underrättelseväsen

underrättelseväsen. Ett militärt u. har verkat i Finland utan avbrott sedan 1918. I motsats till många andra västeuropeiska länder, där underrättelseverksamheten har uppdelats i en militär och en civil myndighet, har all underrättelseverksamhet i Finland liksom i de övriga nordiska länderna koncentrerats till militären.

Säkerhetstjänsten har i Finland däremot uppdelats i en civil del som omhänderhas av Skyddspolisen och en militär del som handhas av huvudstabens undersökningsavdelning. Dessa ansvarar för kontraspionerifunktionerna i Finland.

Kort före inbördeskrigets utbrott i januari 1918 inrättades en underrättelsefunktion i general Mannerheims högkvarter i Vasa för inhämtning av information om de röda gardena och de ryska trupperna i landet. Det vita högkvarterets underrättelseorganisation byggde på de s.k. aktivisternas (aktivismen) och jägarrörelsens underrättelseväsen, som hade grundats i Stockholm 1914.

Aktivisterna skapade under första världskriget ett vidsträckt agentnät som täckte alla centrala delar av landet och sträckte sig ända till S:t Petersburg. Genom denna fältorganisation inhämtades uppgifter om den ryska arméns organisation och dislokation (truppernas förläggning och trupprörelser). De insamlade uppgifterna förmedlades via kurirer, chiffrerade kort och brev till aktivistledningen och den svenska militära underrättelsetjänsten. Samma uppgifter översattes och förmedlades till den kejserliga tyska generalstabens underrättelsetjänst. Aktivisternas underrättelseverksamhet organiserades och leddes av filosofie magistern och jägarlöjtnanten Isak Alfthan (1888-1955), överstelöjtnant 1942. Under kriget 1918 kunde regeringsstyrkorna skapa sig en tämligen adekvat bild av de röda truppernas förflyttningar och ledning tack vare en färdig fältorganisation i det av de röda ockuperade s. Finland.

I början av februari 1918 utnämnde general Mannerheim Alfthan till chef för den nyinrättade underrättelseavdelningen (underrättelsedetaljen) vid högkvarterets generalstab. På grund av bristande personalresurser var verksamheten ensidigt inriktad på distribuering av obearbetade agentrapporter till högkvarterets ledning och frontkommendörerna. Den egentliga analysförmågan av det inkommande materialet var troligtvis blygsam.

Mellan världskrigen följde man utländska förebilder i organiserandet av underrättelsefunktionen vid generalstaben. I regel ansvarade generalstabernas avdelning nummer 2 för underrättelseverksamheten i samtliga europeiska länder. I Finland gick avdelning 2 på 1920- o. 30-t. under olika benämningar, men från och med 1938 kallades den generalstabens utrikesavdelning.

Militärattachéväsendet inrättades 1919 genom stationering av attachéer i Paris och Tallinn. Följande år grundades attachébyråerna i Riga och Warszawa, samt i Moskva 1921. På grund av den inflammerade Ålandsfrågan ackrediterades en attaché i Stockholm först 1923. Attachéerna underställdes underrättelseavdelningen och attachérapporteringen har sedan dess varit en viktig del av u:s informationsinhämtning. Stationeringsorterna avspeglade väl Finlands säkerhetspolitiska orientering mot Östersjöområdet (randstatspolitiken) och den dåtida hotbildens och underrättelsekapacitetens fokusering på Sovjetunionen.

Signalspaningen (radioavlyssning) påbörjades 1927 av Reino Hallamaa, som ledde verksamheten fram till slutet av fortsättningskriget. Genom Hallamaas banbrytande verksamhet lyckades man under 1930-t. öppna delar av den sovjetiska militärledningens chiffrerade radiotrafik. Tack vare dessa initialframgångar var signalspaningens beredskap och förmåga relativt god vid vinterkrigets utbrott.

Vid krigsutbrottet omorganiserades försvarsmaktens högsta ledning, d.v.s. generalstaben, till ett Högkvarter som inrättades i S:t Michel. U. gick under andra världskriget under benämningen underrättelsesektionen, som bestod av utrikesavdelningen, underrättelseavdelningen och övervakningsavdelningen. Militärattachéverksamheten leddes av utrikesavdelningen, medan den egentliga underrättelseinhämtningen och bearbetningen handhades av underrättelseavdelningen, till vilken även signalspaningen hörde. Till övervakningsavdelningens ansvarsområde hörde kontraspioneri vid fronten, bekämpningen av den sovjetiska militära u:s s.k. desanter (luftlandsatta sovjetiska spioner och sabotagegrupper) på hemmafronten samt avslöjandet av inhemska kollaboratörer i samarbete med Statspolisen. Underrättelsesektionens och de underställda enheternas personalstyrka uppgick under fortsättningskriget till drygt 2 000 personer.

Överste Aladár Paasonen, som verkade som underrättelsechef från 1942, blev en av marskalk Mannerheims närmaste förtrogna. Tack vare underrättelsesektionens framgångar i förutsägandet av den sovjetiska krigsledningens operativa planering kunde den numerärt underlägsna finska armén disponeras på ett sätt som resulterade i minsta möjliga förluster med maximalt utnyttjande av slagkraften. En milstolpe var 15/6 1944, då man lyckades forcera de ryska pansarstyrkornas kod, varefter Högkvarteret kunde delges de sovjetiska operativa anfallsplanerna i detalj. Detta fick en avgörande betydelse för avvärjningssegern vid Tali-Ihantala och för frontens stabilisering.

