spetälska

spetälska, lepra, kronisk, lindrigt smittosam infektionssjukdom, som orsakas av leprabacillen, Mycobacterium leprae. S. förekom i Rom redan ca 100 f.Kr. Den var från 1000 e.Kr. också spridd i Norden och mycket fruktad; de som angripits av denna svåra sjukdom isolerades på slutna anstalter, s.k. leprosorier. De sjuka uteslöts ur samhället och betraktades som döda. Äktenskapet upplöstes och den sjukes förmögenhet tillföll hans arvingar. I Europa fanns 19 000 leprosorier 1220.

Det äldsta leprasjukhuset i Finland, nämnt 1355 (sjukvårdsväsen), fanns invid Åbo, men 1619 inrättades ett hospital på Själö i Nagu, dit hjonen från Åbo kort därefter flyttades över. Andra spetälskehospital upprättades i Viborg, den åländska skärgården (Föglö) och Kronoby (Korpholmen). Dessa anstalter endast isolerade de sjuka, som alltså inte erhöll någon medicinsk vård; detta var däremot fallet i det leprasjukhus som inrättades av Elias Tillandz och som 1688-1713 fanns vid Kuppis källa i Åbo. Under 1900-talets första decennier noterades en topp i leprastatistiken med 115 registrerade patienter 1906. Därefter minskade patienterna (som 1904-53 vårdades på landets sista leprasjukhus i Orivesi) stadigt fram till 1970 (1924:57, 1941:14, 1969:2); då avled de två sista på Helsingfors universitetscentralsjukhus klinik för hud- och könssjukdomar. Lagen om s. av 1945 upphävdes vid ingången av 1984. I Finland kallades spetälska också älvkarlebysjuka eller elephantiasis.(W. Fagerlund, Finlands leprosorier, 2 bd, 1886-1901; H.S. Vuorinen, Tautinen historia, 2002)