Österbotten, fi. Pohjanmaa, historiskt landskap i n. och mell. Finland, beläget mellan Bottniska viken och östgränsen. Det historiska landskapet Ö. motsvarar i stort sett de fem nuvarande landskapen Österbotten, Södra Österbotten, Mellersta Österbotten, Norra Österbotten och Kajanaland samt delar av nuvarande Lappland, d.v.s. Nordbotten, som omfattar landet mellan Torne älv och vattendelarna mot Vita havet (i v. ligger den del av landskapet Västerbotten som genom freden i Fredrikshamn 1809 anslöts till Finland). Se även Vasa län.
Ö. bildar en i stort sett jämn och av många älvar genomskuren sluttning från den stora vattendelaren (Maanselkä-Suomenselkä) i ö. ned mot den låglänta, skärgårdskantade kusten, som erhållit sin nuvarande form genom en stark landhöjning. Slättlandet med sina talrika ådalar är bördigt och välodlat vid kusten; i det inre utbreder sig vidsträckta skogs- och myrmarker. Områden av höglandsnatur finns i det sjörika bältet längst österut. Landskapets viktigaste vattendrag är Torne och Kemi älvar samt de sjöräckor som hör till Ule älvs insjösystem. Söderut begränsas Ö. av Suomenselkäs backlandskap.
Historia. Stenåldersbosättningen i Ö. var koncentrerad till de stora åarnas dåvarande mynningsområden. Under bronsåldern beboddes s. Ö. av ett jordbrukarfolk, som hade livliga kontakter med den skandinaviska kulturkretsen, men som är okänt till sin nationalitet. En fångstkultur var rådande i n., dit samer invandrade österifrån troligen under denna period. Från slutet av den förhistoriska tiden (efter 850 e.Kr.) blir spåren av fast bosättning ytterst sparsamma; huruvida detta innebär en verklig avfolkning är en öppen fråga. Redan därförinnan hade de uppenbarligen västfinska kvänerna börjat röra sig i Ö., som på 1100- o. 1200-t. erhöll en västfinsk befolkning, vilken huvudsakligen härstammade från övre Satakunta. På 1100-t. vann karelarna fotfäste i områdets n. del, som genom freden i Nöteborg 1323 hänfördes till den novgorodiska maktsfären, men trots det snart utsattes för västfinsk kolonisation. Denna sträckte sig vid medeltidens slut, trots krigiska sammanstötningar och ömsesidiga härjningståg, till Ylivieska, Utajärvi, Pello och Rovaniemi.
S. och mell. Ö:s kustbygder befolkades från slutet av 1200-t. av svenska nybyggare. För att befästa det svenska väldet anlades kring 1370 Korsholms slott, som blev landskapets administrativa centrum. Ö. organiserades 1634 som ett län och delades 1775 i Uleåborgs län och Vasa län. Stora delar av landskapet var under senare delen av 1600-t. förlänade till personer som hörde till den svenska högadeln.
Kolonisationen av Ö. fortgick med oförminskad styrka i början av nya tiden. Svedjande nybyggare från Savolax slog sig då ned i bygden kring Ule träsk, som under den s.k. gamla ofreden (1570-95) härjades svårt av ryssar och karelare, vilka även hemsökte kusttrakterna. Efter detta krig, som avslutades med Teusinafreden 1595 (där Ö. fick i stort sett sin nuv. östgräns), uppstod i Ö. det bondeuppror som är känt som klubbekriget.
Krig och nödår till trots avancerade den finska bosättningen under 1600-t. till Kuusamo och Kemijärvi. I början av detta sekel grundades vid Ö:s kust de första städerna som började idka handel bl.a. med tjära och bedriva sjöfart och skeppsbyggnad. Under tjärepoken koncentrerade sig städerna på de sistnämnda näringarna, medan man längre österut brände tjära ända fram till Suomenselkä, där en svedjebrukszon tog vid. Tjärbränningen gjorde Ö. till ett enhetligt område där växelverkan mellan kusten och inlandet hade stor betydelse.