Den militära radiotrafiken var signalspaningens huvudsakliga intresseområde, men även den diplomatiska chiffrerade radiotrafiken bevakades. Den enhet som ansvarade för de i Hfrs stationerade utländska beskickningarna var förlagd till Otnäs gård. Under fortsättningskriget lyckades man öppna den amerikanska diplomatiska koden och obehindrat läsa samtliga meddelanden till Förenta staternas utrikesministerium (State Department) i Washington.

Under sommaren 1944 förberedde underrättelseledningen en evakuering av personalen och materielen till Sverige med avsikten att fortsätta verksamheten på främmande territorium i händelse av ockupation. Genom den s.k. operation Stella Polaris, som verkställdes i september 1944, evakuerades en stor del av signalspaningens nyckelpersoner med arkiv och radiomateriel till Sverige.

Då det omedelbara ockupationshotet skingrades under hösten 1944, blev det politiskt ohållbart för Sverige att tillåta en fortsatt verksamhet. Eftersom ett antal nyckelpersoner av politiska skäl inte kunde återvända till Finland, anställdes dessa av det svenska signalspaningsväsendet (Försvarets radioanstalt, FRA). Affären Stella Polaris största gåta har alltsedan kriget varit signalspaningsarkivets öde. Officiellt brändes arkivet 1961 av den svenska underrättelsetjänsten, men mikrofilmat material har med största sannolikhet utnyttjats av de svenska, franska, amerikanska och japanska signalspaningsorganen. Både Paasonen och Hallamaa, vilka verkade en kort tid i fransk tjänst, sålde delar av Stella Polaris-arkivet till både Frankrike och Japan. Att de centralaste finländska signalspaningspersonerna rekryterades till utlandet påvisar den internationellt erkända höga nivå som det finlänska u. hade uppnått under andra världskriget.

I samband med demobiliseringen efter krigsslutet omorganiserades försvarsmaktens högsta ledning. Högkvarteret ombildades till huvudstab med en utrikesavdelning, och inom den inrättades en underrättelsebyrå. På grund av försvarsmaktens ytterst knappa resurser och rädslan för sovjetiska reaktioner var verksamheten minimal ända fram till slutet av 1960-t. Underrättelsebyråns personalstyrka varierade under denna tid mellan 7 och 15 officerare och analytiker.

Efter fredsfördraget i Paris 1947 återupptogs militärattachéverksamheten året därpå med ackrediteringar av attachéer i Moskva, Washington, London och Paris. Militärattachébyrån i Stockholm har verkat utan avbrott sedan 1923. De traditionella stationeringsorterna har senare utökats med ackrediteringar i Ankara och Peking. Finland har 14 militärattachéer i elva länder (2007).

Vid huvudstaben i Hfrs grundades 1966 en underrättelseavdelning som underställdes den operativa ledningen och generalstabschefen, sedermera operationschefen. Verksamheten och underrättelseavdelningen leds av en underrättelsechef som fram till början av 1990-t. hade överstes rang och därefter generalmajors. I fråga om den operativa ledningens förhållande till u. skiljer sig Finland från övriga västeuropeiska länder, i vilka den militära underrättelsetjänsten lyder direkt under huvudstabschefen eller försvarsmaktschefen.

Även signalspaningen återupptogs under 1950-t. under förtäckta former för att inte väcka uppmärksamhet inom den sovjetiska militärledningen. Verksamheten etablerades på 1960-t. vid flygvapnet i Tikkakoski, där signalspaningens stab sedan dess är stationerad.

2007 grundades Försvarsmaktens underrättelsecentral genom sammanslagning av topografkåren, som ansvarar för försvarets geoinformationsverksamhet, och underrättelseavdelningens analysfunktion, vilken därmed utlokaliserades. Under centralen lyder delar av undersökningsavdelningen. Den under huvudstabens operationschef sorterande underrättelsecentralen leds och styrs av underrättelsechefen med bistånd av huvudstabens underrättelseavdelning.

Det nuvarande militära u:s uppgift är att samla uppgifter och distribuera analyserad information som främst gäller den säkerhetspolitiska utvecklingen och de militära styrkorna i Finlands närområde. Vid en mobilisering av värnpliktsarmén krävs en tillräcklig tidsfrist, varför det av u. förutsätts förmåga att under beredskapstillstånd förutse förestående militära aktioner riktade mot landet. Underrättelseavdelningen rapporterar till försvarsmaktens ledning, utrikesledningen och statsrådet. Materialet tjänar som underlag för Finlands säkerhetspolitiska planering.

Till underrättelsetjänstens uppgifter hör även att stöda truppernas operativa och taktiska underrättelseverksamhet.

Finlands medlemskap i Europeiska unionen och den västeuropeiska säkerhetsgemenskapen har medfört nya uppgifter även för det militära u. Unionens militära stab (EUMS) har en underrättelseavdelning, vars uppgift är att ge underrättelsestöd till unionens multinationella stridsgrupper vid exempelvis krishanteringsoperationer. Även Finland har permanenta militära representanter i detta organ. (I. Alfthan, I hemliga uppdrag, 1958; J.L. Mäkelä, Salaista palapeliä, 1964, Salaisen sodan saatosta, 1965, sv. övers. Hemligt krig: hur Finlands underrättelsetjänst arbetade under andra världskriget, 1966; U.A. Käkönen, Miehityksen varalta. Päämajan tiedustelua 1943-1945, 1970; E. Pale, Totuus Stella Polariksesta, 1994, Suomen radiotiedustelu 1927-1944, 1998; R. Heiskanen, Saadun tiedon mukaan. Päämajan johtama tiedustelu 1939-1945, 1988; N-E. Stenbäck, En finländsk krisanalytikers memoarer, 2000; O. Manninen/T. Liene, Stella Polaris, 2002) (Stefan Backlund)