Sprengtporten, Georg (Göran) Magnus (f. 16/8 1740 Borgå socken, d. 13/10 1819 Pburg), militär och politiker, general av infanteriet (1798), greve 1809. S. antogs 1752 som elev vid kadettskolan i Stockholm och deltog i pommerska kriget som medlem av den frikår som uppställts av halvbrodern Jakob Magnus S. Efter fredsslutet understödde han Gustav III:s revolutionsplaner och bidrog även aktivt till att förverkliga dem. Detta ställde honom högt i gunst hos kungen och resulterade 1772 i utnämning till överstelöjtnant vid Lätta finska dragonerna och 1775 till överste och chef för den nybildade Savolaxbrigaden. På sistnämnda post tog S. flera betydelsefulla initiativ för ordnandet av Finlands försvar; viktigast var grundandet av en krigsskola på överstebostället Brahelinna, sedermera flyttad till en annan gård (Haapaniemi krigsskola). Han utvecklade en ny taktik och strategi för rörlig krigföring, anpassad till landets speciella förhållanden.
S. begav sig 1779 till Holland och Frankrike på en studieresa, under vilken det 1780 kom till en fullständig brytning med kungen. Han återvände 1782 till Finland och slog sig ned på hustruns ärvda egendom Sesta i Nastola.
S. lämnande 1785 Finland för att träda i holländsk tjänst. I Holland började han utveckla sina redan tidigare närda planer på att skilja Finland från Sverige och göra det till ett slags buffertstat under ryskt beskydd. S. tänkte sig landet som en förbundsrepublik närmast efter holländsk modell; de enskilda landskapen skulle utgöra delstater, var och en med en folkrepresentation, indelad i fyra stånd. Den lagstiftande makten skulle innehas av en riksdag, som sammanträdde vart 4:e år, och den verkställande av en kongress, som stod under riksdagens kontroll och där de fyra stånden likaledes skulle vara representerade. Kongressen skulle tillsätta en president och ett statsråd med på livstid valda medlemmar. Förslaget, som i Finland vann understöd endast hos ett fåtal, främst godsägare i Savolax och Östra Nyland, väckte heller ingen entusiasm i S:t Petersburg, där man emellertid av taktiska skäl inte ställde sig helt avvisande.
S. trädde 1786 i rysk tjänst och deltog 1787, upphöjd till kammarherre och generalmajor, i Katarina II:s kända inspektionsresa genom s. Ryssland. Under Gustav III:s ryska krig verkade S. 1788 bl.a. som underhandlare med Anjalaförbundets män (av vilka de flesta inte hade någon kännedom om S:s planer) och utarbetade proklamationer med uppmaningar till finländarna att lösgöra sig från Sverige. Sommaren 1789 blev han svårt sårad i slaget vid Porrassalmi, och uppges därvid ha yttrat orden: "egna hundar bita".
I sin frånvaro dömdes han 1790 av Åbo hovrätt att som landsförrädare mista liv, ära, gods och adelskap. Han levde någon tid i Mellaneuropa, sedan han under sin vistelse i S:t Petersburg 1793-95 råkat i onåd. Åren 1795-98 gjorde han Giacomo Casanovas bekantskap bl.a. under vistelser på badorter. Efter sin återkomst till den ryska huvudstaden 1798 sändes han 1800 som emissarie till Frankrike, där han behandlades med aktning av Napoleon och lyckades återställa de goda relationerna mellan de båda länderna.
S. var en ytterst begåvad men komplicerad personlighet, där inte minst ärelystnaden var ett framträdande drag. Detta gjorde att han ofta råkade i konflikt med sin omgivning, och även med krönta huvuden som Gustav III och Katarina II. S. togs till nåder av Paul I, men verkade de första åren av Alexander I:s regering i skymundan. Vid utbrottet av 1808-09 års krig fick man i Ryssland åter användning för honom; han utarbetade den skickliga fälttågsplanen och åtföljde trupperna som överbefälhavarens rådgivare samt spelade en framträdande roll när det gällde att övertala Svartholms och Sveaborgs fästningar till kapitulation.
Som generalguvernör från december 1808 gjorde S. en avgörande insats för att åt Finland utverka en autonom ställning; det var av honom Alexander I fick idén till ständernas sammankallande i Borgå. Hans inflytande i ryska kretsar var trots allt tämligen ringa, och hans landsmän betraktade honom som en överlöpare, varför han hade svårt att göra sin stämma hörd. Generalguvernörsbefattningen innefattade medan kriget pågick endast de civila samhällsfunktionerna, och S. entledigades redan i juni 1809 från posten. Det blev i stället andra, som kom att bidra till utformningen av Finlands statsrättsliga ställning, närmast Gustaf Mauritz Armfelt, som kvarblivit i svensk tjänst till 1810. Vid sidan av denne framstår S. i egenskap av idégivare dock som Finlands statsgrundare. I äldre finsk historieskrivning (Danielson-Kalmari, Yrjö-Koskinen) överdrevs betydelsen av S:s självständighetsplaner i någon mån, och bilden av honom har växlat med de politiska konjunkturerna. (Y.S. Koskinen, Yrjö Maunu Sprengtporten'ista ja Suomen itsenäisyydestä, 1870; B. Lesch, Jan Anders Jägerhorn, 1941; T. Keskinen, Haavekuvani: Yrjö Sprengtportenin elämä 1740-1819, 1982; S. Ramel, Göran Magnus S.: Förrädaren och patrioten, 2003; E. Saarenheimo, Casanova ja S., kirjastonhoitajan ja kenraalin yhteiset vuodet, 2006)
S. begav sig 1779 till Holland och Frankrike på en studieresa, under vilken det 1780 kom till en fullständig brytning med kungen. Han återvände 1782 till Finland och slog sig ned på hustruns ärvda egendom Sesta i Nastola.
