folkpension omfattar ålderspension och sjukpension för personer som inte får en tillräcklig utkomst ur arbetspensionssystemet. Rätten till folkpensionens ålderspension inträder vid fyllda 65 år. En yngre person, som fyllt 16 år, som varaktigt förlorar sin arbetsförmåga är berättigad till sjukpension.
Den första lagen om f. tillkom 1937 (rödmylleregeringen), och samma år började Folkpensionsanstalten arbeta. F. finansierades ursprungligen enbart med premier som uppbars av de försäkrade och av arbetsgivarna, men efter pensionsreformen 1956 kom staten in som den viktigaste finansiären.
Folkpensionsanstalten hade till en början till huvudsaklig uppgift att uppbära premier och fondera de influtna medlen, som investerades i olika samhällsnyttiga projekt, främst utbyggnaden av vattenkraftverk i de nordliga älvarna. Anstalten blev därigenom en betydande kreditgivare i det kapitalfattiga efterkrigstida Finland.
Eftersom villkoret för invaliditetspension (numera sjukpension) var tre års premiebetalning och premier började uppbäras 1939, utbetalades de första pensionerna 1942; ålderdomspensioner började erläggas 1949. År 1952 omfattades redan 290 000 pensionstagare av systemet, som först under förra hälften av 1950-t. började få en verklig socialpolitisk betydelse: pensionerna och understöden var visserligen blygsamma, men förmånstagarna många.
Den ursprungliga folkpensionslagen, som hade utsatts för skarp kritik, ersattes 1956 efter en utdragen och konfliktfylld behandling i riksdagen med en ny lag, som främst medförde en kännbar höjning av pensionernas belopp. Denna lag är med ändringar fortfarande i kraft. Pensionen bestod hädanefter av en grunddel (sedermera basdel) som var lika stor för alla och en understödsdel som betalades till mindrebemedlade. Samtidigt ökade den offentliga finansieringen av pensionerna så att den blev totalt dominerande. Eftersom pensionen hädanefter inte var beroende av de premier som betalats in, kom försäkringsaspekten att tonas ned.
Pensionsreformen innebar förbättrad livskvalitet för många, i synnerhet kvinnor på landsbygden, som aldrig tidigare hade haft egna pengar att röra sig med. Den innebar en politisk seger för agrarförbundet, som kraftigt drivit på principen om jämnstora pensioner.
1980-85 genomfördes en stor folkpensionsreform, som gick ut på att omvandla f. till individuell pension fri från inkomstbindning och annan behovsprövning. Hädanefter var f. med undantag av dess basdel som var lika för alla endast pensionsavhängig, d.v.s. f:s belopp var beroende av övriga pensionsinkomster, men inte längre av makans/makens förvärvs- eller kapitalinkomster. Personer med större tjänste- eller arbetspensioner fick endast f:s basdel, arbetspensionen blev m.a.o. primär. Med behovsprövningens slopande försvann de sista resterna av fattigvårdstänkande ur systemet. I samband med den ekonomiska krisen i början av 1990-t. blev folkpensionens basdel från och med ingången av 1996 pensionsberoende, vilket innebar att den sedan 1937 gällande principen om f. som en hela folkets pension frångicks.
Principen om att f. var en hela folkets pension övergavs alltså 1996, då f. blev en kompletterande pension till arbetspensionen, då förvärvspension saknas eller den är låg. F. avser att trygga en minimiutkomst vid ålderdom och invaliditet i situationer då pensionstagaren inte har sin utkomst tryggad med hjälp av arbetspension.
Fr.o.m. 1.3.2011 kompletterar garantipension, som utbetalas av FPA, folkpension.