nykterhetsrörelsen. Orsakerna till att n. uppkom och de faktorer som påverkat dess utveckling kan klart skönjas.
De nordiska länderna är s.k. brännvinsländer, där husbehovsbränningen sedan 1500-t. utgjort en binäring till jordbruket. Redan under 1830- o. 40-t. gjordes en del försök att påbörja någon form av organiserat nykterhetsarbete i Finland. Denna aktivitet var framför allt inspirerad av Peter Wieselgrens "korståg" mot dryckenskapen i Sverige under samma tid och av den spirande nykterhetsrörelsen i USA. Väckelseledarna Henrik Renqvist och Lars Levi Laestadius gjorde de mest anmärkningsvärda insatserna i n:s tidigaste historia.
1853 grundades i Hfrs en kommitté med uppgift att sprida informationsskrifter för avskaffandet av husbehovsbränningen; initiativtagare var den ryske professorn Stepan Baranovskij.
Verksamheten fick dock ingen prägel av folkrörelse, trots att en nykterhetsförening med namnet Måttlighetens vänner 1859 bildades vid Helsingfors universitet. Dess ändamål var "att inom Finland motarbeta starka dryckers missbruk". Då husbehovsbränningen avskaffades 1866 gick största delen av motivationen förlorad och verksamheten tynade av.
På 1850-t. började helnykterhetsidén få spridning i USA främst inom godtemplarrörelsen, som nådde Norden på 1870-t. och introducerades i Finland på 1880-t. (IOGT). Den s.k. moderna n. kom till Finland genom förmedling av olika kristliga väckelserörelser. Helnykterhetens början i Finland står att söka i den krets som bildades av systrarna Hellman i Vasa och systrarna Heikel i Jakobstad. Landets första helnykterhetsförening bildades av systrarna Hellman i Vasa 6/7 1877 och fick namnet Vasa absoluta nykterhetsförening. Ungefär samtidigt grundades liknande nykterhetsföreningar i Jakobstad, Åbo, Tfrs, Björneborg och Viborg. Ett samlande organ för den absolutistiska n. blev föreningen Måttlighetens vänner, som 1884 antog namnet Nykterhetens vänner och 1888 blev en landsomfattande nykterhetsorganisation. Till denna samordning bidrog i hög grad Finlands allmänna nykterhetsmöte, en institution som fick sin början 1883.
Nykterhetens vänner var i nära två årtionden landets enda centralorganisation för nykterhetsarbetet. De svenskspråkiga nykterhetsföreningarna, som tidigare hört till Nykterhetens vänner, bildade 1905 Finlands svenska nykterhetsförbund. Senare har flera andra delningar skett inom rörelsen; arbetarna fick en egen nykterhetsorganisation 1914, och 1922 uppstod en finsk- och en svenskspråkig storloge inom IOGT. Sedermera grundade t.ex. flertalet politiska partier egna nykterhetsorganisationer.
Under 1900-talets första decennier förde n. på flera håll en energisk kamp mot alkoholbruket med ett fullständigt alkoholförbud som yttersta mål. Den s.k. rusdrycksstrejken 1898 artade sig till en mäktig demonstration, där man yrkade på att en förbudslag skulle införas. Då förbudslagen trädde i kraft 1919, verkade detta passiverande på n., som ansåg sig ha uppnått ett slutligt mål.
Sedan förbudslagen upphävts 1932, satte nykterhetsarbetet åter i gång med nya krafter. Under andra världskriget låg verksamheten dock av naturliga skäl mer eller mindre nere. En tvåspråkig centralorganisation för n., Finlands nykterhetsorganisationers förbund, bildades 1952. N. var i decennier en av landets inflytelserikaste påtryckningsgrupper. Efter liberaliseringen av alkohollagstiftningen i slutet av 1960-t. yrkade rörelsen bl.a. på att försäljningen av mellanöl skulle återförpassas till det statliga alkoholmonopolets butiker. Den kraftiga ökningen av alkoholkonsumtionen i början av 1970-t. hade till en början en förlamande inverkan på n. På 1980-t. upplevde den ett nytt uppsving, sedan insikten om nödvändigheten av en restriktiv inställning till alkoholen spritt sig till allt vidare kretsar i samhället.
