Voionmaa (t. 1906 Wallin), Kaarle Väinö (f. 12/2 1869 Jyväskylä, d. 24/5 1947 Hfrs), historiker, folkbildnings- och nykterhetsman samt politiker, fil.dr 1894. V. var en framstående vetenskapsman som öppnade nya perspektiv inom forskningen i ekonomisk och social historia. Han var 1903-18 docent i nordisk historia vid Helsingfors universitet och 1918-36 personlig e.o. professor i detta ämne. V. utgav bl.a. två stora arbeten om Finlands äldre historia, Suomalaisia keskiajan tutkimuksia (1912), som behandlar skatteväsendet, och Suomen karjalaisen heimon historia (1915), som dryftar sambandet mellan social organisation (storfamiljen) och svedjebruket, vidare ett banbrytande lokalhistoriskt verk om Tammerfors historia (3 bd, 1903-10, ny uppl. i 4 bd 1929-35), läroböcker i ekonomisk geografi och kort före sin död ett arbete om erämarkskulturen i Tavastland, Hämäläinen eräkausi (1947).
V. var 1907-12 folkbildningssällskapet Kansanvalistusseuras sekreterare (introducerade studiecirkeln i Finland efter förebild från Sverige) och tog 1918 initiativ till bildandet av Arbetarnas bildningsförbund, vars ordförande han var alltsedan starten. Han tjänstgjorde även som lärare och föreståndare vid Arbetarakademin i drygt två årtionden. Också inom nykterhetsrörelsen spelade han en framträdande roll; tog flera betydelsefulla initiativ (bl.a. till den s.k. Helsingforskonventionen av 1925, smuggling) och var som ivrig förbudslagsanhängare ordförande i Förbudslagsförbundets arbetsutskott 1919-32. ( förbudslagen)
V. var 1919-47 socialdemokratisk riksdagsman och i flera repriser medlem av landets regering; senator och chef för kommunikationsexpeditionen 1917, utrikesminister 1926-27, handels- och industriminister 1937-39. Han innehade 1931-33 och 1940-45 den viktiga posten som ordförande i riksdagens utrikesutskott samt var såväl 1920 som 1940 och 1944 medlem av den finländska fredsdelegationen i Dorpat respektive Moskva och Paris. Under fortsättningskriget var han till en början på samma linje som Tanner men gick sedan över till fredsoppositionen. En staty över honom restes 1965 i Tfrs (K. Räike). Hans korrespondens från åren 1941-46 med diplomatsonen Tapio V. (1896-1960)utgavs 1971 under titeln Kuriiripostia (A. Halila, V.V., 1969)
V. var 1907-12 folkbildningssällskapet Kansanvalistusseuras sekreterare (introducerade studiecirkeln i Finland efter förebild från Sverige) och tog 1918 initiativ till bildandet av Arbetarnas bildningsförbund, vars ordförande han var alltsedan starten. Han tjänstgjorde även som lärare och föreståndare vid Arbetarakademin i drygt två årtionden. Också inom nykterhetsrörelsen spelade han en framträdande roll; tog flera betydelsefulla initiativ (bl.a. till den s.k. Helsingforskonventionen av 1925, smuggling) och var som ivrig förbudslagsanhängare ordförande i Förbudslagsförbundets arbetsutskott 1919-32. ( förbudslagen)
V. var 1919-47 socialdemokratisk riksdagsman och i flera repriser medlem av landets regering; senator och chef för kommunikationsexpeditionen 1917, utrikesminister 1926-27, handels- och industriminister 1937-39. Han innehade 1931-33 och 1940-45 den viktiga posten som ordförande i riksdagens utrikesutskott samt var såväl 1920 som 1940 och 1944 medlem av den finländska fredsdelegationen i Dorpat respektive Moskva och Paris. Under fortsättningskriget var han till en början på samma linje som Tanner men gick sedan över till fredsoppositionen. En staty över honom restes 1965 i Tfrs (K. Räike). Hans korrespondens från åren 1941-46 med diplomatsonen Tapio V. (1896-1960)utgavs 1971 under titeln Kuriiripostia (A. Halila, V.V., 1969)
Voionmaa, Väinö. En av de flesta uppskattad idealist, som även kunde visa prov på realism i praktiska frågor. Foto: Museiverket.