språkvetenskap

språkvetenskap. Inom s. i Finland bildar svenskan med släktspråk ett viktigt forskningsområde (nordistik), liksom finskan ( fennistik) med sina släktspråk ( fennougristik). Både de klassiska språken (latin, grekiska, hebreiska) och de nya (speciellt engelska, tyska, franska, ryska och spanska) hör till finländsk s., liksom några asiatiska språk såsom turkiska och mongoliska. Sedan 1980-t. har också arabiska, japanska, kinesiska och afrikanska språk tagits upp vid Helsingfors universitet. Till s:s teori- och metodämnen hör fonetik, allmän s., datalingvistik, logopedi och översättningsvetenskap.

H.G. Porthans (1739-1804) språkvetenskapliga intresse koncentrerades på finska språket (speciellt dialekterna) och dess ställning bland olika språk. Han ägde redan en ungefärlig uppfattning om finskans släktskapsförhållanden, och framförde beaktansvärda tankar om flera språkvetenskapliga frågor. Porthan ledde den finländska s. in på kritisk forskning.

Finlands politiska status som en autonom del av det ryska riket från 1809 medförde nya utvecklingsmöjligheter för s. Ett tilltagande nationellt medvetande åtföljdes av ett växande intresse för finska språket. Kontakterna med de vetenskapliga kretsarna i Ryssland (speciellt Vetenskapsakademin i S:t Petersburg) gav möjligheter till forskningsresor inom kejsardömets finsk- ugriska och samojediska (sammantaget: uraliska) språkområden.

Under 1800-talets förra hälft fördjupades det historiska tänkesättet inom s. Även om fantasibetonade teorier fortfarande framlades (typ finskans släktskap med grekiskan), kom man fram till bättre jämförande ljud- och formhistoriska metoder. S. blev viktig inom kulturlivet överhuvud.

Gabriel Geitlin (1804-71), professor i orientaliska språk, inledde forskning och undervisning i jämförande s. Hans efterträdare som innehavare av professuren, G.A. Wallin (1811-52), blev framför allt berömd som forskningsresande i Arabien. Wallin efterträddes av Herman Kellgren (1822-56); denne hade på 1840-t. som förste finländare börjat studera sanskrit.

Anders Johan Sjögren (1794-1855) kan betraktas som banbrytare inom finsk-ugrisk s. Han utförde sitt livsverk vid Vetenskapsakademin i S:t Petersburg, där han avancerade ända upp till en ansedd akademikertjänst och blev den förste heltidsanställde finländske språkvetenskapsmannen. Sjögren publicerade 1844 en grammatik över det indoeuropeiska ossetiska språket som talas i Kaukasus.

Jämsides med Sjögren framträdde Matthias Alexander Castrén (1813-1852). Som forskare i finskans släktspråk överglänste han snart Sjögren. Han blev den förste som utnämnts till professor i finska språket och litteraturen (1851). Från forskningssynpunkt var Castréns omfattande resor i Ryssland (åtta år på 1840-t.) av stor vikt: han avfattade utkast till grammatiker för mer än tio språk och samlade ordboksmaterial. Hans mål och metoder härstammade från den jämförande s. Han ville reda ut de uralsk-altaiska språkens härstamning och släktskapsförhållanden. Castrén utvidgade Sjögrens forskningsområde, ty tack vare honom kom de avlägsna samojedspråken inom forskningens synfält. Därför är han den uraliska s:s egentliga grundläggare. Själv hann Castrén inte systematisera sitt material, men efter hans död utgavs hans samojediska grammatik 1854, och åren 1852 -70 verket M.A. Castréns Nordische Reisen und Forschungen i tolv band. Otto Donner (1835-1909) grundade 1883 Finsk-ugriska sällskapet, som blev en viktig organisatör av forskningsresorna till Sibirien och andra delar av det stora riket.

Emil Nestor Setälä (1864-1935) skrev redan som skolelev finska grammatikböcker som sedan i reviderade upplagor användes i över ett halvt århundrade. Han disputerade som 24-åring med ett epokgörande verk om de finsk-ugriska språkens tempus- och modusbildning. Han införde från Tyskland den språkhistoriska "unggrammatiska" riktningen inom s. och verkade sedan som professor i finska språket och litteraturen (1893-1929).