Sjöfarten och skeppsbyggeriet, som på 1700-t. led avbräck på grund av stora ofreden och länge hämmades av det s.k. bottniska handelstvånget, blomstrade upp mot slutet av århundradet. Härigenom uppkom ett förmöget och bildat borgerskap, vilket skänkte landet flera av dess stormän under den kommande eran.
Landskapet utvidgades under ryska tiden territoriellt genom anslutningen av Torneåtrakten 1809 och en på avtal baserad flyttning 1833-49 av ryska gränsen något österut. Under 1800-t. blev dess sydliga delar ett av Finlands mest välmående områden, där det även uppstod en egenartad folkkultur, som bl.a. i musiken fortlevat till våra dagar. I n. Ö. uppstod under senare hälften av 1800- t. en betydande sågindustri. Den ekonomiska expansionen förmådde dock inte uppväga den snabba befolkningsökningen (som fortsatte fram till 1950-t.), vilket ledde till en omfattande emigration med bl.a. Amerika, Sverige och norska Finnmarken som mål.
Efter 1918 och särskilt efter andra världskriget har stora delar av Ö. varit typiska avfolkningsbygder. Under efterkrigsåren på 1940- o. 50-t. understödde staten landskapets n. delar genom att grunda ett flertal industrier, medan industrialiseringen av s. och mell. Ö. länge släpade efter. Den ökade omsorgen om landskapets undervisningsväsen resulterade i att landets andra statsuniversitet grundades i Uleåborg i slutet av 1950-t. Detta har lett till att hela kustregionen från Brahestad till Uleåborg idag är ett småskaligt metropolområde med mångsidig forsknings- och undervisningsverksamhet samt en livskraftig produktion av högteknologi. (A-M. Kujala, Keski-Pohjanmaa kotimaakuntani, 1986; Patria: lakeuksien Pohjanmaa, red. K. Linnilä m.fl., 1991; P. Virrankoski, Pohjanlahden ja Suomenselän kansaa: kahdeksan vuosisataa Keski-Pohjanmaan historiaa, 1997; T. Salminen, Pohjanmaan kautta: tiet ja liikenne Pohjanmaalla keskiajalta 1990-luvulle, 1997; Chartographia Ostrobothnia, red. H. Rantatupa, 2006)
Ö. bildar en i stort sett jämn och av många älvar genomskuren sluttning från den stora vattendelaren (Maanselkä-Suomenselkä) i ö. ned mot den låglänta, skärgårdskantade kusten, som erhållit sin nuvarande form genom en stark landhöjning. Slättlandet med sina talrika ådalar är bördigt och välodlat vid kusten; i det inre utbreder sig vidsträckta skogs- och myrmarker. Områden av höglandsnatur finns i det sjörika bältet längst österut. Landskapets viktigaste vattendrag är Torne och Kemi älvar samt de sjöräckor som hör till Ule älvs insjösystem. Söderut begränsas Ö. av Suomenselkäs backlandskap.
Historia. Stenåldersbosättningen i Ö. var koncentrerad till de stora åarnas dåvarande mynningsområden. Under bronsåldern beboddes s. Ö. av ett jordbrukarfolk, som hade livliga kontakter med den skandinaviska kulturkretsen, men som är okänt till sin nationalitet. En fångstkultur var rådande i n., dit samer invandrade österifrån troligen under denna period. Från slutet av den förhistoriska tiden (efter 850 e.Kr.) blir spåren av fast bosättning ytterst sparsamma; huruvida detta innebär en verklig avfolkning är en öppen fråga. Redan därförinnan hade de uppenbarligen västfinska kvänerna börjat röra sig i Ö., som på 1100- o. 1200-t. erhöll en västfinsk befolkning, vilken huvudsakligen härstammade från övre Satakunta. På 1100-t. vann karelarna fotfäste i områdets n. del, som genom freden i Nöteborg 1323 hänfördes till den novgorodiska maktsfären, men trots det snart utsattes för västfinsk kolonisation. Denna sträckte sig vid medeltidens slut, trots krigiska sammanstötningar och ömsesidiga härjningståg, till Ylivieska, Utajärvi, Pello och Rovaniemi.
