Viborg

Viborg (äv. Wiborg), fi. Viipuri, stad i Ryssland, belägen inom det område som Finland avträdde till Sovjetunionen 1944. V. var 1939 Finlands andra stad med en folkmängd på 72 680 personer. Den var biskopssäte 1554-1723 och 1897-1944 samt fick på 1800-t. landets tredje hovrätt.

V. ligger vid inre delen av Viborgska viken. Där anlade Tyrgils Knutsson i slutet av 1200-t. det mäktiga Viborgs slott, med senare utförda tillbyggnader fortfarande en av den medeltida nordiska profanarkitekturens mest imponerande skapelser. På yttersta udden av en halvö invid slottet uppstod ett samhälle, som småningom fick stadsrättigheter (1403) och utbredde sig över hela halvön med kringliggande öar och fastland. I slutet av 1600-t. var V. en betydelsefull stad på grund av sitt läge nära det svenska stormaktsväldets östgräns och tack vare sin omfattande handel; den räknades som den sjunde av rikets alla städer. Tjära var den främsta exportartikeln.

V. har genom seklerna bytt ägare ett flertal gånger. Slottet och staden förblev under svenskt välde fram till 1710 efter att ha utstått flera belägringar av ryssarna. Drygt hundra år senare, då Viborgs län förenades med storfurstendömet Finland (Gamla Finland), kom staden under finländsk förvaltning. Under kriget 1918 råkade V. i de rödas händer, men togs av de vita efter sex dagars belägring 29/4. I vinterkrigets slutskede trängde sovjetiska trupper in i de ö. förstäderna av det svårt sönderbombade och -skjutna V., som vid fredsslutet i Moskva 1940 överläts åt Sovjetunionen. Staden återtogs av finländska trupper under fortsättningskriget 29/8 1941, men gick åter förlorad vid vapenstilleståndet 1944, sedan den erövrats 20/6 under den stora sovjetiska junioffensiven.

För Finland hade V. betydelse främst som handels- och kulturcentrum; industrin var aldrig särskilt omfattande. Under tiden mellan de båda världskrigen var V. därtill landets viktigaste garnisonsstad, förläggningsort för ett tiotal truppförband. Trävaruexporten övertog tjärhandelns roll under den period (1710-1812) staden stod under direkt rysk förvaltning, och sedan Saima kanal och banan Riihimäki-S:t Petersburg samt Karelska banan byggts under senare delen av 1800-t. började ett nytt uppsving.

Det gamla V. hade en synnerligen kosmopolitisk prägel; stadens befolkning bestod av tysk-, svensk-, rysk- och finsktalande, alla med egna skolor och andra institutioner. En del av de förmögnaste och mest ansedda familjerna var tyska, inflyttade delvis redan under medeltiden. Den tyska köpmannabefolkningen växte ända fram till 1800-t., då dominansen övertogs av de svenskspråkiga tjänstemännen, vilka i sin tur fick vika för de finskspråkiga affärsmännen vid 1900-talets inbrott.

Det svenska folkelementet fick ökad betydelse efter det att Viborgs hovrätt grundats 1839. De svenskspråkiga förlorade sitt inflytande sedan en demokratisk kommunalförvaltning införts 1917; på 1920- o. 30-t. var V. en nästan helt finsk stad. Där utkom dock (vid sidan av den stora regiontidningen Karjala, och agrarernas Maakansa) fram till 1939 en svenskspråkig dagstidning, Wiborgs nyheter (gr. 1899). Svenska lyceum i Viborg (gr. 1874) var stadens äldsta läroverk med anor från början av 1400-t. Gamla anor hade även den svenska flickskolan (flickskolor). Den svenska stadsförsamlingen avskildes 1889 från V:s församling och delade kyrka med den tyska, som grundats redan 1743. För det ryska inslaget stod dels personer, som i generationer hade bott i staden, dels inflyttade läkare, lärare etc., och militärer. På grund av folkmängdens tillväxt och förlusten av förbindelserna österut blev det kosmopolitiska inslaget i stadsbilden mindre framträdande efter ryska revolutionen 1917. V. var känt för sitt livaktiga konsertliv under ryska tiden, då framstående utländska artister ofta besökte staden på resa mellan S:t Petersburg, Hfrs och Stockholm. En symfoniorkester, Wiborgs musikvänners konsertorkester, grundades 1895; den leddes 1898 -1903 av Armas Järnefelt. Ett kyrkomusikinstitut inrättades 1893 och ett musikinstitut 1918; det förra nedlades 1940, medan det senare flyttades till Lahtis.