Den unggrammatiska riktningen kom att dominera den finsk-ugriska s. långt in på 1900-t., speciellt var man intresserad av ljudhistoria och etymologi. Intresset för det talade språket ledde in på språkgeografi. Man samlade ord för att få till stånd en finsk dialektordbok. Arbetet resulterade i ett arkiv, som 1924-76 upprätthölls av stiftelsen Sanakirjasäätiö (Ordboksstiftelsen). Detta främjade dialektforskningen. När efter 1917 fältarbetet bland de finsk-ugriska folken inte kunde fortsätta, började fennougristerna bearbeta det väldiga materialet insamlat av Heikki Paasonen (1865-1919), Toivo Lehtisalo (1887-1962), Yrjö Wichmann (1868-1932) och många andra. Publiceringsarbetet pågår fortfarande. Inom fennistiken blev Lauri Kettunen (1885-1963) och Martti Rapola (1891-1972) framstående dialektologer. Rapola blev akademiker vid Finlands Akademi 1972.

Den nordiska s. och särskilt den finlandssvenska s. hänger också samman med intresset för den egna folkgruppens rötter och historia. Den finsk-ugriska s:s tidiga karelianism motsvarades här av vikingaromantik. De viktigaste forskningsområdena har varit finlandssvenska dialekter och ortnamn. Den nordiska s. fick fotfäste i och med att Axel Olof Freudenthal (1836-1911) 1878 utnämndes till e.o. professor i svenska språket och litteraturen. Han var närmast ortnamnsforskare. Hugo Pipping (1864-1944) och O.F. Hultman (1862-1929) efterträdde honom och höjde undervisningen till internationell nivå. Pipping var mångsidig med fonetik som specialområde. Han lanserade bl.a. en fortfarande beaktansvärd teori om att grundorsakerna till språkens ljudförändringar står att finna i egenskaperna hos de språkinlärande barnens hörselsinne. Pippings introduktion till de nordiska språkens ljudlära användes i många nordiska universitet. T.E. Karsten (1870-1942) framförde (den kontroversiella) uppfattningen att den finlandssvenska befolkningen är urgammal i Finland. I finska ortnamn fann han ett starkt germanskt inflytande.

En central position inom den klassiska filologin intog Fridolf Gustafsson (1853-1924) och Edwin Linkomies (1894-1963), båda innehavare av professuren i romersk litteratur vid Helsingfors universitet. Lärostolen i grekisk litteratur innehades 1888-1926 av Ivar A. Heikel (1861-1952). Henrik Zilliacus (1908-92) är känd som papyrolog och viktig inspiratör för de klassiska filologerna i Finland i mitten av 1900-t. Goda förutsättningar för ett starkt uppsving inom klassisk filologi har skapats av Finlands Rom-institut Villa Lante och Aten-institutet.

Den nyfilologiska forskningen, d.v.s. forskningen gällande moderna västeuropeiska språk (nya språk), infördes i Finland av Werner Söderhjelm (1859-1931), som 1898 blev professor i germansk och romansk filologi. Arthur Långfors (1881-1959) intresserade sig bl.a. för den medeltida mirakeldiktaren Gautier de Coinci, som blev ett specialområde för flera romanister. Långfors blev hedersdoktor vid Sorbonne. När Söderhjelms professur 1908 tudelades, tog Hugo Suolahti (1874-1944) hand om den germanska filologin. Emil Öhmann (1894-1984) var Turun yliopistos (Åbo universitet) förste professor i germansk s. och internationellt mycket uppskattad som lånordsforskare. Pionjären inom engelsk s. var Uno Lindelöf (1868-1944). Under tiden mellan världskrigen arbetade man inom finländsk nyfilologi bl.a. med vetenskapliga texteditioner och med ordförrådens utveckling och påverkningar.

En internationellt högt uppskattad slavist var J.J. Mikkola (1866-1946), fr.o.m. 1900 professor i slavisk filologi. Hans huvudarbete var en omfattande urslavisk grammatik, men viktiga var också hans resultat rörande kontakterna mellan östersjöfinska och slaviska språk. Valentin Kiparsky (1904-83) hörde internationellt sett till de främsta namnen inom slavistiken. Hans viktigaste verk var en beskrivning av ryskans språkhistoria i flera delar.

Finska orientsällskapet började sin verksamhet 1917 under Knut Tallqvists (1865-1949) ledning. Han uppnådde internationellt rykte som assyriolog. Finländska forskare visade ett tidigt intresse för altaiska, d.v.s. turkiska, mongoliska och tungusiska språk. Som chargé d'affaires i Tokyo på 1920-t. fördjupade sig Gustaf Ramstedt (1873-1950, e.o. professor i altaiska språk) i japanska och koreanska och blev berömd för sin koreanska grammatik (1939). Martti Räsänen (1893-1976) nådde renommé som turkolog.

