von Berg, Friedrich Wilhelm Rembert (f. 27/5 1794 Livland, d. 18/1 1874 Pburg), militär och ämbetsman, generalfältmarskalk (1866). Berg deltog från 1812 i Napoleonkrigen; tjänstgjorde därefter inom den ryska utrikesförvaltningen. Han var med om kuvandet av det polska upproret 1830-31 och handhade sedan i tolv års tid militära uppgifter i Polen. Vid Krimkrigets utbrott var han befälhavare för de ryska trupperna i Estland.
Berg utnämndes 1855 till generalguvernör över Finland och var den förste innehavaren av ämbetet som tog säte i Hfrs i stället för S:t Petersburg. Han organiserade Finlands försvar under Krimkriget med framgång, vilket även hade sin politiska betydelse; i annat fall hade opinionen i landet kunnat svänga till förmån för skandinavismen och västmakterna. Berg gjorde sitt bästa för att undertrycka de skandinavistiska strömningar som förekom bl.a. i studentkretsarna (se t.ex. Tölöaffären) och ådrog sig därmed universitetets och studenternas misshag.
Berg arbetade energiskt för landets ekonomiska förkovran; det var bl.a. huvudsakligen hans förtjänst att den första järnvägen mellan Hfrs och Tavastehus kom till stånd. Han intresserade sig även för inrättandet av ett folkskolväsen och understödde Uno Cygnaeus i hans planer. Under hans tid grundades också yrkesutbildande läroanstalter, bl.a. ett flertal lantbruksskolor. Berg visade sympati för det finska språket, vars ställning han försökte stärka genom att inskränka den svenska ämbetsmannakårens inflytande. Han upprätthöll i likhet med sina föregångare en strikt censur i synnerhet i frågan om lantdagens sammankallande, eftersom han trodde sig bättre kunna påverka kejsaren om saken inte diskuterades i offentligheten. Oenighet mellan honom och ministerstatssekreteraren Alexander Armfelt kring det s.k. januariutskottet (som Berg önskade upplösa med hänvisning till den oro det förorsakade) blev en väsentlig orsak till hans avgång 1861. Berg betraktades med motvilja av ämbetsmännen och pressen men var trots allt en av de mest energiska och framsynta generalguvernörer landet hade under den ryska tiden. Han uppfattade såsom tyskbalt den fara som hotade från rysknationellt håll, och sedd mot denna bakgrund var hans insats värdefullare än vad den allmänna opinionen i Finland insåg. Berg, som 1849 hade blivit österrikisk greve, erhöll 1857 finländsk grevlig värdighet. Han utnämndes 1863 till ståthållare i Polen och innehade detta ämbete till sin död. (K. Kalleinen, Suomen kenraalikuvernementti: kenraalikuvernöörin asema ja merkitys Suomen asioiden esittelyssä 1823-1861, 1994)
Berg utnämndes 1855 till generalguvernör över Finland och var den förste innehavaren av ämbetet som tog säte i Hfrs i stället för S:t Petersburg. Han organiserade Finlands försvar under Krimkriget med framgång, vilket även hade sin politiska betydelse; i annat fall hade opinionen i landet kunnat svänga till förmån för skandinavismen och västmakterna. Berg gjorde sitt bästa för att undertrycka de skandinavistiska strömningar som förekom bl.a. i studentkretsarna (se t.ex. Tölöaffären) och ådrog sig därmed universitetets och studenternas misshag.
Berg arbetade energiskt för landets ekonomiska förkovran; det var bl.a. huvudsakligen hans förtjänst att den första järnvägen mellan Hfrs och Tavastehus kom till stånd. Han intresserade sig även för inrättandet av ett folkskolväsen och understödde Uno Cygnaeus i hans planer. Under hans tid grundades också yrkesutbildande läroanstalter, bl.a. ett flertal lantbruksskolor. Berg visade sympati för det finska språket, vars ställning han försökte stärka genom att inskränka den svenska ämbetsmannakårens inflytande. Han upprätthöll i likhet med sina föregångare en strikt censur i synnerhet i frågan om lantdagens sammankallande, eftersom han trodde sig bättre kunna påverka kejsaren om saken inte diskuterades i offentligheten. Oenighet mellan honom och ministerstatssekreteraren Alexander Armfelt kring det s.k. januariutskottet (som Berg önskade upplösa med hänvisning till den oro det förorsakade) blev en väsentlig orsak till hans avgång 1861. Berg betraktades med motvilja av ämbetsmännen och pressen men var trots allt en av de mest energiska och framsynta generalguvernörer landet hade under den ryska tiden. Han uppfattade såsom tyskbalt den fara som hotade från rysknationellt håll, och sedd mot denna bakgrund var hans insats värdefullare än vad den allmänna opinionen i Finland insåg. Berg, som 1849 hade blivit österrikisk greve, erhöll 1857 finländsk grevlig värdighet. Han utnämndes 1863 till ståthållare i Polen och innehade detta ämbete till sin död. (K. Kalleinen, Suomen kenraalikuvernementti: kenraalikuvernöörin asema ja merkitys Suomen asioiden esittelyssä 1823-1861, 1994)