Sveaborgsrevolten, ett uppror sommaren 1906 bland de ryska trupperna på Sveaborg. Myteriet, som leddes av några subalternofficerare, hade sedan en tid tillbaka förberetts av finländska rödgardister och ryska revolutionärer. Anledningen var att kejsaren hade upplöst den nyinrättade ryska folkrepresentationen, duman. Avsikten var att uppror samtidigt skulle bryta ut på Sveaborg, i Kronstadt och Reval samt inom den ryska Östersjöflottan, som skulle segla till S:t Petersburg och inleda den slutgiltiga revolutionen. Enligt planerna skulle aktionerna igångsättas 10/8 1906, men på Sveaborg bröt upproret ut redan 30/7. Forskarna anser numera allmänt att "tjuvstarten" hade framprovocerats av ochranan, den ryska politiska polisen under tsarregimen.
Myteristerna (främst artillerister, ca 1 600 man), öppnade eld mot huvudfästningen, där de regeringstrogna trupperna (främst infanterister, ca 1 500 man), befann sig, från Gustavssvärd, Skanslandet och Kungsholmen. 1/8 uppenbarade sig pansarfartygen Slava och Tsesarevitj samt minkryssaren Bogatyr utanför Gråhara utom skotthåll för de upproriskas kanoner; fartygens eld tvingade dem till underkastelse. Till utgången bidrog även att ett krutförråd på Kungsholmen samma dag bringades att springa i luften genom artilleribeskjutning från Sandhamn, vilket tros ha kostat ca 150 man livet. Föjande dag invaderades öarna som befann sig i de upproriskas händer av det regeringstrogna infanteriet från Sandhamn och Stora Östersvartö. Vid middagstid 2/8 befann sig alla öarna i regeringstruppernas händer. Ca 900 artillerister och 100 civilpersoner sträckte vapen; av de återstående antas omkring 400 ha stupat. Samtidigt kapitulerade ett 100-t. inhemska rödgardister. 28 dödsdomar avkunnades av ryska krigsrätter, som dömde totalt 967 upproriska, de flesta till 5-6 år i fängelse eller straffkompani. 81 tillfångatagna inhemska rödgardister dömdes vid finländska domstolar till tukthusstraff på 4-8 år.
Johan Kock, chefen för röda gardet i Hfrs, hade 30/7 proklamerat storstrejk. I samband med strejken (som misslyckades) inträffade de s.k. Hagnäskravallerna på Hagnäs torg. (E. Salomaa, Viaporin kapina, 1965)
Myteristerna (främst artillerister, ca 1 600 man), öppnade eld mot huvudfästningen, där de regeringstrogna trupperna (främst infanterister, ca 1 500 man), befann sig, från Gustavssvärd, Skanslandet och Kungsholmen. 1/8 uppenbarade sig pansarfartygen Slava och Tsesarevitj samt minkryssaren Bogatyr utanför Gråhara utom skotthåll för de upproriskas kanoner; fartygens eld tvingade dem till underkastelse. Till utgången bidrog även att ett krutförråd på Kungsholmen samma dag bringades att springa i luften genom artilleribeskjutning från Sandhamn, vilket tros ha kostat ca 150 man livet. Föjande dag invaderades öarna som befann sig i de upproriskas händer av det regeringstrogna infanteriet från Sandhamn och Stora Östersvartö. Vid middagstid 2/8 befann sig alla öarna i regeringstruppernas händer. Ca 900 artillerister och 100 civilpersoner sträckte vapen; av de återstående antas omkring 400 ha stupat. Samtidigt kapitulerade ett 100-t. inhemska rödgardister. 28 dödsdomar avkunnades av ryska krigsrätter, som dömde totalt 967 upproriska, de flesta till 5-6 år i fängelse eller straffkompani. 81 tillfångatagna inhemska rödgardister dömdes vid finländska domstolar till tukthusstraff på 4-8 år.
Johan Kock, chefen för röda gardet i Hfrs, hade 30/7 proklamerat storstrejk. I samband med strejken (som misslyckades) inträffade de s.k. Hagnäskravallerna på Hagnäs torg. (E. Salomaa, Viaporin kapina, 1965)
Sveaborgsrevolten. Insatsberedda kosacker uppenbarade sig på gatorna i Hfrs 31/7 1906, sedan omkring trehundra matroser i Sjöekipaget på Skatudden hade anslutit sig till de upproriska. Deras motstånd kämpades ned innan kvällen. Foto: Helsingfors stadsmuseum.