Andra världskriget stoppade upp också s., som kom igång på allvar på nytt först på 1960-t. Den kontinentaleuropeiska och nordamerikanska strukturalismen hann inte efter kriget få något starkt fotfäste i Finland, förrän den generativa grammatiken med Noam Chomsky som lärofader gjorde sitt intåg från USA i slutet av 1960-t. Forskarna i inhemska och främmande språk bibehöll dock ännu på 1960-t. till stor del det historiska perspektivet, dock snart utvidgat med synpunkter som de nya teorierna lyft fram. På 1970-t. har nya idéer fortsatt att strömma in väster- och söderifrån; speciellt socio- och textlingvistiken influerade på 1970-t. den finländska s. ADB-tekniken togs i bruk redan i slutet av 1960-t. Kring 1970 började också i Finland en snabb utveckling inom allmän och tillämpad s. På 1980-t. kom riktningar som pragmatik, kognitiv lingvistik, samtalsforskning och på 1990-t. konstruktionsgrammatik, som alla starkt påverkat både nordistiken och fennistiken.

Antalet forskare har tiodubblats sedan 1950. De internationella kontakterna har blivit livligare; nya strömningar påverkar forskningen i Finland snabbare och effektivare än förut. Samtidigt som s:s ställning har förstärkts vid Helsingfors universitet, har nya universitet och högskolor grundats på andra orter. S. är förutom i Hfrs och Åbo företrädd även i Joensuu, Jyväskylä, Tfrs, Uleåborg och Vasa. Nya öppningar i fråga om språkområden är iberoromanska språk, östasiatiska språk och afrikanska språk, speciellt i Hfrs.

Paavo Ravila (1902-74) hörde till de forskare som lett fennougristiken fram till modernare metoder och speciellt på 1950- o. 60-t. förmedlade många nya impulser från utlandet. Erkki Itkonen (1913-92) var en av världens ledande forskare när det gäller den finsk-ugriska språkgruppen som helhet. Den ledande fennougristen under slutet av 1900-t. var Mikko Korhonen (1936 -91), expert på samiska och fennougristikens teori. Jorma Koivulehtos (f. 1934) specialitet var de finsksläktade språkens germanska lånord.

En hörnsten för fennistiken blev ordboken Nykysuomen sanakirja, som utkom 1951-61 med Matti Sadeniemi (1910-89) som huvudredaktör. Arbetet hade påbörjats redan 1929. Dess efterkomling blev Suomen kielen perussanakirja, som utkom 1990-94. Dialektforskningen har fortgått oavbrutet, med Pertti Virtaranta (1918-99), "en sentida insamlande Lönnrot", som prominent representant. Han blev akademiker vid Finlands Akademi 1990. Grammatikforskningen blev för finskans del intensiv, representerad av Aarni Penttilä (1899-1971), Paavo Siro (1909-96), Osmo Ikola (f. 1918) och Göran Karlsson (1917-2003). Penttiläs Suomen kielioppi (1957) var en viktig hörnsten med sina över 700 sidor. 2004 utkom en omfattande finsk grammatik, Iso suomen kielioppi, författad av Auli Hakulinen (f. 1941) m.fl. Terho Itkonen (1933-98) verkade på de flesta av fennistikens delområden, hans böcker om finsk språkvård är i flitig användning.

