Wivallius Lars

Wivallius (f. Svensson), Lars (f. 1605 Vivalla gård utanför Örebro, d. 1669 Stockholm), skald och äventyrare. Wivallius var student i Uppsala och omkringströvande bohem i trettioåriga krigets Europa. En av de största poeterna i svensk litteratur skrev sin mest kända dikt som fånge i Finland. Efter en kriminell bana, kantad av bedrägerier, dömdes han till döden för att under falskt namn ("friherre Erik Gyllenstierna") ha gift sig med en skånsk adelsdam. Domen mildrades till ett långt fängelsestraff och han fördes till Kajaneborg i Kajana, där han satt åren 1636-41. Då tillkom Klago-Wijsa, öfver thenna torra och kalla wåhr (utgiven 1642) som med sin naturlyriska ton och sin livligt dansande rytm behållit en rangplats i svensk klassisk diktning: "Giv glädje och tröst, låt lärkan ej dö,/ låt leva sommarens svala!/Hugsvala vart bröst på Sveriges ö, som nu mån sorgeligt tala!". Den långa dikten utmynnar i en lovsång till Gud och den livgivande solen. Wivallius var en språklig virtuos som mödolöst rörde sig mellan det lärda och det folkliga, det ömsinta och det burdusa. Efter frigivningen slog han sig ned som brännvinsadvokat i Stockholm; sitt författarskap upptog han aldrig på nytt. (H. Schück, L.W., hans lif och dikt, 1893-95) (Gustaf Widén)