tuberkulos (tbc). Sjukdomen orsakas av en bakterie, mycobacterium tuberculosis, och är mycket smittsam. Uppskattningsvis 2 miljarder människor i världen är idag (2006) smittade (WHO). Sjukdomen är fortfarande världens största dödande infektionssjukdom med ca 10 miljoner nya fall av t. och 3 miljoner döda årligen. Smittan överförs vanligtvis som droppsmitta via andningsvägarna och lungtuberkulos är den vanligaste formen av sjukdomen, även om också de flesta andra organ kan afficieras genom spridning via kroppens blodbanor.
Smitta betyder inte sjukdom. I de allra flesta fall och om den smittade individen annars är frisk, tar immunsystemet hand om bakterien och immunitet uppstår. Personen blir bärare av antikroppar, som till exempel kan påvisas med tuberkulinprov (Mantoux). Man kan konstgjort tillföra försvagade mykobakterier genom vaccinering i hopp om att bygga upp ett försvar. Allmän calmettevaccination (BCG) av alla nyfödda har praktiserats i Finland 1941-2006, vilket lett till att barntuberkulos inte längre förekommer. Man har nu övergått till att vaccinera endast riskgrupper, t.ex. invandrarbarn från områden med hög förekomst av tbc. Vaccinering ger tuberkulinpositivitet, men skyddet varar inte länge om inte ny naturlig smitta tillkommer. I Finland har man trots detta slutat återvaccinera äldre åldersgrupper på grund av låg förekomst av tbc.
Om motståndskraften mot infektion av någon anledning inte fungerar övergår smittan i sjukdom. Tuberkulosbakterien förökar sig (i allmänhet) i lungvävnaden, en tuberkuloshärd uppstår och växer tills kliniska symptom så som hosta, andnöd, trötthet, feber etc. infinner sig och sjukdomen sprider sig. I förekommande fall blir den sjuka individen smittfarlig: tuberkulosbakterier sprids från upphostningar till omgivningen och man kan genom specialmetoder påvisa bakterier. Personen sägs då vara tbc-positiv i färgning och/eller odling. Smittfarliga individer måste isoleras. Även om ingen behandling ges begränsar sig sjukdomen ofta, men uppskattningsvis hälften av de insjuknade dör.
Globalt har tuberkulossituationen förvärrats under de två senaste årtiondena. HIV-epidemin som började under 1980-t. är orsak till detta. En person med HIV har nedsatt immunförsvar, vilket betyder att tuberkulossmitta mycket lätt leder till sjukdom. Om HIV-positiviteten övergått i AIDS är immunförsvaret utslaget och all kontakt med tbc leder till sjukdom. Speciellt i många afrikanska länder är situationen i dag utom kontroll.
T. behandlas med mediciner. Antibiotika som har effekt på tuberkulosbakterien, s.k. tuberkulostatika, blev tillgängliga först mot slutet av 1940-t. Man lärde sig fort att medicin måste ges under långa perioder och i kombinationer om två eller fler preparat. Standardbehandling i dag är tre mediciner initialt under två månader, sedan två preparat fyra månader till. Om medicineringen av någon anledning haltar, t.ex. på grund av biverkningar eller dåligt samarbete mellan patient och sjukvårdssystem, uppstår lätt resistens mot givna mediciner, vilket leder till dåligt tillfrisknande och i värsta fall till problem med den epidemiologiska situationen i samhället. All tbc-behandling måste ges under strikt kontroll och utan kompromisser.
Tbc hör idag till de smittfarliga infektionssjukdomar som måste anmälas och som i förekommande fall kan tvångsbehandlas. Miljökontroll för att eventuellt smittade i tbc-patienters närmaste omgivning skall spåras utförs på hälsovårdscentralernas ansvar, medan den egentliga behandlingen ges inom specialsjukvården.
