ständermöten

ständermöten, ståndsmöten, representativa församlingar, som under senmedeltiden och i början av nya tiden talade i de fyra ståndens - adelns, prästerskapets, borgarnas och böndernas - namn, ibland för att bekräfta ett kungaval, ofta för att godkänna åtgärder (t.ex. uppbörd av skatter och utskrivningar av krigsfolk), som regeringen hade för avsikt att verkställa, senare även för att bekräfta riksdagsbeslut.

Ståndsindelningen i samhället blev allt tydligare i slutet av 1300-t., och i mitten av 1400-t. var den fullt utvecklad. De ledande medlemmarna inom varje stånd fick i regel representera ståndet på s. (senare var representationen i allmänhet densamma som vid riksdagarna). S. kunde sammankallas för ett enskilt eller för flera landskap, någon gång för nästan hela Finland. Ibland sammankallades endast frälsemän, ibland tvåståndsmöten, t.ex. med borgare och bönder, och ibland tre-fyra ståndsmöten. Krigsbefälet uppträdde därtill kring 1600 som ett femte stånd. Vid samma tid inträffade det allt oftare att s. i Finland inte enbart spelade en passiv roll, utan även framförde egna synpunkter, som tog fasta på landskapens specifika behov.

På 1600-t. fattade s. sina beslut under ett allt starkare tryck från riksledningens sida och fick på så sätt en mera formell karaktär. Inte ens under det kungliga enväldets tid godtogs dock förslagen från högre ort som sådana, utan man försökte på olika sätt anpassa dem till den uppfattning om saken som ständerna hade. S. som institution förekom sålunda länge parallellt med riksdagarna, men upphörde sedan dessa under loppet av 1600-t. utvecklats till det organ som avgjorde alla frågor, vilka rörde hela riket.

Märkligare s. i Finland anordnades bl.a. 1475, 1547, 1611-12 och 1616. S. i Hfrs 1616 har på grund av den stora uppslutningen från hela den ö. riksdelen kommit att kallas Helsingfors lantdag (Gustav II Adolf). (J.E. Waaranen, Landtdagen i Helsingfors 1616, 1862; P. Renvall, Finsk representation i Sveriges riksdag, 1967)