Till de centrala forskningsområdena för Finlands nordister hör finlandssvenskans uppbyggnad, användning och historia, ort- och personnamnsskicket i svenskbygderna samt jämförelser med finskan och rikssvenskan. Vid Åbo Akademi var Rolf Pipping (1889-1963) en inflytelserik nordistikprofessor, känd för sin monumentala analys (1928) av den medeltida Erikskrönikan. Pipping var den som lanserade begreppet och ordet "sakprosa", 1938. Olav Ahlbäck (1911-89) var huvudredaktör för Ordbok över Finlands svenska folkmål, av vilken fyra volymer hittills utkommit. Åke Granlund (1914-88) var expert på östnyländska ortnamn, Björn Pettersson (1919-2002) på fornsvensk stilistik och språkvård. Carl-Eric Thors (1920-86) sysslade med svenskans religiösa ordförråd samt ort- och personnamnsforskning. Lars Huldén (f. 1926), kanske mera känd som poet, har forskat i Bellmans språk och det finlandssvenska namnskicket. Mirja Saari (f. 1943) är en ledande gestalt i den finlandssvenska sociolingvistiken, Ann-Marie Ivars (f. 1941) inom finlandssvensk dialekt- och stadsmålsforskning, Marianne Blomqvist (f. 1942) inom personnamnsforskningen, Anne-Marie Londen (f. 1938) inom finlandssvensk samtalsforskning, Jan-Ola Östman (f. 1952) inom pragmatiskt inriktad forskning. Syntaxforskning har idkats speciellt i Åbo av Erik Andersson (f. 1948) och Marketta Sundman (f. 1949) samt i Jyväskylä av Matti Rahkonen (f. 1946). Marika Tandefelts (f. 1946) specialintresse är tvåspråkighetsproblematiken. Christer Laurén (f. 1942), ursprungligen textfilolog, har vid Vasa universitet skapat en livaktig forskning i språkbadsundervisning.

Av språken har forskningen i engelska av förståeliga orsaker utvecklats snabbast efter krigen också i Finland. Ole Reuter (1906-2003) fick ta emot anstormningen av engelskstudenter till Helsingfors universitet. Modern lingvistik introducerades i finländsk anglistik av Nils Erik Enkvist, professor vid Åbo Akademi 1957-88 och 1990 akademiker vid Finlands Akademi. Enkvists arbeten inom stilteori och textlingvistik var vitt spridda på 1970- o. 80- t. och han gjorde också viktiga insatser för att etablera den tillämpade språkforskningen på finländsk botten. Tauno F. Mustanojas (1912-96) A Middle English syntax som utkom 1961 blev ett av de verkligt centrala verken inom engelsk språkhistoria som fortfarande citeras världen över. Matti Rissanen (f. 1937) och Terttu Nevalainen (f. 1952) har upprättat datoriserade textdatabaser över forn- och medelengelska som används av forskare världen över. Rissanen och Nevalainen leder en spetsforskningsenhet.

Ett genomgående drag i de nya språken har varit att forskningen fått en synkron inriktning på nuspråken. Jarmo Korhonen (f. 1946) är en framträdande representant i germanistik för dependensgrammatiken. För ryskans del har Arto Mustajoki (f. 1948) utvecklat beskrivningen av satsstrukturen.

Fonetikern Kalevi Wiik (f. 1933) har blivit känd för nya radikala teorier om finnarnas ursprung, att de i tidig förhistorisk tid skulle ha funnits mycket längre västerut än allmänt antagits. Fred Karlsson (f. 1946) har utvecklat datoriserade modeller för språkanalys i samarbete med Kimmo Koskenniemi (f. 1945) och 1990-99 lett en spetsforskningsenhet i datalingvistik.

Men intresset för gamla språk och språkskeden lever starkt. Veikko Väänänens (1905-97) undersökningar om de romanska språkens uppkomst ur medeltidens talade latin har blivit världsberömda. Kurt Nyholm (1932-66) studerade medeltida tyska manuskript, liksom Timo Riiho (f. 1950) studerat spanska. Kring Jaakko Frösén (f. 1944) verkar en spetsforskningsenhet specialiserad på restaurering och tolkning av antika grekiska papyrusar. Bröderna Asko (f. 1941) och Simo Parpola (f. 1943) har fört vidare Finlands gamla traditioner i utforskning av indiska språk och assyriologi. Juha Janhunen (f. 1952) forskar i ett brett areallingvistiskt perspektiv om språkförhållandena i Central- och Ostasien förr och nu.

Sedan doktorsexamen i modern bemärkelse introducerades 1828 har fram till 2006 i finländsk s. godkänts allt som allt kring 950 doktorsavhandlingar. (I.A. Heikel, Filologins studium vid Åbo universitet, 1894; P. Aalto, Oriental studies in Finland 1828-1918, 1971, Classical studies in Finland 1828-1918, 1980, Modern language studies in Finland 1828-1918, 1987; M. Korhonen, Finno-Ugrian language studies in Finland 1828-1918, 1986; G.J. Stipa, Finnisch-ugrische Sprachforschung, 1990; F. Karlsson, Yleinen kielitiede Suomessa kautta aikojen, 1997; E. Hovdhaugen m.fl., The history of linguistics in the Nordic countries, 2000) (Osmo Ikola/Fred Karlsson)