Volynetzkåren

Volynetzkåren. En skara på 53 regeringstrogna finländare under ledning av sjökapten Emil Theodor Segersven (1878-1969), sedermera lotsfördelningschef, kapade 29/3 1918 utanför Hfrs tillsammans med estländare ur besättningen isbrytaren Volynetz med 108 man och hissade republiken Finlands röd-gula lejonflagga ombord. Fartyget hade fått detta namn 1917 av de ryska revolutionära, men det var levererat 1914 i Stettin under namnet Tsar Michail Feodorovitj för användning främst i Reval.

Isbrytaren togs av V. till Reval, och tjänstgjorde från 5/4 1918 bl.a. som transportfartyg vid överförandet av en tysk landstigningskår från Reval till Valkom. Volynetz användes troligen även till att transportera fyra estländare, bland dem republiken Estlands justitieminister Jüri Wilms, från Valkom till Hfrs. De fyra männen, som var på väg till England över Finland för att utverka västmakternas erkännande av Estlands självständighet, uppbringades av tyskarna under sin vandring på Finska vikens is, fördes till Hfrs och arkebuserades tillsammans med rödgardister, totalt enligt uppgift cirka 40-45 personer, i Hoplax 13/4 1918 intill nuvarande Eliel Saarinens väg. Arkebuseringen föranleddes synbarligen av det tyska motståndet mot Estlands strävan efter självständighet, och händelsen blev en synnerligen pinsam affär för Finland. Kropparna identifierades i december 1920 och hemfördes 15/12 1920 till Reval under militära hedersbetygelser med estniska minkryssaren Lennuk.

V. fick ytterligare utföra en del rensningsuppdrag i skärgården ö. om Hfrs men hemförlovades då fartyget 28/5 1918 fick det nya namnet Wäinämöinen och kort därefter överlämnades till Sjöfartsstyrelsen. Efter Dorpatfreden överläts Wäinämöinen 1922 till estniska staten. I Estland bar fartyget 1922-1941 det nya namnet Suur-Töll, varefter det införlivades med Sovjetunionens flotta under namnet Volynetz. I oktober 1988 fick Estlands sjöfartsmuseum överta isbrytaren, som då återgavs det gamla estniska namnet Suur-Töll. Isbrytaren, som inte är restaurerad, har tidvis visats för allmänheten, men saknade ännu 2006 egen plats i Tallinns hamn. Jfr Tarmoaffären. (Th. Segersven, Volynetz-expeditionen, 1919; G.L. Forsberg, Kapningen av isbrytaren Volynets, 1938; K. Kylävaara, Kadonneet virolaiset tapaavat kohtalonsa, 1984; J. Sammet, Jäänmurtaja Suur-Töllin tarina, 1998) (Thure Malmberg)