prostitution omtalas i Finland första gången på 1600-t. Myndigheternas starkt negativa inställning till p. motiverades i äldre tider till stor del med behovet att hejda spridningen av könssjukdomar. Den gällande strafflagen upptog från 1734 års lag bestämmelser om straff för den som "håller hus för bedrivande av otukt" (d.v.s. koppleri).
Trots förbudet mot otukt i 1734 års lag uppstod i flertalet större städer efter fransk och allmäneuropeisk modell en reglementerad p. med stöd av stadgandena i en kejserlig deklaration, utfärdad 1875. I Hfrs tillämpades detta system, som gick ut på både medicinsk och polisiär kontroll av de prostituerade, redan från 1847. P. bedrevs av såväl inhemska som utländska kvinnor. Särskilt det förnämare lätta gardet bestod till stor del av rikssvenskor. En undersökning från 1888-89 gav vid handen, att ca 10 % av landets inemot tusen prostituerade var av utländskt, främst svenskt, ursprung.
En Finlandsavdelning av Internationella federationen för avskaffande av reglementerad osedlighet bildades 1880. De allmänna bordellerna, som hade förekommit bl.a. i Hfrs och Åbo, stängdes på 1880-t.; den sista s.k. officiella bordellen i landet uppges ha varit Axelsborg ("Gråa slottet") i Åbo, som förstördes i en eldsvåda 1893. Reglementeringen avskaffades 1907, varefter p. var kriminaliserad fram till 1937. Fr.o.m. sistnämnda år betraktades de prostituerade som lösdrivare. Koppleri är fortfarande straffbart enligt strafflagen.
Under decennierna efter andra världskriget prostituerade ett stort antal finländskor sig i Sverige. P. betraktades i Finland länge inte som något större samhällsproblem, eftersom t.ex. den öppna gatuprostitutionen i stort sett lyste med sin frånvaro. Efter det kommunistiska systemets sönderfall i Östeuropa ändrades dock situationen, bl.a. sedan p. börjat tas in i landet av organiserade ligor. Antalet p. i Finland uppskattades i mitten av 2000-talets första decennium till ca 8 000, av vilka inemot hälften antogs vara av inhemskt ursprung.
I början av 2000-t. höjdes röster efter mönster från Sverige för kriminalisering av s.k. sexköp, d.v.s. införande av förbud att utnyttja prostituerades tjänster. Enligt ordningslagen av 2003 är det förbjudet att köpa och sälja sexuella tjänster på allmän plats. Riksdagen antog 2006 en ny lag som kriminaliserar köp av sexuella tjänster om det finns anledning att förmoda att den som bjuder ut dessa är ett offer för koppleri eller människohandel. (A. Cedercreutz, Om p. i Helsingfors, 1904; M. Markkina, Maksettu nainen, 1981; M. Järvinen, P. i Helsingfors - en studie i kvinnokontroll, 1990; A. Häkkinen, Rahasta - vaan ei rakkaudesta: prostituutio Helsingissä 1867-1939, 1995; A. Kontula, Prostituutio Suomessa, 2005)
Trots förbudet mot otukt i 1734 års lag uppstod i flertalet större städer efter fransk och allmäneuropeisk modell en reglementerad p. med stöd av stadgandena i en kejserlig deklaration, utfärdad 1875. I Hfrs tillämpades detta system, som gick ut på både medicinsk och polisiär kontroll av de prostituerade, redan från 1847. P. bedrevs av såväl inhemska som utländska kvinnor. Särskilt det förnämare lätta gardet bestod till stor del av rikssvenskor. En undersökning från 1888-89 gav vid handen, att ca 10 % av landets inemot tusen prostituerade var av utländskt, främst svenskt, ursprung.
En Finlandsavdelning av Internationella federationen för avskaffande av reglementerad osedlighet bildades 1880. De allmänna bordellerna, som hade förekommit bl.a. i Hfrs och Åbo, stängdes på 1880-t.; den sista s.k. officiella bordellen i landet uppges ha varit Axelsborg ("Gråa slottet") i Åbo, som förstördes i en eldsvåda 1893. Reglementeringen avskaffades 1907, varefter p. var kriminaliserad fram till 1937. Fr.o.m. sistnämnda år betraktades de prostituerade som lösdrivare. Koppleri är fortfarande straffbart enligt strafflagen.
Under decennierna efter andra världskriget prostituerade ett stort antal finländskor sig i Sverige. P. betraktades i Finland länge inte som något större samhällsproblem, eftersom t.ex. den öppna gatuprostitutionen i stort sett lyste med sin frånvaro. Efter det kommunistiska systemets sönderfall i Östeuropa ändrades dock situationen, bl.a. sedan p. börjat tas in i landet av organiserade ligor. Antalet p. i Finland uppskattades i mitten av 2000-talets första decennium till ca 8 000, av vilka inemot hälften antogs vara av inhemskt ursprung.
I början av 2000-t. höjdes röster efter mönster från Sverige för kriminalisering av s.k. sexköp, d.v.s. införande av förbud att utnyttja prostituerades tjänster. Enligt ordningslagen av 2003 är det förbjudet att köpa och sälja sexuella tjänster på allmän plats. Riksdagen antog 2006 en ny lag som kriminaliserar köp av sexuella tjänster om det finns anledning att förmoda att den som bjuder ut dessa är ett offer för koppleri eller människohandel. (A. Cedercreutz, Om p. i Helsingfors, 1904; M. Markkina, Maksettu nainen, 1981; M. Järvinen, P. i Helsingfors - en studie i kvinnokontroll, 1990; A. Häkkinen, Rahasta - vaan ei rakkaudesta: prostituutio Helsingissä 1867-1939, 1995; A. Kontula, Prostituutio Suomessa, 2005)