vaccination är en metod att framkalla skydd mot en viss infektionssjukdom genom tillförsel av vaccin, d.v.s. ett preparat som aktiverar kroppens immunförsvar mot den sjukdomsalstrande faktorn, som kan vara en bakterie, ett virus eller en parasit. Vaccinet kan utgöras av en levande sjukdomsalstrare med reducerad virulens eller baseras på avdödade organismer. Vaccinet brukar oftast injiceras, men vissa vacciner kan ges via munnen i lösnings- eller kapselform. V. mot smittsamma sjukdomar ger en långvarig, ofta livslång, immunitet.
Målet med v. är att skydda befolkningen mot svåra smittsamma sjukdomar. De sjukdomar som barn idag vaccineras mot är sådana som förr var direkt dödliga eller orsakade livslånga hälsoproblem. För att en smittsam sjukdom inte skall få fäste måste 75 -90 % av alla individer i en population vara vaccinerade. Ett gott vaccinationsprogram gynnar sålunda också dem som inte är vaccinerade.
Finland är i fråga om v. i många avseenden ett föregångsland. Variolation, d.v.s. skyddsympning mot smittkoppor med var från en smittkoppspatients hudutslag, var en föregångare till v. Variolation utfördes första gången i Norden av Johan Haartman i Åbo 1754. Den bedrevs i rätt stor utsträckning i landet, men ersattes senare med den riskfriare kokoppsympningen. V. mot smittkoppor (variola) enligt E. Jenners metod (kokoppsympning) infördes i Finland 1802 av A. Boxström i Åbo och handhades av Finska hushållningssällskapet till 1826, då den övertogs av medicinalverket. V. mot smittkoppor blev obligatorisk 1882, men betraktas numera som obehövlig, eftersom smittkopporna anses utrotade inom hela mänskligheten.
Lagen om v. härstammar från 1952 och har kompletterats många gånger. Då folkhälsolagen stiftades 1972 underställdes v. hälsocentralerna. För den allmänna planeringen, ledningen och övervakningen av bekämpningen av smittosamma sjukdomar ansvarar social- och hälsovårdsministeriet. Sakkunniginrättning vid bekämpningen av smittsamma sjukdomar är Folkhälsoinstitutet. Sedan 1992 ansvarar Folkhälsoinstitutet för uppföljningen av förekomsten av smittsamma sjukdomar och genomförande av vaccinationsprogrammet, som har lyckats väl tack vare Finlands utmärkta rådgivningssystem. En undersökning bland 1999 födda barn visade att 93 % av alla finländska barn erhöll samtliga v. i det allmänna programmet före två års ålder. Vaccinationsprogrammet förnyades senast 1/1 2005, då man började använda nya kombinationsvacciner, vilket medgav en betydlig minskning av antalet injektioner. Sålunda använder man i det nya programmet ett kombinationsvaccin mot difteri, stelkramp (tetanus), kikhosta (pertussis), polio (poliomyelit, barnförlamning) och Hib (Haemophilus influenzae typ b).
Calmettevaccinationen (BCG-vaccination) mot tuberkulos inleddes 1941. V. mot mässling (morbilli) och röda hund (rubella) startades 1975, och 1982 tog man i bruk ett kombinationsvaccin (MPR-vaccinet) mot mässling, påssjuka (epidemisk parotit) och röda hund. Tack vare ett väl planerat och omsorgsfullt genomfört vaccinationsprogram har Finland som första land i världen utrotat den endemiska förekomsten av mässling, påssjuka och röda hund.
I det allmänna vaccinationsprogrammet ingår också v. av riskgrupper mot influensa, hepatit B och pneumokocksjukdomar. Sålunda vaccineras persongrupper för vilka influensa utgör ett väsentligt hot mot hälsan årligen innan en epidemiperiod börjar. Personer som p.g.a. sina levnadsförhållanden löper ökad risk för hepatit A eller hepatit B skall vaccineras mot hepatit. Ett vaccin mot fästingburen encefalit (Kumlingesjuka) är avsett närmast för personer som bor eller vistas regelbundet i endemiska områden, särskilt på Åland och i Åbolands skärgård. För vissa riskgrupper kan v. mot meningokocksjukdomar bli aktuell. V. mot vattkoppor (varicella), som för närvarande ges åt vissa riskgrupper, kan inom en nära framtid komma i fråga också mera allmänt.
Vaccinatörens handbok från 2005, som utges av Folkhälsoinstitutet, är en sammanställning av information om v., det allmänna vaccinationsprogrammet, vaccinering av specialgrupper och vaccinernas biverkningar. (B-l v.B./ T.P.)
