vapensmusselaffären, benämning på en räcka händelser, som inträffade hösten 1944 efter vapenstilleståndet mellan Finland och Sovjetunionen. På initiativ av några officerare i det krigstida högkvarteret inleddes hemliga förberedelser för en partiell mobilisering; bl.a. skulle inom vart och ett av de 34 skyddskårskretsarna magasineras vapen och förnödenheter för en bataljon, eller för totalt ca 35 000 man. Saken kom i dagen våren 1945 genom angivare som underrättade den allierade (sovjetiska) kontrollkommissionen, vilken spelade en ytterst aktiv roll när det gällde att utreda det hela, men som senare ägnade frågans rättsliga behandling ett som det föreföll endast förstrött intresse.
I samband med affären häktades 1 252 av de sammanlagt ca 6 000 personer som var inblandade. Till de häktade hörde bl.a. fyra generalstabschefer, A.F. Airo, Einari Mäkinen, K.A. Heiskanen och Ilmari Karhu. Handlingarna stred inte mot gällande lag, men stod i strid med bestämmelser som kontrollkommissionen hade utfärdat i oktober 1944. Man har beräknat att 60 % av de gömda vapnen påträffades 1945, men återstoden hade i alla fall räckt till för att utrusta 10 000-20 000 man.
Med stöd av en 24/1 1947 stiftad retroaktiv speciallag åtalades drygt 2 100 militärer vid krigsöverdomstolen, som dömde 1 488 till frihetsstraff. Denna juridiska process som var den största i Nordens historia kunde avslutas först 1950, sedan samtliga domar överklagats till Högsta domstolen. De hårdaste straffen fick huvudaktörerna, chefen för Högkvarterets operativa avdelning, överste Valo Nihtilä och hans underlydande, överstelöjtnant Usko Haahti. Åtalet mot generallöjtnant Airo förkastades 1948, sedan han hade suttit anhållen i flera år.
Affären utreddes av den dåvarande kommunistdominerade Statspolisen och spelade en viktig roll i den politiska propagandaverksamheten. Den slukade under denna kritiska tid så mycket av Statspolisens resurser, att omstörtande aktioner i likhet med dem som företogs av dess motsvarigheter i de av Sovjetunionen ockuperade länderna i centrala Östeuropa försvårades. Det finns inga belägg för att den skulle ha haft en avskräckande effekt på Sovjetunionen och minskat dess iver att gå hårt fram mot Finland, vilket många gånger har hävdats. Uteslutet är däremot inte att v. kunde ha avskräckt subversiva krafter inom landet. De ansvariga politikerna (Paasikivi, Kekkonen m.fl.), som fruktade ett direkt ingripande av kontrollkommissionen, framställde operationen som ett farligt äventyr som hade kunnat bringa hela landet i fördärvet. Vapengömmarna "rehabiliterades" 1992 i ett tal av försvarsminister Elisabeth Rehn. (R. Ahtokari, Asekätkentäjuttu, 1971; U.A. Käkönen, Miehityksen varalta, 1970; A. Virkkunen, Sörnäisten yleisesikunta, 1976; M. Lukkari, Asekätkijät, 1984, Vastuunkantajat, 2000; C. Boucht, Vapengömmare: inför ockupationshotet 1944, 2001)
I samband med affären häktades 1 252 av de sammanlagt ca 6 000 personer som var inblandade. Till de häktade hörde bl.a. fyra generalstabschefer, A.F. Airo, Einari Mäkinen, K.A. Heiskanen och Ilmari Karhu. Handlingarna stred inte mot gällande lag, men stod i strid med bestämmelser som kontrollkommissionen hade utfärdat i oktober 1944. Man har beräknat att 60 % av de gömda vapnen påträffades 1945, men återstoden hade i alla fall räckt till för att utrusta 10 000-20 000 man.
Med stöd av en 24/1 1947 stiftad retroaktiv speciallag åtalades drygt 2 100 militärer vid krigsöverdomstolen, som dömde 1 488 till frihetsstraff. Denna juridiska process som var den största i Nordens historia kunde avslutas först 1950, sedan samtliga domar överklagats till Högsta domstolen. De hårdaste straffen fick huvudaktörerna, chefen för Högkvarterets operativa avdelning, överste Valo Nihtilä och hans underlydande, överstelöjtnant Usko Haahti. Åtalet mot generallöjtnant Airo förkastades 1948, sedan han hade suttit anhållen i flera år.
Affären utreddes av den dåvarande kommunistdominerade Statspolisen och spelade en viktig roll i den politiska propagandaverksamheten. Den slukade under denna kritiska tid så mycket av Statspolisens resurser, att omstörtande aktioner i likhet med dem som företogs av dess motsvarigheter i de av Sovjetunionen ockuperade länderna i centrala Östeuropa försvårades. Det finns inga belägg för att den skulle ha haft en avskräckande effekt på Sovjetunionen och minskat dess iver att gå hårt fram mot Finland, vilket många gånger har hävdats. Uteslutet är däremot inte att v. kunde ha avskräckt subversiva krafter inom landet. De ansvariga politikerna (Paasikivi, Kekkonen m.fl.), som fruktade ett direkt ingripande av kontrollkommissionen, framställde operationen som ett farligt äventyr som hade kunnat bringa hela landet i fördärvet. Vapengömmarna "rehabiliterades" 1992 i ett tal av försvarsminister Elisabeth Rehn. (R. Ahtokari, Asekätkentäjuttu, 1971; U.A. Käkönen, Miehityksen varalta, 1970; A. Virkkunen, Sörnäisten yleisesikunta, 1976; M. Lukkari, Asekätkijät, 1984, Vastuunkantajat, 2000; C. Boucht, Vapengömmare: inför ockupationshotet 1944, 2001)
vapensmusselaffären. Vapen gömdes hösten 1944 på omkring 1 500 ställen i landet, av fruktan för en sovjetisk ockupation. En mörk oktobernatt lade Mannerheimriddaren Lauri Törni tillsammans med sin vapenunderofficer undan vapen i en bergsskreva i Eno i Norra Karelen. Vapengömman anmäldes till myndigheterna 1993. Till de vapen som kom i dagen hörde Mauno Koivistos snabbeldsgevär av typen Degtjarev, erhållet som krigsbyte. Det är idag utställt på Krigsmuseet i Hfrs. Foto: Krigsmuseet.