Ståhlberg, Kaarlo Juho (K.J.) (född 28/1 1865 Suomussalmi, död 22/9 1952 Helsingfors), statsman och jurist, fil.kand. 1887, jur.utr.dr 1893, republiken Finlands förste president 1919-25. S. blev 1898 protokollsekreterare i senatens civilexpedition, men entledigades 1903 från denna post för sin vägran att föredra ett ärende rörande den olagliga värnpliktsförordningen av 1901. Han trädde därefter i Helsingfors stads tjänst och utsågs i november 1905 till chef för handels- och industriexpeditionen i den mechelinska senaten, från vilken han 1907 avgick på egen begäran, sedan den första enkammarlantdagen antagit förbudslagen. S. verkade 1908-18 som professor i förvaltningsrätt vid Helsingfors universitet och hade vid sin utnämning till republikens president 25/7 1919 varit president i Högsta förvaltningsdomstolen sedan denna inrättats 1918. Under den dragkamp om landets statsskick som utkämpades dessa år var S. de republikanskt sinnades tongivande gestalt.
S. var 1904-32 i flera olika repriser medlem av lantdagen/riksdagen (talman 1914), där han representerade ungfinnarna, sedermera framstegspartiet. Sedan han efter sex framgångsrika år i den nya statens ledning avsagt sig omval, i avsikt att utgöra ett föredöme för framtiden, var han bl.a. 1926-46 ledamot av lagberedningen och gjorde som en av landets främsta sakkunniga inom förvaltningsrätten en utomordentligt värdefull insats inom lagstiftningsarbetet. Han utformade bl.a. 1932 års alkohollag, vars ledande grundsatser gällde långt in i framtiden. Utmärkande för S. som politiker var en orubblig principfasthet, som inte tog hänsyn till vilka opinioner som för tillfället var mest utbredda eller förfäktades högljuddast.
S. var ordförande i det efter marsrevolutionen 1917 tillsatta grundlagsutskottet, som hade till uppgift att utarbeta ett förslag till en republikansk styrelseform; detta uppgjordes till väsentliga delar av honom och antogs 1919 av lantdagen samt stadfästes av riksföreståndaren Mannerheim, hans huvudmedtävlare i presidentvalet senare detta år. Att S. och inte den "vite generalen", som var ytterst populär i borgerliga kretsar, blev vald berodde till stor del på att presidenten denna första gång valdes av riksdagen, där S. understöddes av framstegspartiet, socialdemokraterna och agrarerna.
Som president bemödade sig S. främst om att stärka den unga republikens ställning som en självständig stat genom att föra en försonlig politik mot dem som kämpat på den röda sidan under kriget 1918. Han gjorde bl.a. vidsträckt bruk av sin benådningsrätt och igångsatte en omfattande reform av den sociala lagstiftningen. Detta i förening med hans orubbliga fasthållande vid lagligheten gjorde honom senare, då demokratin var hotad i början av 1930-t., till en nagel i ögat för dem som ville kullkasta den bestående ordningen. Inom politiska center- och vänsterkretsar framstod han då som en ledande gestalt. Han ställde upp i presidentvalen 1931 och 1937, men besegrades båda gångerna ytterst knappt. Hatet mot S. tog sig slutligen uttryck i den beryktade "skjutsningen" 14/10 1930, då han tillsammans med sin hustru bortfördes från hemmet på Brändö och transporterades i bil till Joensuu; inblandad i denna för Lapporörelsen ytterst komprometterande affär var bl.a. generalstabschefen K.M. Wallenius.