S. lämnande 1785 Finland för att träda i holländsk tjänst. I Holland började han utveckla sina redan tidigare närda planer på att skilja Finland från Sverige och göra det till ett slags buffertstat under ryskt beskydd. S. tänkte sig landet som en förbundsrepublik närmast efter holländsk modell; de enskilda landskapen skulle utgöra delstater, var och en med en folkrepresentation, indelad i fyra stånd. Den lagstiftande makten skulle innehas av en riksdag, som sammanträdde vart 4:e år, och den verkställande av en kongress, som stod under riksdagens kontroll och där de fyra stånden likaledes skulle vara representerade. Kongressen skulle tillsätta en president och ett statsråd med på livstid valda medlemmar. Förslaget, som i Finland vann understöd endast hos ett fåtal, främst godsägare i Savolax och Östra Nyland, väckte heller ingen entusiasm i S:t Petersburg, där man emellertid av taktiska skäl inte ställde sig helt avvisande.
S. trädde 1786 i rysk tjänst och deltog 1787, upphöjd till kammarherre och generalmajor, i Katarina II:s kända inspektionsresa genom s. Ryssland. Under Gustav III:s ryska krig verkade S. 1788 bl.a. som underhandlare med Anjalaförbundets män (av vilka de flesta inte hade någon kännedom om S:s planer) och utarbetade proklamationer med uppmaningar till finländarna att lösgöra sig från Sverige. Sommaren 1789 blev han svårt sårad i slaget vid Porrassalmi, och uppges därvid ha yttrat orden: "egna hundar bita".
I sin frånvaro dömdes han 1790 av Åbo hovrätt att som landsförrädare mista liv, ära, gods och adelskap. Han levde någon tid i Mellaneuropa, sedan han under sin vistelse i S:t Petersburg 1793-95 råkat i onåd. Åren 1795-98 gjorde han Giacomo Casanovas bekantskap bl.a. under vistelser på badorter. Efter sin återkomst till den ryska huvudstaden 1798 sändes han 1800 som emissarie till Frankrike, där han behandlades med aktning av Napoleon och lyckades återställa de goda relationerna mellan de båda länderna.
S. var en ytterst begåvad men komplicerad personlighet, där inte minst ärelystnaden var ett framträdande drag. Detta gjorde att han ofta råkade i konflikt med sin omgivning, och även med krönta huvuden som Gustav III och Katarina II. S. togs till nåder av Paul I, men verkade de första åren av Alexander I:s regering i skymundan. Vid utbrottet av 1808-09 års krig fick man i Ryssland åter användning för honom; han utarbetade den skickliga fälttågsplanen och åtföljde trupperna som överbefälhavarens rådgivare samt spelade en framträdande roll när det gällde att övertala Svartholms och Sveaborgs fästningar till kapitulation.
Som generalguvernör från december 1808 gjorde S. en avgörande insats för att åt Finland utverka en autonom ställning; det var av honom Alexander I fick idén till ständernas sammankallande i Borgå. Hans inflytande i ryska kretsar var trots allt tämligen ringa, och hans landsmän betraktade honom som en överlöpare, varför han hade svårt att göra sin stämma hörd. Generalguvernörsbefattningen innefattade medan kriget pågick endast de civila samhällsfunktionerna, och S. entledigades redan i juni 1809 från posten. Det blev i stället andra, som kom att bidra till utformningen av Finlands statsrättsliga ställning, närmast Gustaf Mauritz Armfelt, som kvarblivit i svensk tjänst till 1810. Vid sidan av denne framstår S. i egenskap av idégivare dock som Finlands statsgrundare. I äldre finsk historieskrivning (Danielson-Kalmari, Yrjö-Koskinen) överdrevs betydelsen av S:s självständighetsplaner i någon mån, och bilden av honom har växlat med de politiska konjunkturerna. (Y.S. Koskinen, Yrjö Maunu Sprengtporten'ista ja Suomen itsenäisyydestä, 1870; B. Lesch, Jan Anders Jägerhorn, 1941; T. Keskinen, Haavekuvani: Yrjö Sprengtportenin elämä 1740-1819, 1982; S. Ramel, Göran Magnus S.: Förrädaren och patrioten, 2003; E. Saarenheimo, Casanova ja S., kirjastonhoitajan ja kenraalin yhteiset vuodet, 2006)
Sprengtporten, Göran Magnus. Då kriget mellan Sverige och Ryssland bröt ut 1788 uppmanade Gustav III honom att söka sig till den mot Turkiet uppställda ryska armén för att undvika risken att nödgas kämpa mot sitt gamla fädernesland. Uppmaningen hörsammades dock inte. Foto: Museiverket.