självmord

självmord intar i Finland en relativt framträdande plats i statistiken över dödsorsaker; årligen inträffar numera ett drygt tusental fall (1 064 fall 2004), varav ungefär tre fjärdedelar män. Även internationellt sett ligger antalet självmordsfall på en relativt hög nivå i Finland (20,3 på 100 000 inv. 2004). Tillförlitliga uppgifter om antalet s. har insamlats under hela självständighetstiden. En jämn ökning skedde fram till 1990, varefter en minskning i frekvensen inträdde.

Självmordsfrekvensen börjar öka redan i puberteten och förblir hög genom hela vuxenlivet. Faktorer som predisponerar för s. är ett labilt känsloliv, beteendestörningar, rusmedelsberoende och depression. Självmordsfrekvensen är olika i olika delar av Finland, både när det gäller män och kvinnor. Bland män var självmordsfrekvensen 1979-2001 högst i Kajanaland, Savolax, Lappland, Norra Karelen och Kymmenedalen och lägst i Vasatrakten och Mellersta Österbotten; bland kvinnor var den högst i Hfrs och lägst i Mellersta och Södra Österbotten. Frekvensen varierar också med årstiden. Bland män infaller en topp i s. under våren, medan s. hos kvinnor fördelar sig jämnare över årets månader.

Kommunerna bär huvudansvaret för det självmordsförebyggande arbetet, som även bedrivs bl.a. av församlingarna och av Föreningen för mental hälsa i Finland, vilka sedan 1970 tillsammans upprätthållit ett SOS-center med telefonjour i Hfrs. Kriscentra av detta slag arbetar numera på ett femtontal orter över hela landet. Åren 1992-96 genomfördes p.g.a. de många självmordsfallen ett projekt för förebyggande av s. Detta ledde till ett nationellt preventionsprogram och i praktiken till många olika åtgärder för att förebygga s. Att försvåra tillgången till dödliga självmordsmetoder samt att förbättra igenkännandet av depression i sjuk- och hälsovården har visats vara effektiva åtgärder för att minska antalet s. Orsaker till att självmordsfrekvensen har minskat över 30 % efter 1990 har ansetts vara den förbättrade diagnostiken och behandlingen av mentala störningar, främst depression, och det mångsidiga förebyggande arbetet.

S. betraktades i äldre tider som ett brott. I 1734 års lag fanns i missgärningsbalken ett särskilt kapitel om självmördare, i vilket det bl.a. stadgades att liket skulle föras ut i skogen och grävas ned där och att försök till s. skulle straffas med fängelse eller kroppsstraff. Likaså innehöll äldre kyrkolagstiftning föreskrifter om att självmördare inte skulle få vila i vigd jord. Dessa bestämmelser upphävdes genom 1869 års kyrkolag (gravar och gravskick). Självmordsförsök avkriminaliserades i den nya strafflag som trädde i kraft 1894. (Itsemurha, red. R. Alho, 1970; Itsemurhat ja niiden ehkäisy, red. K.A. Achté m.fl., 1973; K. Raunio, Itsemurhat ja suhdannevaihtelut Suomessa vuosina 1950-78, 1982; O. Ketola, Lapsenmurhat ja lasten sekä nuorten itsemurhat Suomessa 1751-1980, 1989; T. Nygård, Itsemurha suomalaisessa yhteiskunnassa, 1994; T. Partonen/J. Haukka/J. Lönnqvist, Itsemurhakuolleisuus Suomessa vuosina 1979-2001, 2003)