stavhopp. Friidrottsgrenen s. förekom troligtvis redan i slutet av medeltiden och eventuellt tidigare i form av hopp över diken och kanaler. Enkla tävlingar i s. på längd förekom likaså. I England infördes 1866 s. som mästerskapsgren. Från England och Frankrike spred sig sporten till övriga Europa. Till Sverige och Skandinavien kom s. 1880 genom Viktor Balck och hans gymnaster. I Finland tävlade man för första gången 21/6 1892 i Åbo i samband med en sång- och gymnastikfest på Åbo bataljons kaserngård. Segraren Johan Blomster från Åbo bataljon vann med resultatet 462 (251+211) bättre och sämre fot, efter några dagars övning, medan andre man, Paul Richter från Åbo turnförening, noterade 453 (251+ 202). Henrik Åhlman, senare Heikki Pennola (1879-1960), var förste finländare över 300 1904 och tog senare detta år hela 315. Vid mellanspelen i Aten 1906 blev han 5:e med resultatet 300. Grenen fick FM-status 1907; fram till 1910 tävlade man i sammanlagda resultat, bättre och sämre fot. Från 1911 räknades enbart bättre fots resultat. Grenens utveckling mot högre höjder blev därefter successiv. Den förste stavhopparen av internationell klass var Borgå Akilles-adepten John "Joppe " Lindroth (1906-74). Han förbättrade finländska rekordet fem gånger, från 383,5 år 1928 till 403, som sattes vid FM 1933. Lindroth var förste finländare över magiska 400 sedan han 1929 hoppat 401. Lindroth vann brons vid de första Europamästerskapen i Turin 1934 med 390. Ännu 1945 vann Lindroth s. vid SFI-mästerskapen. I slutet av 1930- o. början av 1940-t. var Aulis Reinikka, senare Ala-Reinikka (1915-98) med 406 år 1938 och Eero Lähdesmäki (1914-41) med 416 år 1940 landets främsta hoppare med bambustav.
En ny generation efter andra världskriget med Erkki Kataja (1924-69) i spetsen övertog snabbt tätplatsen med hjälp av den nya järnstaven. Kataja vann OS-silver i London 1948 (420) och var 10:e i Hfrs 1952 (410). Kataja förbättrade det nationella stavrekordet tre gånger, med 427 som bäst 1950. Olympiaåret 1952 övertog Valto Olenius (1920-83) tätplatsen och förbättrade rekordet till 430, följande år till 431. Olenius var 7:e vid OS 1948 och 5:e 1952; senare känd tränare. Det stora namnet under hela 1950-t. blev Eeles Landström (f. 1932), vilken redan som 19-åring gjorde 420 år 1951. Han förbättrade finländska rekordet hela 13 gånger mellan 1954 och 1958, från 432 till 457, samt tog OS- brons 1960 i Rom (455). Landström var den siste toppmannen som hoppade med järnstav.
Risto Ankio (f. 1937) var följande rekordman (458) 1961, innan Pentti Nikula (f. 1939) gjorde entré. Nikulas stora år inföll 1962, då han förbättrade rekordet fyra gånger. Han inledde med tre nya europarekord, 475, 480 och 485, för att 22/6 i Kauhava sätta nytt världsrekord med 492 - Finlands t.v. enda världsrekord i en hoppgren. På vårvintern 1963 förbättrade han samma kväll inomhusvärldsrekordet tre gånger, 500, 505 och 510. Utomhus blev 500 hans bästa resultat, noterat samma år. Men nya namn dök snart upp. Aulis Kairento (f. 1943) tangerade 1966 rekordet 500. Därefter följde Risto Ivanoff (f. 1945) med 503 år 1967, Altti Alarotu (f. 1945) med 505, följd av Ivanoff (511), Alarotu (512), Ivanoff (515), alla satta samma år. Ny rekordhållare 1968 blev Erkki Mustakari (f. 1946) med 519. Alarotu tog tillbaka rekordet samma år med 521 och 526. Mustakari klarade 1969 528 och Alarotu 531 år 1970, innan en ny stjärna tog över. Gymnastikläraren Antti Kalliomäki vann FM 1972 med att först klara 533 och sedan 541. Följande år ökade han till 543 och 547. OS i Montreal 1976 blev en fullträff för Kalliomäki som tog silver med 550, för att ännu senare samma år klara 553. Rauli Pudas (f. 1954) avbröt Kalliomäkis serie med 556 år 1978, innan Kalliomäki på nytt höjde ribban. Han tog samma år 558 och 560. 1980 inledde Kalliomäki med 563, och klarade något senare 566, som blev hans bästa resultat. Riksdagsmannen och ministern Kalliomäki satte 1982 världsrekord för veteraner (35 år) med 550 och hoppade ännu 1984 540. Asko Peltoniemi (f. 1963) övertog rekordet 1988 med 567 och följdes av Jani Lehtonen (1968-2008) med 571 år 1990. Peltoniemi återtog rekordet 1991 med 572, innan det på nytt slogs av Lehtonen. Han klarade 573 år 1991 och ökade två år senare, den 26/6 1993 i Kuortane till 582, vilket förblev Lehtonens bästa resultat och länge varit det rådande finländska rekordet (J. Piironen, Seipään varassa maailmalla, 1955; E. Landström, Kohti päämäärää, 1966, Tavoitteena kultamitali, 1970) (Ingmar Björkman)
På damsidan förbättrades det finländska rekordet så nyligen som i juni 2009, då den 21-åriga Åbobon Minna Nikkanen klarade höjden 445 vid elitspelen i Lappo (red.)