Historia . Redan innan tuberkulosmediciner fanns att tillgå byggdes sanatorier för behandling med till buds stående metoder och för isolering. Från 1948 fanns det en speciell lag, som styrde tuberkulosarbetet. Folksjukdomen skulle med kraft spåras, isoleras, skötas och följas upp enligt strikta bestämmelser. Skärmbildsfotografering av hela befolkningen gjordes regelbundet från 1942. All t. sköttes avgiftsfritt på samhällets försorg. Tuberkuloslagen avskaffades i mitten av 1980-t. och tbc inlemmades i lagstiftningen om infektionssjukdomar.
Redan 1907 grundades Föreningen för tuberkulosens bekämpande i Finland. Föreningen gjorde stora insatser i frivilligarbetet kring tbc och arbetar vidare idag till förmån för lungsjuka under benämningen Filha (en kortare period Lunghälsan). Tuberkulospatienterna organiserade sig under 1940-t. och bildade Lungskadeförbundet, som i dag är en av Finlands största patientorganisationer under namnet Andningsförbundet Heli; Filha och Heli samarbetar.
Finlands officiella dödsorsaksstatistik påbörjades redan 1749, och tbc var då en av de vanligaste dödsorsakerna. Dödligheten i Finland var en av de högsta i Europa. De två första sanatorierna byggdes 1902-03 i Takaharju av Duodecim och Nummela sanatorium i Nurmijärvi av Finska läkaresällskapet. De stora kommunala sanatorierna (18 st.) med egna distrikt byggdes under 1920-40-t. och tuberkulosdistriktens förbund blev deras paraplyorganisation.
Under toppåren på 1930-t. dog fler än 8 000 finländare per år i tbc, vilket betydde en död varje timme dygnet runt. Trenden bröts tack vare de av samhället och frivilliga vidtagna åtgärderna redan innan tuberkulosmedicinerna slutligen blev tillgängliga. Enligt WHO har Finland stått för den snabbaste och mest effektiva bekämpningen av tbc i världen. Dödligheten är praktiskt taget noll, resistenta bakteriestammar är sällsynta och återfall i sjukdomen efter given fullgod behandling mycket ovanligt.
1983 registrerades 1 882 fall av tbc i Finland, men drygt 20 år senare, 2005, endast 361, av vilka 263 var lungtuberkulos och 98 tuberkulos i andra organ. (Henrik Riska)
Smitta betyder inte sjukdom. I de allra flesta fall och om den smittade individen annars är frisk, tar immunsystemet hand om bakterien och immunitet uppstår. Personen blir bärare av antikroppar, som till exempel kan påvisas med tuberkulinprov (Mantoux). Man kan konstgjort tillföra försvagade mykobakterier genom vaccinering i hopp om att bygga upp ett försvar. Allmän calmettevaccination (BCG) av alla nyfödda har praktiserats i Finland 1941-2006, vilket lett till att barntuberkulos inte längre förekommer. Man har nu övergått till att vaccinera endast riskgrupper, t.ex. invandrarbarn från områden med hög förekomst av tbc. Vaccinering ger tuberkulinpositivitet, men skyddet varar inte länge om inte ny naturlig smitta tillkommer. I Finland har man trots detta slutat återvaccinera äldre åldersgrupper på grund av låg förekomst av tbc.
Om motståndskraften mot infektion av någon anledning inte fungerar övergår smittan i sjukdom. Tuberkulosbakterien förökar sig (i allmänhet) i lungvävnaden, en tuberkuloshärd uppstår och växer tills kliniska symptom så som hosta, andnöd, trötthet, feber etc. infinner sig och sjukdomen sprider sig. I förekommande fall blir den sjuka individen smittfarlig: tuberkulosbakterier sprids från upphostningar till omgivningen och man kan genom specialmetoder påvisa bakterier. Personen sägs då vara tbc-positiv i färgning och/eller odling. Smittfarliga individer måste isoleras. Även om ingen behandling ges begränsar sig sjukdomen ofta, men uppskattningsvis hälften av de insjuknade dör.
Globalt har tuberkulossituationen förvärrats under de två senaste årtiondena. HIV-epidemin som började under 1980-t. är orsak till detta. En person med HIV har nedsatt immunförsvar, vilket betyder att tuberkulossmitta mycket lätt leder till sjukdom. Om HIV-positiviteten övergått i AIDS är immunförsvaret utslaget och all kontakt med tbc leder till sjukdom. Speciellt i många afrikanska länder är situationen i dag utom kontroll.
