av en läkare i S:t Petersburg, G. von Dittman, och byggdes i Nykyrka på Karelska näset 1889. Det överläts 1892 till kejsaren för vård av ryska soldater, men togs 1917 åter i civilt bruk. 1896 öppnades ett s. i Hyvinge på initiativ av privatpersoner. Det första statliga stödet för tuberkulosvård beviljades 1898 för byggandet av Högsands sanatorium i Lappvik (i dåv. Tenala kommun) på Hangö udd. Detta s. inledde sin verksamhet 1901, till en början som sommarhem för insjuknade barn. Också på Åland byggdes det första s. 1900 som ett barnhem nära Mariehamn. Maria sjukhus i Hfrs fick en avdelning för lungsjuka 1895. Finska läkaresällskapet och läkarföreningen Duodecim grundade 1903 egna s., Nummela i Nurmijärvi och Takaharju i Punkaharju 1903.
Byggandet av s. upplevde ett uppsving på 1930-t., då ett tiotal s. kom till i hela landet, flertalet kommunala och statliga inrättningar. Vårdplatserna för tuberkulos ökade från ca 100 platser 1905 till ca 6 500 1960. Det mest kända s. i landets svenskbygder torde vara Mjölbolsta i Karis, byggt 1931; sedan 2006 finns det ett sanatoriemuseum på Mjölbolsta. I Österbotten arbetade bl.a. Östanlid i Jakobstad, invigt 1940.
Sjukdomsbekämpningen krävde klart funktionella och sterila lösningar, och den luftiga och ljusa arkitekturen i dessa byggnader är slående. De följde sin tids arkitekturstil och försågs med arkitektoniskt och skulpturalt utformade stora öppna balkonger (hallar) och terrasser där de lungsjuka kunde njuta av den friska skogsluften. Friskluften inne i byggnaden var noggrant planerad och byggnads- och ventilationstekniken gjordes tekniskt väl fungerande, vilket har lett till att de flesta sanatoriebyggnaderna har bevarats väl för eftervärlden och numera ofta är skyddade. I och med effektiveringen av tuberkulosvården började behovet av vårdplatser minska fr.o.m. 1960-t. Byggnaderna började så småningom tas i bruk för andra vårdformer, bl.a. för vård av andra lungsjukdomar och rehabilitering. Idag har flera avlägset belägna s. tagits i bruk för icke medicinska ändamål. Den internationellt mest kända sanatoriebyggnaden i Finland är den i Pemar (byggt 1929-33), som utgjorde Alvar Aaltos genombrottsverk. (Patrick Eriksson)
Byggandet av s. upplevde ett uppsving på 1930-t., då ett tiotal s. kom till i hela landet, flertalet kommunala och statliga inrättningar. Vårdplatserna för tuberkulos ökade från ca 100 platser 1905 till ca 6 500 1960. Det mest kända s. i landets svenskbygder torde vara Mjölbolsta i Karis, byggt 1931; sedan 2006 finns det ett sanatoriemuseum på Mjölbolsta. I Österbotten arbetade bl.a. Östanlid i Jakobstad, invigt 1940.
Sjukdomsbekämpningen krävde klart funktionella och sterila lösningar, och den luftiga och ljusa arkitekturen i dessa byggnader är slående. De följde sin tids arkitekturstil och försågs med arkitektoniskt och skulpturalt utformade stora öppna balkonger (hallar) och terrasser där de lungsjuka kunde njuta av den friska skogsluften. Friskluften inne i byggnaden var noggrant planerad och byggnads- och ventilationstekniken gjordes tekniskt väl fungerande, vilket har lett till att de flesta sanatoriebyggnaderna har bevarats väl för eftervärlden och numera ofta är skyddade. I och med effektiveringen av tuberkulosvården började behovet av vårdplatser minska fr.o.m. 1960-t. Byggnaderna började så småningom tas i bruk för andra vårdformer, bl.a. för vård av andra lungsjukdomar och rehabilitering. Idag har flera avlägset belägna s. tagits i bruk för icke medicinska ändamål. Den internationellt mest kända sanatoriebyggnaden i Finland är den i Pemar (byggt 1929-33), som utgjorde Alvar Aaltos genombrottsverk. (Patrick Eriksson)