Södra Österbotten, fi. Etelä-Pohjanmaa, landskap i v. Finland, upprättat genom ett statsrådsbeslut 1998, omfattar de s. delarna av det historiska landskapet Österbotten. Södra Österbotten bestod ursprungligen av 26 kommuner fördelade på fem ekonomiska regioner, nämligen Järviseutu, Härmänmaa, Kuusiokunnat, Seinäjoen seutu och Suupohja/Sydösterbotten. Sedan 2009, då Alahärmä, Ylihärmä och Kortesjärvi förenades med Kauhava och Ylistaro samt Nurmo förenades med Seinäjoki, består landskapet av 19 kommuner. Södra Österbottens förbund (Etelä-Pohjanmaan liitto), gr. 1939, med säte i Seinäjoki, administrerar landskapet, som i motsats till grannlandskapet Österbotten är helt finskspråkigt. Areal 13 444 km2, 193 524 inv. (2009). Näringsstruktur 2007: jord- och skogsbruk 10,1 %, industri 30,5 %, service 58,4 %.
Södra Österbotten består av gammal berggrund avplanad till ett slättland, över vilket höjer sig enstaka restberg, t.ex. Lauhanvuori (231 m ö.h.) i Kauhajoki och Storå och Simsiönvuori (132 m ö.h.) i Lappo. Berggrunden täcks nästan överallt av lösa jordlager. Från v. höjer sig terrängen långsamt mot den stora vattendelaren Suomenselkä, som skiljer Södra Österbotten från Insjö-Finland. På Suomenselkä upprinner flera vattendrag och flyter mot havet i n.v. i parallellt löpande flodbäddar. Terrängpartierna mellan de välodlade ådalarna är ofta starkt försumpade. Myrmarkerna utbreder sig över vidsträckta arealer (på många håll upptar de 44-50 % av landarealen). De största och vattenrikaste älvarna är Lappo å och Kyro älv; huvudåarna har i regel många tillflöden. Södra Österbotten är fattigt på sjöar; endast i n.o. är naturen rätt sjörik. Bland sjöarna märks Lappajärvi, som uppenbarligen har bildats genom ett meteoritnedfall. Vida ådalsslätter, som uppfylls av hundratals lador, är karakteristiska för landskapsbilden.
Jord- och skogsbruket, inom vilken en omfattande specialisering har ägt rum, har fortfarande en relativt stor betydelse i Södra Österbotten. Därutöver har landskapet bl.a. metall-, livsmedels- och träindustri; viktigare industricentra är Kauhajoki, Lappo, Nurmo, Kurikka och Seinäjoki. Småindustri och hantverk har i flera kommuner på landsbygden en avsevärd betydelse. Turismen och fritidsbebyggelsen spelar en roll för ekonomin särskilt i trakten kring Lappajärvi.
Historia. Södra Österbotten är ett bondeland, som i Finlands historia har ett förflutet likt Dalarnas i Sverige. Flera kollektiva aktioner har utgått från landskapet, med början från klubbekriget i slutet av 1500-talet. En anmärkningsvärd företeelse i det finska Södra Österbottens förflutna var de s.k. knivjunkarna på 1800-talet (häjyt). De mest framträdande orosområdena var socknarna Ylihärmä och Alahärmä, där rörelsen kulminerade på 1870- och 80-talen. Oroligheterna antas till en del ha berott på svikna sociala förväntningar i samband med att tjärbränningen gick tillbaka efter att ha blomstrat i slutet av 1700-talet.
Landskapet torde ha varit ett av de första områdena i Finland som uppnådde en ställning, där tillfredsställandet av de fysiska grundbehoven (av föda, bostad etc.) inte längre var en första rangens angelägenhet (om välståndet vittnar bl.a. epokens ståtliga allmogebyggnader). Där utvecklades småningom ett nytt normsystem, där de individuella prestationerna oavsett verksamhetsfält värderades synnerligen högt. Allt detta erbjöd en gynnsam grogrund inte endast för våldskulturen utan även för motsatta impulser. Under senare hälften av 1800-talet fick såväl en religiös väckelse som ungdomsrörelsen ett starkt fotfäste i Södra Österbotteb, vilket bidrog till att försvaga knivjunkarnas välde. Dödsstöten fick dock våldsmentaliteten genom Amerikaemigrationen, som i denna landsända antog mäktiga proportioner.