Flera företag och organisationer som förr arbetade i V. fortsatte sin verksamhet inom Finlands nya gränser. Bland företagen märks t.ex. kärl- och bestickstillverkaren Hackman, grundad i V. 1790 och idag en del av Iittala Group, och det numera upplösta järnhandelsföretaget Starckjohann, som grundades 1868 och efter andra världskriget hade sitt säte i Lahtis. Ett 70- t. föreningar med anknytning till V. är idag (2006) verksamma i Finland. Till de organisationer som flyttat från V. (till Hfrs) hör flera idrottsföreningar, bl.a. Viipurin urheilijat (gr. 1918), idag en av landets främsta inom friidrotten, boxningsklubben Viipurin nyrkkeilijät (gr. 1929) och Wiborgs läns segelförening (gr. 1873). Ett lokalt litteratursällskap, Viipurin suomalainen kirjallisuusseura, grundades 1845; också detta verkar numera i Hfrs, i likhet med bl.a. konstnärssammanslutningen Viipurin taiteilijaseura (gr. 1931). Dessa organisationer (med undantag av segelföreningen) är medlemsföreningar i förbundet Wiipuri-liitto (gr. 1975), som har till ändamål att vårda viborgstraditionerna och tjänstgöra som samarbetsorgan för viborgsföreningar runt om i landet. En av studentnationerna vid Helsingfors universitet heter Wiipurilainen osakunta; den har anor från den gamla akademin i Åbo (jfr även Östra Finlands nation). I nationens lokaliteter grundades 1969 föreningen Wiipuri- yhdistys, vars syfte är att samla personer som har bott på den forna Viborgs stads område och deras efterkommande. En liknande målsättning har även flera finlandssvenska organisationer, bl.a. det 1887 grundade Handelsgillet i Wiborg och Föreningen 7 januari, som sedan 1835 har anordnat baler kring trettondagen, numera i Hfrs.

Inom det nuvarande Finlands gränser har Villmanstrand kommit att överta en del av den roll som tidigare spelades av V. Efter Sovjetunionens sönderfall har en grupp finländska arkitekter med Eric Adlercreutz i spetsen samlat medel för restaurering av stadens arkitektoniskt högtstående bibliotek, uppfört 1930-35 enligt ritningar av Alvar Aalto. Se även bl.a. parker. (J.W. Ruuth, V:s stads historia, 2 bd, 1903-06, J.W. Ruuth m.fl., Viipurin kaupungin historia, 7 bd, 1906-82; H. Nurmio/L. Grandell, Viipurin valloitus, 1919; E. Höckert/I. Borenius, Människor och minnen från W. vid sekelskiftet, 1940; E. Koponen/E. Viitanen, Viborgs sista dagar, 1941; E. Hornborg, Gränsfästet V., 1942; J. Viiste, Viihtyisä vanha Wiipuri, 1943; V. Hoving, En viborgare berättar för sina vänner, 1944, I gamla W. taltes 4 språk, 1960; J. Leppo, Viipurilaisia, 1946; A. Kantonen, Näin talvisodan Viipurin, 1953; Muistorikas Viipuri, red. P. Saivo, 1953; Viipurin kirja, 1958; S. Hirn, Strövtåg i österled 1963; L. Jäntti, Viipurin viimeinen päivä kesällä 1944, 1964; Viipurin linna, red. M. Palokangas m.fl., 1976; Viipurin pitäjän historia, 3 bd, 1967-85; Oi aika Viipurin, 1981; K. Veltheim, Kultainen rinkeli: kulttuurikuvia Viipurista, 1984; K. Tilli, Takaisin Viipuriin: kohtalonvuodet 1941-44, 1987; S.H. Hästö, Farväl Wiborg: minnen och verklighet då Wiborgs öde beseglades, 1989; J. Kallioniemi, Viipuri suursodassa 1939-1944, 1990; K. Utrio, Vuosisatainen Viipuri: katsaus Viipurin historiaan, 1991; N. Lappalainen, Viipuri toisessa maailmansodassa, 1991; E. Riimala, Meren, kanavan ja laivojen Viipuri, 1991; Ikuinen Viipuri: ajankuvia seitsemältä vuosisadalta, 1993; U-R. Kauppi, Viipuri/V.: Vanhan Suomen pääkaupunki/Gamla Finlands huvudstad, 1993; P. Neuvonen, Viipurin historiallinen keskusta, 1994; T. Lindblom, Mitt V., 1995; C.J. Gardberg, Wiborg: en stad i sten, 1996; R. Kosonen, Boundary, institutions and indigenous development: the case of Vyborg, 1996; S. Jaatinen, Elysium Wiburgense: villabebyggelsen och villakulturen kring V., 1997; M. Tandefelt, V:s språk under sju sekel, 2002; E. Appel, När allt gick fel: V:s fall 1944, 2007)