T. behandlas med mediciner. Antibiotika som har effekt på tuberkulosbakterien, s.k. tuberkulostatika, blev tillgängliga först mot slutet av 1940-t. Man lärde sig fort att medicin måste ges under långa perioder och i kombinationer om två eller fler preparat. Standardbehandling i dag är tre mediciner initialt under två månader, sedan två preparat fyra månader till. Om medicineringen av någon anledning haltar, t.ex. på grund av biverkningar eller dåligt samarbete mellan patient och sjukvårdssystem, uppstår lätt resistens mot givna mediciner, vilket leder till dåligt tillfrisknande och i värsta fall till problem med den epidemiologiska situationen i samhället. All tbc-behandling måste ges under strikt kontroll och utan kompromisser.
Tbc hör idag till de smittfarliga infektionssjukdomar som måste anmälas och som i förekommande fall kan tvångsbehandlas. Miljökontroll för att eventuellt smittade i tbc-patienters närmaste omgivning skall spåras utförs på hälsovårdscentralernas ansvar, medan den egentliga behandlingen ges inom specialsjukvården.
Historia . Redan innan tuberkulosmediciner fanns att tillgå byggdes sanatorier för behandling med till buds stående metoder och för isolering. Från 1948 fanns det en speciell lag, som styrde tuberkulosarbetet. Folksjukdomen skulle med kraft spåras, isoleras, skötas och följas upp enligt strikta bestämmelser. Skärmbildsfotografering av hela befolkningen gjordes regelbundet från 1942. All t. sköttes avgiftsfritt på samhällets försorg. Tuberkuloslagen avskaffades i mitten av 1980-t. och tbc inlemmades i lagstiftningen om infektionssjukdomar.
Redan 1907 grundades Föreningen för tuberkulosens bekämpande i Finland. Föreningen gjorde stora insatser i frivilligarbetet kring tbc och arbetar vidare idag till förmån för lungsjuka under benämningen Filha (en kortare period Lunghälsan). Tuberkulospatienterna organiserade sig under 1940-t. och bildade Lungskadeförbundet, som i dag är en av Finlands största patientorganisationer under namnet Andningsförbundet Heli; Filha och Heli samarbetar.
Finlands officiella dödsorsaksstatistik påbörjades redan 1749, och tbc var då en av de vanligaste dödsorsakerna. Dödligheten i Finland var en av de högsta i Europa. De två första sanatorierna byggdes 1902-03 i Takaharju av Duodecim och Nummela sanatorium i Nurmijärvi av Finska läkaresällskapet. De stora kommunala sanatorierna (18 st.) med egna distrikt byggdes under 1920-40-t. och tuberkulosdistriktens förbund blev deras paraplyorganisation.
Under toppåren på 1930-t. dog fler än 8 000 finländare per år i tbc, vilket betydde en död varje timme dygnet runt. Trenden bröts tack vare de av samhället och frivilliga vidtagna åtgärderna redan innan tuberkulosmedicinerna slutligen blev tillgängliga. Enligt WHO har Finland stått för den snabbaste och mest effektiva bekämpningen av tbc i världen. Dödligheten är praktiskt taget noll, resistenta bakteriestammar är sällsynta och återfall i sjukdomen efter given fullgod behandling mycket ovanligt.
1983 registrerades 1 882 fall av tbc i Finland, men drygt 20 år senare, 2005, endast 361, av vilka 263 var lungtuberkulos och 98 tuberkulos i andra organ. (Henrik Riska)
tuberkulos. Ligghall på Takaharju sanatorium i Punkaharju 1912. Sanatorierna byggdes vanligen på tallbevuxna sandmoar där luften uppfattades som hälsosam. Takaharju består av tre flyglar som förenas av ligghallar där patienterna kunde ligga ordentligt inbäddade och samtidigt inandas frisk luft. Foto: Museiverket.