S. var även en flitig vetenskaplig författare. Vid sidan av sin avhandling om lösdriveriet enligt finländsk rätt av 1891 utgav han bl.a. ett stort arbete om Finlands förvaltningsrätt, Suomen hallinto- oikeus (2 bd, 1913-15, ny uppl. 1928-31, allm. delen i sv. övers. 1940) och verket Parlamentarismen i Finlands statsförfattning (1927, s.å. även på fi.). S:s tal Puheita 1919-25 utkom 1925, medan Puheita 1927 -46 publicerades 1946. (K.J.S., juhlakirja, 1940; K.J.S. och Finlands självständighet, red. O. Borg m.fl., 1969; Y. Blomstedt, K.J.S., 1969; S. Virkkunen, S. Suomen ensimmäinen presidentti, 1978; J-P. Pietiäinen, Tasavallan presidentit: tasavalta perustetaan 1919-1931: S., Relander, 1992; K.J.S.: suomalaisen oikeusvaltion rakentaja, red. A. Leutonen, 1992; J. Inha, Elämä ja oikeus. K.J.S. oikeusajattelijana, 2004)
S. var 1904-32 i flera olika repriser medlem av lantdagen/riksdagen (talman 1914), där han representerade ungfinnarna, sedermera framstegspartiet. Sedan han efter sex framgångsrika år i den nya statens ledning avsagt sig omval, i avsikt att utgöra ett föredöme för framtiden, var han bl.a. 1926-46 ledamot av lagberedningen och gjorde som en av landets främsta sakkunniga inom förvaltningsrätten en utomordentligt värdefull insats inom lagstiftningsarbetet. Han utformade bl.a. 1932 års alkohollag, vars ledande grundsatser gällde långt in i framtiden. Utmärkande för S. som politiker var en orubblig principfasthet, som inte tog hänsyn till vilka opinioner som för tillfället var mest utbredda eller förfäktades högljuddast.
S. var ordförande i det efter marsrevolutionen 1917 tillsatta grundlagsutskottet, som hade till uppgift att utarbeta ett förslag till en republikansk styrelseform; detta uppgjordes till väsentliga delar av honom och antogs 1919 av lantdagen samt stadfästes av riksföreståndaren Mannerheim, hans huvudmedtävlare i presidentvalet senare detta år. Att S. och inte den "vite generalen", som var ytterst populär i borgerliga kretsar, blev vald berodde till stor del på att presidenten denna första gång valdes av riksdagen, där S. understöddes av framstegspartiet, socialdemokraterna och agrarerna.
Som president bemödade sig S. främst om att stärka den unga republikens ställning som en självständig stat genom att föra en försonlig politik mot dem som kämpat på den röda sidan under kriget 1918. Han gjorde bl.a. vidsträckt bruk av sin benådningsrätt och igångsatte en omfattande reform av den sociala lagstiftningen. Detta i förening med hans orubbliga fasthållande vid lagligheten gjorde honom senare, då demokratin var hotad i början av 1930-t., till en nagel i ögat för dem som ville kullkasta den bestående ordningen. Inom politiska center- och vänsterkretsar framstod han då som en ledande gestalt. Han ställde upp i presidentvalen 1931 och 1937, men besegrades båda gångerna ytterst knappt. Hatet mot S. tog sig slutligen uttryck i den beryktade "skjutsningen" 14/10 1930, då han tillsammans med sin hustru bortfördes från hemmet på Brändö och transporterades i bil till Joensuu; inblandad i denna för Lapporörelsen ytterst komprometterande affär var bl.a. generalstabschefen K.M. Wallenius.
S. var även en flitig vetenskaplig författare. Vid sidan av sin avhandling om lösdriveriet enligt finländsk rätt av 1891 utgav han bl.a. ett stort arbete om Finlands förvaltningsrätt, Suomen hallinto- oikeus (2 bd, 1913-15, ny uppl. 1928-31, allm. delen i sv. övers. 1940) och verket Parlamentarismen i Finlands statsförfattning (1927, s.å. även på fi.). S:s tal Puheita 1919-25 utkom 1925, medan Puheita 1927 -46 publicerades 1946. (K.J.S., juhlakirja, 1940; K.J.S. och Finlands självständighet, red. O. Borg m.fl., 1969; Y. Blomstedt, K.J.S., 1969; S. Virkkunen, S. Suomen ensimmäinen presidentti, 1978; J-P. Pietiäinen, Tasavallan presidentit: tasavalta perustetaan 1919-1931: S., Relander, 1992; K.J.S.: suomalaisen oikeusvaltion rakentaja, red. A. Leutonen, 1992; J. Inha, Elämä ja oikeus. K.J.S. oikeusajattelijana, 2004)
Ståhlberg, K.J. Hade hög moralisk resning men behandlades med illa dolt förakt av de kretsar som inte accepterade hans försoningspolitik gentemot förlorarsidan i kriget 1918. Foto: Schildts bildarkiv.
Republikens president
Finlands regeringar sedan 1917