S. och mell. Ö:s kustbygder befolkades från slutet av 1200-t. av svenska nybyggare. För att befästa det svenska väldet anlades kring 1370 Korsholms slott, som blev landskapets administrativa centrum. Ö. organiserades 1634 som ett län och delades 1775 i Uleåborgs län och Vasa län. Stora delar av landskapet var under senare delen av 1600-t. förlänade till personer som hörde till den svenska högadeln.
Kolonisationen av Ö. fortgick med oförminskad styrka i början av nya tiden. Svedjande nybyggare från Savolax slog sig då ned i bygden kring Ule träsk, som under den s.k. gamla ofreden (1570-95) härjades svårt av ryssar och karelare, vilka även hemsökte kusttrakterna. Efter detta krig, som avslutades med Teusinafreden 1595 (där Ö. fick i stort sett sin nuv. östgräns), uppstod i Ö. det bondeuppror som är känt som klubbekriget.
Krig och nödår till trots avancerade den finska bosättningen under 1600-t. till Kuusamo och Kemijärvi. I början av detta sekel grundades vid Ö:s kust de första städerna som började idka handel bl.a. med tjära och bedriva sjöfart och skeppsbyggnad. Under tjärepoken koncentrerade sig städerna på de sistnämnda näringarna, medan man längre österut brände tjära ända fram till Suomenselkä, där en svedjebrukszon tog vid. Tjärbränningen gjorde Ö. till ett enhetligt område där växelverkan mellan kusten och inlandet hade stor betydelse.
Sjöfarten och skeppsbyggeriet, som på 1700-t. led avbräck på grund av stora ofreden och länge hämmades av det s.k. bottniska handelstvånget, blomstrade upp mot slutet av århundradet. Härigenom uppkom ett förmöget och bildat borgerskap, vilket skänkte landet flera av dess stormän under den kommande eran.
Landskapet utvidgades under ryska tiden territoriellt genom anslutningen av Torneåtrakten 1809 och en på avtal baserad flyttning 1833-49 av ryska gränsen något österut. Under 1800-t. blev dess sydliga delar ett av Finlands mest välmående områden, där det även uppstod en egenartad folkkultur, som bl.a. i musiken fortlevat till våra dagar. I n. Ö. uppstod under senare hälften av 1800- t. en betydande sågindustri. Den ekonomiska expansionen förmådde dock inte uppväga den snabba befolkningsökningen (som fortsatte fram till 1950-t.), vilket ledde till en omfattande emigration med bl.a. Amerika, Sverige och norska Finnmarken som mål.
Efter 1918 och särskilt efter andra världskriget har stora delar av Ö. varit typiska avfolkningsbygder. Under efterkrigsåren på 1940- o. 50-t. understödde staten landskapets n. delar genom att grunda ett flertal industrier, medan industrialiseringen av s. och mell. Ö. länge släpade efter. Den ökade omsorgen om landskapets undervisningsväsen resulterade i att landets andra statsuniversitet grundades i Uleåborg i slutet av 1950-t. Detta har lett till att hela kustregionen från Brahestad till Uleåborg idag är ett småskaligt metropolområde med mångsidig forsknings- och undervisningsverksamhet samt en livskraftig produktion av högteknologi. (A-M. Kujala, Keski-Pohjanmaa kotimaakuntani, 1986; Patria: lakeuksien Pohjanmaa, red. K. Linnilä m.fl., 1991; P. Virrankoski, Pohjanlahden ja Suomenselän kansaa: kahdeksan vuosisataa Keski-Pohjanmaan historiaa, 1997; T. Salminen, Pohjanmaan kautta: tiet ja liikenne Pohjanmaalla keskiajalta 1990-luvulle, 1997; Chartographia Ostrobothnia, red. H. Rantatupa, 2006)
Österbottens vapen avbildat mot en bakgrund där olika för regionen typiska näringar förevisas. Kopparstick av J. van den Aveelen 1712 efter original av Elias Brenner i Erik Dahlbergs Suecia antiqua et hodierna. Foto: Museiverket.
Flygbild över Vörå kyrkby. Landskapet kallas ibland skämtsamt Pampas p.g.a. den platta landskapstypens förmenta likhet med Pampas i Argentina. Foto: Lehtikuva, H. Vallas.