Schildt, Runar

Schildt, Ernst Runar (f. 26/10 1888 Hfrs, d. där 29/9 1925), författare, far till Göran Schildt, kusin till Holger Schildt. Efter fil.kand.-examen 1910 var Schildt 1913-15 biträdande chef och regissör vid Svenska teaterns inhemska avdelning samt 1915-20 litterär chef och andre direktör vid Holger Schildts förlag; i övrigt var han fri författare och översättare. I sina två första novellsamlingar, Den segrande Eros (1912) och Asmodeus och de tretton själarna (1915) framstod Schildt som en spirituell och elegant iakttagare, en litterär dagdrivare, vars rätta miljö var de helsingforsiska lyxkrogarna och de tavastländska och nyländska herrgårdarna. Dagdrivarattityden, den raffinerade ironin och den utsökta stilkonsten höll han fast vid, men hans människosyn fördjupades och hans miljöregister breddades. Schildt upplevde sig själv som undergångsmärkt, en sparv i de rikas och de starkas tranedans, något som tydligt kommer fram t.ex. i novellen Häxskogen (1920). Men han kände sig också socialt hemlös, en social bastard i de skarpa klassmotsättningarnas Finland.

I sina östnyländska noveller, Regnbågen (1916) samt Rönnbruden och Prövningens dag (1917), skildrar han människor ur den lägre medelklassen och allmogen. Han behåller den iakttagande attityden, men hans sympatier kommer klart till synes; de är hos de handikappade och förlorande. Detta kommer väl fram också i novellerna i Perdita (1918). Under inbördeskriget var Schildt passivt "vit", men i hans författarskap fanns inte plats för hat. Han försökte förstå också människorna på den röda sidan och skrev om dem bl.a. i Aapo och Hemkomsten (1919) samt i skådespelet Den stora rollen. Efter Häxskogen kände sig Schildt utbränd som författare, men han återkom än en gång, nu som dramatiker. I snabb följd skrev han 1922 enaktaren Galgmannen och Den stora rollen, som båda snart blev scenframgångar hemma och i Sverige. Lika stor framgång hade Schildt inte med femaktaren Lyckoriddaren (1923), där han en sista gång belyser de svagas hopplösa kamp mot de starka. Två år senare tog han sitt liv. (G. Castrén, Runar Schildt, 1927; H. Cederlöf, Stilstudier i Runar Schildts novellistik, 1967; Finländska gestalter V, 1966)