Alkoholfrågan hade då också sin givna plats i folkhälso- och miljödebatten . En lag om nykterhetsarbete stiftades 1982 och trädde i kraft 1984. Tanken var att skapa väsentligt förbättrade verksamhetsförutsättningar för nykterhetsorganisationerna, som vid sidan av kommunerna och folkhälsoorganisationerna anförtrotts skötseln av det praktiska nykterhetsarbetet.
Statsbidraget till de frivilliga nykterhetsorganisationerna började i slutet av 1980-t. att ges via Penningautomatföreningen (PAF). Myndigheterna krävde en effektivering av nykterhetsorganisationernas verksamhet. Den alkoholliberala inställningen fick allt större fotfäste, nykterhetsorganisationerna slogs samman, bytte namn och de flesta slopade helnykterhetskravet. De partipolitiska nykterhetsorganisationerna upphörde. Principen med s.k. stödmedlemmar infördes. Det landsomfattande centralförbundet upplöstes 1997. På finlandssvenskt håll fusionerades Finlands svenska nykterhetsförbund med Motorförarnas Helnykterhetsförbund 1997 och blev FSN-MHF.
Efter Finlands inträde i EU har liberaliseringen fortsatt, skattesänkningen på alkohol minskade alkoholpriserna radikalt och konsumtionen steg. Ansvaret för det förebyggande arbetet har överförts till kommunerna som med folkhälsoorganisationer och nykterhetsrörelsen försöker bygga upp ett nätverkssamarbete för att minska konsumtionen och skadorna. Trots att alkoholskadorna fortsätter att öka är det svårt att mobilisera och engagera folk i det traditionella förebyggande nykterhetsarbetet. (V. Hytönen, Suomen raittiusliikkeen historia, 1943; J. Forsberg, I kamp för människovärdet, 1955; Raittius- ja alkoholiasiain tietokirja, 1971; J. Sulkunen, Raittiusliikkeen synty Suomessa, 1977; Nykyajan raittiusliike 100 vuotta, 1977, Raittius kansalaisuskontona: raittiusliike ja järjestäytyminen 1870-luvulta suurlakon jälkeisiin vuosiin, 1986; History of the Finnish temperance movement, 1990) (Stefan Sjöberg)
De nordiska länderna är s.k. brännvinsländer, där husbehovsbränningen sedan 1500-t. utgjort en binäring till jordbruket. Redan under 1830- o. 40-t. gjordes en del försök att påbörja någon form av organiserat nykterhetsarbete i Finland. Denna aktivitet var framför allt inspirerad av Peter Wieselgrens "korståg" mot dryckenskapen i Sverige under samma tid och av den spirande nykterhetsrörelsen i USA. Väckelseledarna Henrik Renqvist och Lars Levi Laestadius gjorde de mest anmärkningsvärda insatserna i n:s tidigaste historia.
1853 grundades i Hfrs en kommitté med uppgift att sprida informationsskrifter för avskaffandet av husbehovsbränningen; initiativtagare var den ryske professorn Stepan Baranovskij.
Verksamheten fick dock ingen prägel av folkrörelse, trots att en nykterhetsförening med namnet Måttlighetens vänner 1859 bildades vid Helsingfors universitet. Dess ändamål var "att inom Finland motarbeta starka dryckers missbruk". Då husbehovsbränningen avskaffades 1866 gick största delen av motivationen förlorad och verksamheten tynade av.
På 1850-t. började helnykterhetsidén få spridning i USA främst inom godtemplarrörelsen, som nådde Norden på 1870-t. och introducerades i Finland på 1880-t. (IOGT). Den s.k. moderna n. kom till Finland genom förmedling av olika kristliga väckelserörelser. Helnykterhetens början i Finland står att söka i den krets som bildades av systrarna Hellman i Vasa och systrarna Heikel i Jakobstad. Landets första helnykterhetsförening bildades av systrarna Hellman i Vasa 6/7 1877 och fick namnet Vasa absoluta nykterhetsförening. Ungefär samtidigt grundades liknande nykterhetsföreningar i Jakobstad, Åbo, Tfrs, Björneborg och Viborg. Ett samlande organ för den absolutistiska n. blev föreningen Måttlighetens vänner, som 1884 antog namnet Nykterhetens vänner och 1888 blev en landsomfattande nykterhetsorganisation. Till denna samordning bidrog i hög grad Finlands allmänna nykterhetsmöte, en institution som fick sin början 1883.
