sexualmoral

sexualmoral. I det äldre bondesamhället utövade bygemenskapen en sträng kontroll över sina medlemmars sexuella beteende och upprätthöll oskrivna lagar, som dock i vissa avseenden, t.ex. i fråga om föräktenskapliga förbindelser och förlovningens betydelse, avvek från den "officiella" moralen på området. Härvidlag förekom även regionala variationer; det förefaller t.ex. som om en strängare s. skulle ha rått i Österbotten och i ö. Finland än i Tavastland och landets s.v. delar. I det gamla agrarsamhället var sexualumgänget som förspel till äktenskap formbundet (se nattfrieri). De högre klasserna och industriarbetarbefolkningen hade lösare sexualvanor.

Sexuellt umgänge utanför äktenskapet så som det tidigare förekommit kriminaliserades under 1500-t. och början av 1600-t. På 1600-t. gjordes även föräktenskapliga förbindelser, lönskaläge, straffbara (jfr sedlighetsbrott). Kyrkan har genom seklerna fört en hård kamp mot "osedligheten", men s.k. fria förbindelser har alltid förekommit, framför allt i städerna. Kvinnlig prostitution hade en viktig funktion inom de högre samhällsskikten i städerna under 1700- o. 1800-t., då det var moraliskt tillåtet för männen att ha förbindelser med glädjeflickor.

Eftersom kyrkan stått som den främsta förespråkaren för en absolut s., har samhällets förvärldsligande inneburit en liberalisering på det sexuella området. Under den gustavianska eran under sent 1700-t. spred sig även i Finland en liberal s. från de högre samhällsklasserna till allmogen. En reaktion inträdde på 1830-t., då de religiösa väckelserörelserna började göra sig gällande.

Efter andra världskriget blev den traditionella s. alltmer ifrågasatt, särskilt sedan tillförlitliga preventivmedel (p-piller) introducerats på 1960-t. Befolkningens sexuella beteende i Finland kartlades i början av 1970-t. av ett forskarteam, som senare publicerade sina rön i bokform. Av undersökningen framgick bl.a. att finländaren i detta sammanhang i allmänhet företräder en liberal uppfattning, som därtill betonar jämställdheten mellan könen. Enligt rapporten hade männen i alla åldersgrupper haft påtagligt fler sexualpartner än kvinnorna. Bland de ogifta kvinnorna i den äldsta åldersgruppen (födda 1917-26) fanns det närapå dubbelt så många jungfrur som i den yngsta (födda 1947-53). Undersökningen visade vidare att föräktenskapliga förbindelser snarare är regel än undantag.

En uppföljande undersökning under 1900-talets sista decennium visade att liberaliseringen fortskridit och att attityderna till t.ex. onani och pornografi blivit allt positivare, även bland kvinnorna. Hälften av kvinnorna och en tredjedel av männen föredrog dock fortfarande det monogama parförhållandeidealet där s.k. snedsprång inte förekommer. Vid millennieskiftet var det finländska samhället påfallande tolerant i sexuella ting, även om värderingarna växlade starkt mellan generationerna. (A. Nieminen, Taistelu sukupuolimoraalista, 1951, Suomalaisen aviorakkauden ja seksuaalisuuden historia, 1993; Sukupuoleton Suomi, red. I. Taipale, 1966; K. Sievers/K. Leppo/O. Koskelainen, Suomalaisten sukupuolielämä, 1974; L. Larjanko/I. Rautio, Ruusuraportti. Kirja suomalaisten naisten eroottisista fantasioista, 1982; D. Gaunt, Familjeliv i Norden, 1983; M. Paasio, Lemmentaiat, 1984; Suomalainen seksi, red. E. Haavio-Mannila/O. Kontula, 1993; S. Aalto, Kirkko ja kruunu siveellisyyden vartijoina, 1996; E. Haavio-Mannila/O. Kontula, Seksin trendit: meillä ja naapurissa, 2001)