Målet med v. är att skydda befolkningen mot svåra smittsamma sjukdomar. De sjukdomar som barn idag vaccineras mot är sådana som förr var direkt dödliga eller orsakade livslånga hälsoproblem. För att en smittsam sjukdom inte skall få fäste måste 75 -90 % av alla individer i en population vara vaccinerade. Ett gott vaccinationsprogram gynnar sålunda också dem som inte är vaccinerade.
Finland är i fråga om v. i många avseenden ett föregångsland. Variolation, d.v.s. skyddsympning mot smittkoppor med var från en smittkoppspatients hudutslag, var en föregångare till v. Variolation utfördes första gången i Norden av Johan Haartman i Åbo 1754. Den bedrevs i rätt stor utsträckning i landet, men ersattes senare med den riskfriare kokoppsympningen. V. mot smittkoppor (variola) enligt E. Jenners metod (kokoppsympning) infördes i Finland 1802 av A. Boxström i Åbo och handhades av Finska hushållningssällskapet till 1826, då den övertogs av medicinalverket. V. mot smittkoppor blev obligatorisk 1882, men betraktas numera som obehövlig, eftersom smittkopporna anses utrotade inom hela mänskligheten.
Lagen om v. härstammar från 1952 och har kompletterats många gånger. Då folkhälsolagen stiftades 1972 underställdes v. hälsocentralerna. För den allmänna planeringen, ledningen och övervakningen av bekämpningen av smittosamma sjukdomar ansvarar social- och hälsovårdsministeriet. Sakkunniginrättning vid bekämpningen av smittsamma sjukdomar är Folkhälsoinstitutet. Sedan 1992 ansvarar Folkhälsoinstitutet för uppföljningen av förekomsten av smittsamma sjukdomar och genomförande av vaccinationsprogrammet, som har lyckats väl tack vare Finlands utmärkta rådgivningssystem. En undersökning bland 1999 födda barn visade att 93 % av alla finländska barn erhöll samtliga v. i det allmänna programmet före två års ålder. Vaccinationsprogrammet förnyades senast 1/1 2005, då man började använda nya kombinationsvacciner, vilket medgav en betydlig minskning av antalet injektioner. Sålunda använder man i det nya programmet ett kombinationsvaccin mot difteri, stelkramp (tetanus), kikhosta (pertussis), polio (poliomyelit, barnförlamning) och Hib (Haemophilus influenzae typ b).
Calmettevaccinationen (BCG-vaccination) mot tuberkulos inleddes 1941. V. mot mässling (morbilli) och röda hund (rubella) startades 1975, och 1982 tog man i bruk ett kombinationsvaccin (MPR-vaccinet) mot mässling, påssjuka (epidemisk parotit) och röda hund. Tack vare ett väl planerat och omsorgsfullt genomfört vaccinationsprogram har Finland som första land i världen utrotat den endemiska förekomsten av mässling, påssjuka och röda hund.
I det allmänna vaccinationsprogrammet ingår också v. av riskgrupper mot influensa, hepatit B och pneumokocksjukdomar. Sålunda vaccineras persongrupper för vilka influensa utgör ett väsentligt hot mot hälsan årligen innan en epidemiperiod börjar. Personer som p.g.a. sina levnadsförhållanden löper ökad risk för hepatit A eller hepatit B skall vaccineras mot hepatit. Ett vaccin mot fästingburen encefalit (Kumlingesjuka) är avsett närmast för personer som bor eller vistas regelbundet i endemiska områden, särskilt på Åland och i Åbolands skärgård. För vissa riskgrupper kan v. mot meningokocksjukdomar bli aktuell. V. mot vattkoppor (varicella), som för närvarande ges åt vissa riskgrupper, kan inom en nära framtid komma i fråga också mera allmänt.
Vaccinatörens handbok från 2005, som utges av Folkhälsoinstitutet, är en sammanställning av information om v., det allmänna vaccinationsprogrammet, vaccinering av specialgrupper och vaccinernas biverkningar. (B-l v.B./ T.P.)
vaccination. 1985 vaccinerades hela befolkningen i Finland, under loppet av några månader, mot polio. Vaccinet intogs oralt applicerat på en sockerbit. För hälsovårdscentralerna som organiserade verksamheten blev detta ett rekordår, eftersom varje finländare gjorde i medeltal drygt fem besök på hälsocentralen. Foto: Lehtikuva Oy, H. Paul.