Svartå, fi. Mustio, bruksort i Karis vid Svartåns utlopp ur Lojo sjö, ca 1 000 inv. (2006); självständig kommun 1869-1929. En del av området övergick 1555 till kronan. I S. fanns tre forsar, tillgång till malm från Ojamo gruva i Lojo och goda timmerreserver för bränslet. Hertig Johan tog vara på dessa tillgångar och grundade 1560 ett järnbruk bestående av en blästerhytta och en stångjärnshammare. Bruket arbetade dock endast några år.
Bruksdriften på S. återupptogs efter Gustav II Adolfs besök i Finland 1614-16. Järnbrytningen på Ojamo kom igång igen, och S. bruk återupprättades 1616-18, nu med en mulltimmerhytta och en stångjärnssmedja med två hammare och två härdar (nedre fallet). Bruket arbetade till en början direkt under kronans förvaltning, men gavs därefter 1624 på arrende i åtta år till Simon Landsberger, 1632 i tolv år till Jakob Wolle och ägdes sedan av släkten Thorwöste i 55 år. Från 1703 innehade mågen Erik Stålhammar bruket i 21 år och 1724 övergick bruket till dennes måg Henrik Johan Krej, som styrde på S. i 28 år.
Efter stora ofreden var bruket rätt nedgånget. Det var från 1753 i 20 år utarrenderat till Mathias Hageman. Släkten Linder kom in i bilden 1775, först som arrendator i nio år och sedan som ägare i fyra generationer, fram till 1919, då Hjalmar Linder definitivt lämnade S. Det hade 1888 inrättats till fideikommiss (gällde bruket och hemmanen i närheten).
Järnhanteringen upphörde 1901. Detta år anlades ett träsliperi, som 1920 övertogs av bolaget S. bruk Ab (Leopold Lerche) och 1936 övergick till Lennart Baumgartner (Stockfors Ab), men nedlades 1965. En smalspårig elektrisk järnväg drogs 1903 från bruket till S. station vid Hangöbanan; trafiken på denna ca två km långa järnväg upphörde 1962.
S. bruk har sedan 1966 åter arbetat som en metallindustri, ursprungligen under firmanamnet Kahete, sedan 1985 som Oy SBA Interior Ab (85 anst. 2007); fartygsinredningar för den internationella marknaden och metallkomponenter för den inhemska industrin är de viktigaste produkterna. (E. Laine, Suomen vuoritoimi, 1948; W.E. Nordström, S. bruks historia, 1962; O. Sirén, Stockfors och S., 1983)
Bruksdriften på S. återupptogs efter Gustav II Adolfs besök i Finland 1614-16. Järnbrytningen på Ojamo kom igång igen, och S. bruk återupprättades 1616-18, nu med en mulltimmerhytta och en stångjärnssmedja med två hammare och två härdar (nedre fallet). Bruket arbetade till en början direkt under kronans förvaltning, men gavs därefter 1624 på arrende i åtta år till Simon Landsberger, 1632 i tolv år till Jakob Wolle och ägdes sedan av släkten Thorwöste i 55 år. Från 1703 innehade mågen Erik Stålhammar bruket i 21 år och 1724 övergick bruket till dennes måg Henrik Johan Krej, som styrde på S. i 28 år.
Efter stora ofreden var bruket rätt nedgånget. Det var från 1753 i 20 år utarrenderat till Mathias Hageman. Släkten Linder kom in i bilden 1775, först som arrendator i nio år och sedan som ägare i fyra generationer, fram till 1919, då Hjalmar Linder definitivt lämnade S. Det hade 1888 inrättats till fideikommiss (gällde bruket och hemmanen i närheten).
Järnhanteringen upphörde 1901. Detta år anlades ett träsliperi, som 1920 övertogs av bolaget S. bruk Ab (Leopold Lerche) och 1936 övergick till Lennart Baumgartner (Stockfors Ab), men nedlades 1965. En smalspårig elektrisk järnväg drogs 1903 från bruket till S. station vid Hangöbanan; trafiken på denna ca två km långa järnväg upphörde 1962.
S. bruk har sedan 1966 åter arbetat som en metallindustri, ursprungligen under firmanamnet Kahete, sedan 1985 som Oy SBA Interior Ab (85 anst. 2007); fartygsinredningar för den internationella marknaden och metallkomponenter för den inhemska industrin är de viktigaste produkterna. (E. Laine, Suomen vuoritoimi, 1948; W.E. Nordström, S. bruks historia, 1962; O. Sirén, Stockfors och S., 1983)