Under 1900-talets tre första decennier uppträdde i Södra Österbotten en rad massrörelser, som vädjade till känslan; de påminde om traditionerna från äldre tider: jägarrörelsen, den vita bondearmén och Lapporörelsen. - Betr. områdets historia, se även Österbotten. (A.J. Alanen mfl., Etelä-Pohjanmaan historia, 5 bd, 1945-88; A-L. Toivonen, Etelä-Pohjanmaan valtamerentakainen siirtolaisuus 1867-1930, 1963; H. Ylikangas, Härmän häjyt ja Kauhavan herra, 1974, Murtuva säätyvalta, 1984; Kansanliikkeitten Pohjanmaa, red. K. Ilmanen, 1981; A.J. Alanen m.fl., Eteläpohjalaisia taistelussa, 2 bd, 1980-84, 1988)
Södra Österbotten består av gammal berggrund avplanad till ett slättland, över vilket höjer sig enstaka restberg, t.ex. Lauhanvuori (231 m ö.h.) i Kauhajoki och Storå och Simsiönvuori (132 m ö.h.) i Lappo. Berggrunden täcks nästan överallt av lösa jordlager. Från v. höjer sig terrängen långsamt mot den stora vattendelaren Suomenselkä, som skiljer Södra Österbotten från Insjö-Finland. På Suomenselkä upprinner flera vattendrag och flyter mot havet i n.v. i parallellt löpande flodbäddar. Terrängpartierna mellan de välodlade ådalarna är ofta starkt försumpade. Myrmarkerna utbreder sig över vidsträckta arealer (på många håll upptar de 44-50 % av landarealen). De största och vattenrikaste älvarna är Lappo å och Kyro älv; huvudåarna har i regel många tillflöden. Södra Österbotten är fattigt på sjöar; endast i n.o. är naturen rätt sjörik. Bland sjöarna märks Lappajärvi, som uppenbarligen har bildats genom ett meteoritnedfall. Vida ådalsslätter, som uppfylls av hundratals lador, är karakteristiska för landskapsbilden.
Jord- och skogsbruket, inom vilken en omfattande specialisering har ägt rum, har fortfarande en relativt stor betydelse i Södra Österbotten. Därutöver har landskapet bl.a. metall-, livsmedels- och träindustri; viktigare industricentra är Kauhajoki, Lappo, Nurmo, Kurikka och Seinäjoki. Småindustri och hantverk har i flera kommuner på landsbygden en avsevärd betydelse. Turismen och fritidsbebyggelsen spelar en roll för ekonomin särskilt i trakten kring Lappajärvi.
Historia. Södra Österbotten är ett bondeland, som i Finlands historia har ett förflutet likt Dalarnas i Sverige. Flera kollektiva aktioner har utgått från landskapet, med början från klubbekriget i slutet av 1500-talet. En anmärkningsvärd företeelse i det finska Södra Österbottens förflutna var de s.k. knivjunkarna på 1800-talet (häjyt). De mest framträdande orosområdena var socknarna Ylihärmä och Alahärmä, där rörelsen kulminerade på 1870- och 80-talen. Oroligheterna antas till en del ha berott på svikna sociala förväntningar i samband med att tjärbränningen gick tillbaka efter att ha blomstrat i slutet av 1700-talet.
Landskapet torde ha varit ett av de första områdena i Finland som uppnådde en ställning, där tillfredsställandet av de fysiska grundbehoven (av föda, bostad etc.) inte längre var en första rangens angelägenhet (om välståndet vittnar bl.a. epokens ståtliga allmogebyggnader). Där utvecklades småningom ett nytt normsystem, där de individuella prestationerna oavsett verksamhetsfält värderades synnerligen högt. Allt detta erbjöd en gynnsam grogrund inte endast för våldskulturen utan även för motsatta impulser. Under senare hälften av 1800-talet fick såväl en religiös väckelse som ungdomsrörelsen ett starkt fotfäste i Södra Österbotteb, vilket bidrog till att försvaga knivjunkarnas välde. Dödsstöten fick dock våldsmentaliteten genom Amerikaemigrationen, som i denna landsända antog mäktiga proportioner.
Under 1900-talets tre första decennier uppträdde i Södra Österbotten en rad massrörelser, som vädjade till känslan; de påminde om traditionerna från äldre tider: jägarrörelsen, den vita bondearmén och Lapporörelsen. - Betr. områdets historia, se även Österbotten. (A.J. Alanen mfl., Etelä-Pohjanmaan historia, 5 bd, 1945-88; A-L. Toivonen, Etelä-Pohjanmaan valtamerentakainen siirtolaisuus 1867-1930, 1963; H. Ylikangas, Härmän häjyt ja Kauhavan herra, 1974, Murtuva säätyvalta, 1984; Kansanliikkeitten Pohjanmaa, red. K. Ilmanen, 1981; A.J. Alanen m.fl., Eteläpohjalaisia taistelussa, 2 bd, 1980-84, 1988)
Södra Österbotten har en större andel sysselsatta inom jordbruket än de flesta andra finländska landskap. Typisk är även den småföretagaranda som är rådande där. Sedan 2009, då Alahärmä, Ylihärmä och Kortesjärvi sammanslogs med Kauhava och Nurmo samt Ylistaro sammanslogs med Seinäjoki, består landskapet av 19 kommuner. Karta: Arttu Paarlahti.
Befolkning. Diagram: Magdalena Lindberg.