Sörnäs, fi. Sörnäinen, del av Helsingfors stad (sedan 1888), omfattade ursprungligen den udde ("Södernäs") som skiljer Gammelstadsfjärden från Kronbergsfjärden, idag ett delområde i distriktet Berghäll, 6 969 inv. (2008). Området saknade i stort sett bebyggelse fram till mitten av 1800- t., men sedan hamnbanan från Fredriksberg tagits i bruk 1863 började industrianläggningar uppföras, bl.a. av Maskin- och brobyggnads Ab invid Tavastvägen. Ett sekel senare inleddes industrins utflyttning från S., som idag till stor del upptas av kraftverk och hamnar; Hanaholmen och Sumparn, som tidigare omgavs av vatten men numera är landfasta, kantas av kajer. Huvudstaden hade 1909 fått sitt första (ångdrivna) krafverk i Södervik ; det arbetade fram till 1974 och hyrs numera ut av staden för olika kulturella ändamål. På den närbelägna Hanaholmen finns två nyare ångkraftverk, A-kraftverket, som var i bruk 1960-2000, och B-kraftverket (T. Penttilä), som invigdes 1977. Till S. hör även bostadshöghusen i Havshagnäs (fi. Merihaka), som uppfördes 1972-84.
S. i vidsträckt bemärkelse, "staden norr om Långa bron" (Långa bron), anses vanligen omfatta det som idag utgör mellersta stordistriktet, d.v.s. utom Berghäll distrikten Åshöjden, Vallgård, Böle och Gammelstaden. Invid ö. infartsvägen till Hfrs (Östra chaussén) uppstod under senare delen av 1800-t. dels en schematisk, reglerad bebyggelse ("linjerna"), dels en oordnad bebyggelse för arbetarna i stadens expanderande industri. På finska, och av svenskspråkiga som talade slang, kallades området "Sörkka" eller "Sörkkä".
S. bevarade intill sent 1900-t. sin karaktär av arbetarstad. Den starka hembygdskänsla som under tiden mellan världskrigen tog sig uttryck bl.a. i den berömda tvåspråkiga Sörnässlangen, uppluckrades sedermera av befolkningsrörelser i samband med det intensiva bostadsbyggandet på 1950-t. som fortsatte ända till 1990-t. (bl.a. Näckens park). Samtidigt omformades industrierna längs Sörnäs strandväg till huvudkontor för statliga och privata organisationer som Statskontoret, Senatfastigheter (f.d Byggnadsstyrelsen), Stakes och Partek. Allra senast har konstrelaterade utbildningscentra inretts i stora ombyggda industrifastigheter med bl.a. Teaterhögskolan och Bildkonstakademin. I slutet av 2000-talets första decennium, sedan den nya hamnen i Nordsjö tagits i bruk 2008, inleddes den omfattande ombyggnaden av hamnområdet till bostadsstadsdel. (H. Waris, Työläisyhteiskunnan syntyminen Helsingin Pitkänsillan pohjoispuolelle, 2 bd, 1932-34; 2:a uppl. 1973; S-E. Åström, Samhällsplanering och regionsbildning i kejsartidens Helsingfors, 1957; K. Nenonen/K. Toppari, Herrasväen ja työläisten kaupunki, 1983; K. Koskela, Huligaanit: katuelämää Sörkassa suurlakosta sisällissotaan, 2002)
S. i vidsträckt bemärkelse, "staden norr om Långa bron" (Långa bron), anses vanligen omfatta det som idag utgör mellersta stordistriktet, d.v.s. utom Berghäll distrikten Åshöjden, Vallgård, Böle och Gammelstaden. Invid ö. infartsvägen till Hfrs (Östra chaussén) uppstod under senare delen av 1800-t. dels en schematisk, reglerad bebyggelse ("linjerna"), dels en oordnad bebyggelse för arbetarna i stadens expanderande industri. På finska, och av svenskspråkiga som talade slang, kallades området "Sörkka" eller "Sörkkä".
S. bevarade intill sent 1900-t. sin karaktär av arbetarstad. Den starka hembygdskänsla som under tiden mellan världskrigen tog sig uttryck bl.a. i den berömda tvåspråkiga Sörnässlangen, uppluckrades sedermera av befolkningsrörelser i samband med det intensiva bostadsbyggandet på 1950-t. som fortsatte ända till 1990-t. (bl.a. Näckens park). Samtidigt omformades industrierna längs Sörnäs strandväg till huvudkontor för statliga och privata organisationer som Statskontoret, Senatfastigheter (f.d Byggnadsstyrelsen), Stakes och Partek. Allra senast har konstrelaterade utbildningscentra inretts i stora ombyggda industrifastigheter med bl.a. Teaterhögskolan och Bildkonstakademin. I slutet av 2000-talets första decennium, sedan den nya hamnen i Nordsjö tagits i bruk 2008, inleddes den omfattande ombyggnaden av hamnområdet till bostadsstadsdel. (H. Waris, Työläisyhteiskunnan syntyminen Helsingin Pitkänsillan pohjoispuolelle, 2 bd, 1932-34; 2:a uppl. 1973; S-E. Åström, Samhällsplanering och regionsbildning i kejsartidens Helsingfors, 1957; K. Nenonen/K. Toppari, Herrasväen ja työläisten kaupunki, 1983; K. Koskela, Huligaanit: katuelämää Sörkassa suurlakosta sisällissotaan, 2002)
Sörnäs. I hjärtat av detta landets mest urbana område gör den stora infartsleden Tavastvägen en kurva, i folkmun "Kurvi". Foto: Sakari Niemi.
De massiva betonghöghusen i Havshagnäs är något av symboler för 1970-talets bostadsbyggande och skiljer sig både till placering och utformning från resten av Sörnäs. Foto: Schildts bildarkiv, J. Lindberg.