Sarvlax

Sarvlax, egendom i Pernå (Lovisa), s. om riksväg 7 ca fem km v. om staden. Sarvlax omtalas första gången ca 1450 och ägdes då av Lars Markusson, ätten Creutz stamfar, vars efterkommande innehade godset till 1763. Egendomen ägdes därefter av ätten von Morian och från 1811 av ätten von Born, inom vilken den gick i arv till 1914, då Sarvlax vid ett arvskifte uppdelades i två större (Stor-Sarvlax och Norrsarvlax) samt sju mindre delar. I början av 1900-talet bestod godskomplexet av stamgodset och 36 andra hemman, sammanlagt ca 5 800 ha. Stor-Sarvlax omfattar idag 1 709 ha landområden (varav 340 ha åker) och 1 222 ha vatten.

Ernst von Born, som avled 1956, testamenterade huvudgården till Svenska litteratursällskapet för att förvaltas till förmån för Svenska kulturfonden. Testamentet upptog vidare bestämmelsen att någon av Viktor Magnus von Borns ättlingar skall beredas tillfälle att disponera gårdens huvudbyggnad.

Corps de logiet och en flygelbyggnad uppfördes på 1670-talet; i början av 1800-talet tillkom ytterligare en flygel, vilket förstärkte anläggningens barockprägel. Huvudbyggnaden härjades av eld 1880, varvid en del värdefulla inventarier förstördes; restaureringen 1880-83 utfördes enligt ritningar av F.A. Sjöström. Åren 1934-35 utfördes en takhöjning, som återgav taket dess ursprungliga lanterninform. Byggnaden rymmer bl.a. en porträttsamling (med dukar signerade av Edelfelt, Järnefelt, Lindh m.fl.) och ett stort släkt- och hembygdsarkiv. Till den fasta inredningen hör bl.a. kakelugnar och takmålningar från 1600- o. 1700-talen. (Herrgårdar i Finland I, 1928; G. Nikander/ E. Jutikkala, Säterier och storgårdar i Finland I, 1939; R. Ahlbäck, Gods och herresäten i Finland, 1946; O. Sirén, Sarvlax, 1980; C.J. Gardberg, Finländska herrgårdar, 1989; H. Tandefelt, red., Sarvlax. Herrgårdshistoria under 600 år, 2010)