Schildt, Göran

Schildt, Gustaf Ernst Göran (f. 11/3 1917 Hfrs, d. 24/3 2009 Ekenäs), författare, konsthistoriker och kritiker, fil.dr 1947, son till Runar Schildt. Han var en av den finlandssvenska litteraturens tidiga kosmopoliter, en intellektuell individualist som söker sig bortom allfarvägarna, både geografiskt och litterärt. Själv kallade han sig partilös anarkist. Som så många i sin generation präglades S. av krigsupplevelser. En ocensurerad inblick i sin ungdoms tankar och föreställningar gav han i dagboksvolymen Vinterkriget som fars. En ung mans dagbok 1939-45, som utgavs först 2003 då de flesta som nämns i den öppenhjärtiga texten redan var döda.

I sin tidiga produktion, efter debuten med novellboken Önskeleken (1943), skrev han främst fackprosa. Den grundliga studien Gide och människan (1946) innebar en psykologisk djupborrning i Nobelpristagaren André Gides verk. En biografi över Paul Cézanne (1946) förseddes med en vetenskaplig notapparat och förvandlades till en doktorsavhandling om Cézannes personlighet och konst (1947). Tidigt drömde S. om att i ett nytt fritt Europa bege sig ut på seglatser i klassiska farvatten. Drömmen om äventyret i Goethes anda förverkligades när han inköpte ketchen Daphne. Från slutet av 1940-t. gjorde han omfattande färder i italienska, grekiska och egyptiska farvatten. Odysséerna resulterade bl.a. i reseskildringarna Önskeresan (1949), I Odysseus kölvatten (1951), Daphne och Apollo (1952), Solbåten (1956), Ikaros hav (1957), Det gyllene skinnet (1964) och Loggbok (1966). Mot bakgrunden av sin enorma beläsenhet i kulturhistoria och konsthistoria skildrade S. miljöer som få vid den tiden hade sett. Det förflutna och nuet möts i texter med sällsynt stilistisk spänst. Böckerna om Daphne blev internationella bästsäljare och översattes till ett tiotal språk. De har uppnått status som moderna klassiker och utkommit i flera nyutgåvor.

S:s bindning till medelhavskulturen innebar också att han från 1965 under en stor del av året bosatte sig på den grekiska ön Leros. Om livet där berättade han, inte utan kritiska markeringar, i Dianas ö (1976). Den andra tyngdpunkten i S:s rika produktion ligger på biografin över arkitekten Alvar Aalto, ett verk som omfattar delarna Det vita bordet (1982), Moderna tider (1985), Den mänskliga faktorn (1991) och A life's work (1994). S. och Aalto var nära vänner. Deras samtal gav själva grogrunden för biografin, där människan Aalto tydligt framträder i samspel med sitt visionära verk.

Till sina vida litterära och konsthistoriska intressen anknöt S. även i essäsamlingen Kontrakurs (1963) samt de självbiografiska böckerna Lånade vingar (1995) och Tvivlets gåva (2000). S. var vid sidan av författarskapet en produktiv kritiker; 1950-90 var han knuten till Svenska Dagbladet i Stockholm med finlandssvensk litteratur som specialområde. S. grundade 1987 Christine och Göran Schildts stiftelse, som har till uppgift att stödja och inspirera det kulturella samarbetet mellan medelhavsländerna och Norden samt sprida kunskap om Alvar Aaltos verk. Stiftelsens hemort är Ekenäs, där S. under sina Finlandsvistelser bodde i Villa Skeppet, en av Aaltos sista skapelser. S. utsågs till tekn.dr h.c. vid Tammerfors universitet 1987 samt till fil.dr h.c. vid Åbo Akademi 1988 och Lunds universitet 1991. (Gustaf Widén)