Suomi-Filmi Oy, Hfrs, filmbolag grundat 1918, med bl.a. Svensk Filmindustri som förebild. Bolaget och dess grundare Erkki Karu strävade efter att bygga upp en nationell finländsk filmproduktion. I filmer som Sockenskomakarna (Nummisuutarit) 1923 och En forsfarares brud (Koskenlaskijan morsian) 1923 kommersialiserade Karu nationella teman. Samarbetet med statsmakt och myndigheter var gott, i filmer som Finlandia 1919 och Våra gossar (Meidän poikamme) 1929 samarbetade Karu med utrikesministeriet respektive försvarsmakten.
Suomi-Filmi drabbades hårt av depressionen kring 1930. Karu hade inte etablerat någon säkerhet för ekonomiska bakslag, och ljudfilmen som infördes vid samma tid krävde stora investeringar. Ställd inför ett akut konkurshot avskedades Karu och ersattes 1933 av bankmannen Risto Orko. Denne inledde en sanering av bolaget. Under senare hälften av 1930-talet återhämtade sig filmindustrin, och Suomi-Filmi. producerade ett tiotal filmer årligen. Krigsåren innebar egentligen inget avbrott i framgången, eftersom film var ett av de få nöjen som erbjöds. Inför kriget producerades nationellt sinnade filmer som En jägares brud (Jääkärin morsian) 1938 och Aktivisterna (Aktivistit) 1939, medan bolaget under krigsåren koncentrerade sig på drama och underhållning.
Efter kriget utsattes den finska filmen för konkurrens från den amerikanska importfilmen och på 1960-talet även från tv:n. 1950-talets början utmärktes av stor produktion och sjunkande publiksiffror, den inhemska filmens kvalitet och lönsamhet sjönk kraftigt. Valentin Vaala blev företagets ledande regissör och färgfilmen slog igenom, med de kostnader detta medförde. Exempel på bolagets efterkrigstida produktion är Gabriel, kom tillbaka (Gabriel, tule takaisin) 1951, Inspektorn på Siltala (Siltalan pehtoori) 1953 och Kvinnorna på Niskavuori (Niskavuoren naiset) 1958.
Suomi-Filmi var på 1940- o. 50-talen landets ledande filmbolag, men inställde sin produktion så gott som helt i slutet av 1960-talet. Det producerade totalt ca 250 helaftonsfilmer. Suomi-Filmi ägde även en av landets största biografkedjor, men från och med 1983 såldes biografverksamheten och företaget har därefter koncentrerat sig på att i liten skala hyra ut sina filmer och bevaka sina filmrättigheter. (K. Laine, Pääosassa Suomen kansa, Suomi-Filmi ja Suomen Filmiteollisuus kansallisen elokuvan rakentajina 1933-1939, 1999; K. Uusitalo, Kuvaus - kamera - käy!:lähikuvassa suomifilmit ja S., 1994) (Joachim Mickwitz)
Suomi-Filmi drabbades hårt av depressionen kring 1930. Karu hade inte etablerat någon säkerhet för ekonomiska bakslag, och ljudfilmen som infördes vid samma tid krävde stora investeringar. Ställd inför ett akut konkurshot avskedades Karu och ersattes 1933 av bankmannen Risto Orko. Denne inledde en sanering av bolaget. Under senare hälften av 1930-talet återhämtade sig filmindustrin, och Suomi-Filmi. producerade ett tiotal filmer årligen. Krigsåren innebar egentligen inget avbrott i framgången, eftersom film var ett av de få nöjen som erbjöds. Inför kriget producerades nationellt sinnade filmer som En jägares brud (Jääkärin morsian) 1938 och Aktivisterna (Aktivistit) 1939, medan bolaget under krigsåren koncentrerade sig på drama och underhållning.
Efter kriget utsattes den finska filmen för konkurrens från den amerikanska importfilmen och på 1960-talet även från tv:n. 1950-talets början utmärktes av stor produktion och sjunkande publiksiffror, den inhemska filmens kvalitet och lönsamhet sjönk kraftigt. Valentin Vaala blev företagets ledande regissör och färgfilmen slog igenom, med de kostnader detta medförde. Exempel på bolagets efterkrigstida produktion är Gabriel, kom tillbaka (Gabriel, tule takaisin) 1951, Inspektorn på Siltala (Siltalan pehtoori) 1953 och Kvinnorna på Niskavuori (Niskavuoren naiset) 1958.
Suomi-Filmi var på 1940- o. 50-talen landets ledande filmbolag, men inställde sin produktion så gott som helt i slutet av 1960-talet. Det producerade totalt ca 250 helaftonsfilmer. Suomi-Filmi ägde även en av landets största biografkedjor, men från och med 1983 såldes biografverksamheten och företaget har därefter koncentrerat sig på att i liten skala hyra ut sina filmer och bevaka sina filmrättigheter. (K. Laine, Pääosassa Suomen kansa, Suomi-Filmi ja Suomen Filmiteollisuus kansallisen elokuvan rakentajina 1933-1939, 1999; K. Uusitalo, Kuvaus - kamera - käy!:lähikuvassa suomifilmit ja S., 1994) (Joachim Mickwitz)
Suomi-Filmi Oy blev på 1920-talet Finlands ledande filmbolag som också ägde många biografteatrar. 1933 grundades konkurrenten Suomen Filmiteollisuus (SF). Bolagen producerade sammanlagt omkring 500 spelfilmer av varierande kvalitet. Foto: Finlands filmarkiv.