Nykterhetens vänner var i nära två årtionden landets enda centralorganisation för nykterhetsarbetet. De svenskspråkiga nykterhetsföreningarna, som tidigare hört till Nykterhetens vänner, bildade 1905 Finlands svenska nykterhetsförbund. Senare har flera andra delningar skett inom rörelsen; arbetarna fick en egen nykterhetsorganisation 1914, och 1922 uppstod en finsk- och en svenskspråkig storloge inom IOGT. Sedermera grundade t.ex. flertalet politiska partier egna nykterhetsorganisationer.
Under 1900-talets första decennier förde n. på flera håll en energisk kamp mot alkoholbruket med ett fullständigt alkoholförbud som yttersta mål. Den s.k. rusdrycksstrejken 1898 artade sig till en mäktig demonstration, där man yrkade på att en förbudslag skulle införas. Då förbudslagen trädde i kraft 1919, verkade detta passiverande på n., som ansåg sig ha uppnått ett slutligt mål.
Sedan förbudslagen upphävts 1932, satte nykterhetsarbetet åter i gång med nya krafter. Under andra världskriget låg verksamheten dock av naturliga skäl mer eller mindre nere. En tvåspråkig centralorganisation för n., Finlands nykterhetsorganisationers förbund, bildades 1952. N. var i decennier en av landets inflytelserikaste påtryckningsgrupper. Efter liberaliseringen av alkohollagstiftningen i slutet av 1960-t. yrkade rörelsen bl.a. på att försäljningen av mellanöl skulle återförpassas till det statliga alkoholmonopolets butiker. Den kraftiga ökningen av alkoholkonsumtionen i början av 1970-t. hade till en början en förlamande inverkan på n. På 1980-t. upplevde den ett nytt uppsving, sedan insikten om nödvändigheten av en restriktiv inställning till alkoholen spritt sig till allt vidare kretsar i samhället.
Alkoholfrågan hade då också sin givna plats i folkhälso- och miljödebatten . En lag om nykterhetsarbete stiftades 1982 och trädde i kraft 1984. Tanken var att skapa väsentligt förbättrade verksamhetsförutsättningar för nykterhetsorganisationerna, som vid sidan av kommunerna och folkhälsoorganisationerna anförtrotts skötseln av det praktiska nykterhetsarbetet.
Statsbidraget till de frivilliga nykterhetsorganisationerna började i slutet av 1980-t. att ges via Penningautomatföreningen (PAF). Myndigheterna krävde en effektivering av nykterhetsorganisationernas verksamhet. Den alkoholliberala inställningen fick allt större fotfäste, nykterhetsorganisationerna slogs samman, bytte namn och de flesta slopade helnykterhetskravet. De partipolitiska nykterhetsorganisationerna upphörde. Principen med s.k. stödmedlemmar infördes. Det landsomfattande centralförbundet upplöstes 1997. På finlandssvenskt håll fusionerades Finlands svenska nykterhetsförbund med Motorförarnas Helnykterhetsförbund 1997 och blev FSN-MHF.
Efter Finlands inträde i EU har liberaliseringen fortsatt, skattesänkningen på alkohol minskade alkoholpriserna radikalt och konsumtionen steg. Ansvaret för det förebyggande arbetet har överförts till kommunerna som med folkhälsoorganisationer och nykterhetsrörelsen försöker bygga upp ett nätverkssamarbete för att minska konsumtionen och skadorna. Trots att alkoholskadorna fortsätter att öka är det svårt att mobilisera och engagera folk i det traditionella förebyggande nykterhetsarbetet. (V. Hytönen, Suomen raittiusliikkeen historia, 1943; J. Forsberg, I kamp för människovärdet, 1955; Raittius- ja alkoholiasiain tietokirja, 1971; J. Sulkunen, Raittiusliikkeen synty Suomessa, 1977; Nykyajan raittiusliike 100 vuotta, 1977, Raittius kansalaisuskontona: raittiusliike ja järjestäytyminen 1870-luvulta suurlakon jälkeisiin vuosiin, 1986; History of the Finnish temperance movement, 1990) (Stefan Sjöberg)