Finländska rekordet i stavhopp, herrar
En ny generation efter andra världskriget med Erkki Kataja (1924-69) i spetsen övertog snabbt tätplatsen med hjälp av den nya järnstaven. Kataja vann OS-silver i London 1948 (420) och var 10:e i Hfrs 1952 (410). Kataja förbättrade det nationella stavrekordet tre gånger, med 427 som bäst 1950. Olympiaåret 1952 övertog Valto Olenius (1920-83) tätplatsen och förbättrade rekordet till 430, följande år till 431. Olenius var 7:e vid OS 1948 och 5:e 1952; senare känd tränare. Det stora namnet under hela 1950-t. blev Eeles Landström (f. 1932), vilken redan som 19-åring gjorde 420 år 1951. Han förbättrade finländska rekordet hela 13 gånger mellan 1954 och 1958, från 432 till 457, samt tog OS- brons 1960 i Rom (455). Landström var den siste toppmannen som hoppade med järnstav.
Risto Ankio (f. 1937) var följande rekordman (458) 1961, innan Pentti Nikula (f. 1939) gjorde entré. Nikulas stora år inföll 1962, då han förbättrade rekordet fyra gånger. Han inledde med tre nya europarekord, 475, 480 och 485, för att 22/6 i Kauhava sätta nytt världsrekord med 492 - Finlands t.v. enda världsrekord i en hoppgren. På vårvintern 1963 förbättrade han samma kväll inomhusvärldsrekordet tre gånger, 500, 505 och 510. Utomhus blev 500 hans bästa resultat, noterat samma år. Men nya namn dök snart upp. Aulis Kairento (f. 1943) tangerade 1966 rekordet 500. Därefter följde Risto Ivanoff (f. 1945) med 503 år 1967, Altti Alarotu (f. 1945) med 505, följd av Ivanoff (511), Alarotu (512), Ivanoff (515), alla satta samma år. Ny rekordhållare 1968 blev Erkki Mustakari (f. 1946) med 519. Alarotu tog tillbaka rekordet samma år med 521 och 526. Mustakari klarade 1969 528 och Alarotu 531 år 1970, innan en ny stjärna tog över. Gymnastikläraren Antti Kalliomäki vann FM 1972 med att först klara 533 och sedan 541. Följande år ökade han till 543 och 547. OS i Montreal 1976 blev en fullträff för Kalliomäki som tog silver med 550, för att ännu senare samma år klara 553. Rauli Pudas (f. 1954) avbröt Kalliomäkis serie med 556 år 1978, innan Kalliomäki på nytt höjde ribban. Han tog samma år 558 och 560. 1980 inledde Kalliomäki med 563, och klarade något senare 566, som blev hans bästa resultat. Riksdagsmannen och ministern Kalliomäki satte 1982 världsrekord för veteraner (35 år) med 550 och hoppade ännu 1984 540. Asko Peltoniemi (f. 1963) övertog rekordet 1988 med 567 och följdes av Jani Lehtonen (1968-2008) med 571 år 1990. Peltoniemi återtog rekordet 1991 med 572, innan det på nytt slogs av Lehtonen. Han klarade 573 år 1991 och ökade två år senare, den 26/6 1993 i Kuortane till 582, vilket förblev Lehtonens bästa resultat och länge varit det rådande finländska rekordet (J. Piironen, Seipään varassa maailmalla, 1955; E. Landström, Kohti päämäärää, 1966, Tavoitteena kultamitali, 1970) (Ingmar Björkman)
På damsidan förbättrades det finländska rekordet så nyligen som i juni 2009, då den 21-åriga Åbobon Minna Nikkanen klarade höjden 445 vid elitspelen i Lappo (red.)
Finländska rekordet i stavhopp, herrar
stavhopp. Antti Kalliomäki, sedermera mångårig socialdemokratisk minister, erövrade silvret vid OS i Montreal 1976 med resultatet 550. Foto: Lehtikuva Oy.