Stenbäck, Lars Jakob (f. 26/10 1811 Kuortane, d. 21/4 1870 Storkyro), skolman, präst och skald, fil.kand. 1837, teol.lic. 1845. Stenbck tog studenten 1827 vid Katedralskolan i Åbo och vistades efter några år i Hfrs 1830-32 i Uppsala för estetiska och konsthistoriska studier. Efter återkomsten till Hfrs blev han och några andra studenter 1834 p.g.a. en konflikt med universitetsmyndigheterna relegerade från universitetet på ett halvt år. Denna tid tillbringade Stenbäck. i Vörå, där hans far var kyrkoherde. Han genomgick en religiös väckelse och var en ivrig pietist då han återupptog sina studier. Vid det laget hade Stenbäck redan etablerat sig som diktare, bl.a. med Vandringsminnen, några dikter från tiden i Uppsala.
Den pietistiska livsförnekelsen ledde småningom till att Stenbck nästan helt tystnade som skald, eftersom han på grund av sin religiösa övertygelse (som även förde honom in i en skarp polemik med J.L. Runeberg) betraktade poesin som religionens fiende. Han redigerade 1839-41 Evangeliskt Veckoblad, ett organ som försvarade pietismen och kritiserade rationalismen; tidningen förbjöds år 1841 av myndigheterna.
Sin pedagogiska karriär inledde S. 1846 som rektor för högre elementarskolan i Vasa, där han blev mycket uppskattad. 1855 flyttade Stenbck till Hfrs för att överta professuren i pedagogik, som han emellertid redan följande år lämnade av hälsoskäl (pedagogisk forskning). Han tillträdde nu kyrkoherdetjänsten i Storkyro, där han, alltmer bruten av sin sjukdom (tuberkulos), stannade till sin död. I de stridigheter som flammade upp bland pietisterna tog Stenbäck inte del, tvärtom närmade han sig mot slutet av sitt liv J.T. Becks biblicism.
Lyrikern Stenbäck var en formens mästare; han tål en jämförelse med sin samtids litterära storheter. Som helhet betraktad utmärks hans diktning av en stark kontrast mellan nattsvart mörker och strålande ljus, något som avspeglar den svåra inre kamp han hade att genomkämpa. Stenbäck utsågs 1853 till ledamot av psalmbokskommittén och deltog med stor iver i dess arbete. Han utgav 1866 ett eget psalmboksförslag. Hans Dikter utkom i tre upplagor (1840, 1850 o. 1868).(E. Aspelin, Lars Stenbäck, 1900, 2:a uppl. 1917; L.H. Sandelin, Lauri Stenbäck, 1917; K.S. Laurila, Ett skede i en evig kamp: striden mellan Runeberg och Stenbäck i idéhistorisk belysning, 1937; Lauri Stenbäck runoilijana, 1954)
Den pietistiska livsförnekelsen ledde småningom till att Stenbck nästan helt tystnade som skald, eftersom han på grund av sin religiösa övertygelse (som även förde honom in i en skarp polemik med J.L. Runeberg) betraktade poesin som religionens fiende. Han redigerade 1839-41 Evangeliskt Veckoblad, ett organ som försvarade pietismen och kritiserade rationalismen; tidningen förbjöds år 1841 av myndigheterna.
Sin pedagogiska karriär inledde S. 1846 som rektor för högre elementarskolan i Vasa, där han blev mycket uppskattad. 1855 flyttade Stenbck till Hfrs för att överta professuren i pedagogik, som han emellertid redan följande år lämnade av hälsoskäl (pedagogisk forskning). Han tillträdde nu kyrkoherdetjänsten i Storkyro, där han, alltmer bruten av sin sjukdom (tuberkulos), stannade till sin död. I de stridigheter som flammade upp bland pietisterna tog Stenbäck inte del, tvärtom närmade han sig mot slutet av sitt liv J.T. Becks biblicism.
Lyrikern Stenbäck var en formens mästare; han tål en jämförelse med sin samtids litterära storheter. Som helhet betraktad utmärks hans diktning av en stark kontrast mellan nattsvart mörker och strålande ljus, något som avspeglar den svåra inre kamp han hade att genomkämpa. Stenbäck utsågs 1853 till ledamot av psalmbokskommittén och deltog med stor iver i dess arbete. Han utgav 1866 ett eget psalmboksförslag. Hans Dikter utkom i tre upplagor (1840, 1850 o. 1868).(E. Aspelin, Lars Stenbäck, 1900, 2:a uppl. 1917; L.H. Sandelin, Lauri Stenbäck, 1917; K.S. Laurila, Ett skede i en evig kamp: striden mellan Runeberg och Stenbäck i idéhistorisk belysning, 1937; Lauri Stenbäck runoilijana, 1954)
Lars, Stenbäck. Var som lyriker en formens mästare. Hans Dikter utkom i tre upplagor. Foto: Museiverket