förbudslagen

förbudslagen. Efter representationsreformen fick nykterhetsvännerna majoritet i lantdagen och antog 1907 en lag om totalförbud mot försäljning och nyttjande av rusdrycker. Kejsaren vägrade dock att stadfästa denna lag, och förbudet kunde träda i kraft först 1/6 1919 i det självständiga Finland.

F. visade sig dock vara ett misslyckat experiment. Den drog stora kostnader bl.a. genom den väldiga stab av övervakare av lagens efterlevnad (s.k. snusare), som man var tvungen att anställa. F. saknade stöd i det allmänna rättsmedvetandet och de ytterst allmänna överträdelserna ledde till minskad respekt för lag överhuvudtaget. Lönnbränning, receptmissbruk och från 1924 särskilt olaglig införsel av bl.a. estnisk och tysk sprit, som fördes iland av professionella smugglare från fartyg på internationellt vatten, hörde till bilden för dagen under förbudstiden, då dryckenskapen p.g.a. spritens lättillgänglighet snarare tilltog än minskade.

Nykterhetsrörelsen, för vilken f. framstått som det slutliga målet, råkade efter dess införande på defensiven, medan förbudsmotståndarna bl.a. inom Antiförbudsföreningen (Täyskiellon vastustamisyhdistys, gr. 1919) gick till häftiga angrepp mot den enligt deras mening skadliga lagen. För att motarbeta Antiförbudsföreningens strävanden och som stöd åt nykterhetsorganisationerna bildades 1919 Förbudslagsförbundet (Kieltolakiliitto) på initiativ av socialministern, som då var Santeri Alkio.

F. omfattades till en början av samtliga politiska partier utom Svenska folkpartiet (den hade överhuvudtaget uppenbarligen ett svagare understöd bland landets svenskspråkiga befolkning än bland de finsktalande), men hade sina hängivnaste anhängare inom arbetarrörelsen och agrarpartiet. Sedan Lapporörelsen i början av 1931 deklarerat sig som motståndare till f., omprövade samlingspartiet och framstegspartiet sin ställning och yrkade på en folkomröstning i saken. Den sittande borgerliga samlingsregeringen utsåg i oktober 1931, sedan frågan utretts av en kommitté under ledning av lantbruksrådet A.E. Björkenheim, inom sig ett ministerutskott, som beslöt verkställa en rådgivande folkomröstning om olika alternativ för alkoholhanteringen ännu samma år. Omröstningen 29-30/12 1931 gav klart utslag för totalförbudets avskaffande i det att 71,6 % röstade för dess upphävande. 28,0 % röstade för bibehållen förbudslag medan 1,4 % röstade för det tredje alternativet: öl- och vinhandel tillåten under samhällets överinseende. Röstningsprocenten var 44,4. F. avskaffades genom riksdagsbeslut 5/4 1932. (V. Hytönen, Suomen kieltolakiliikkeen historia, 1919; J.H. Wuorinen, The prohibition experiment in Finland, 1931; R. Ahtokari, Pirtua, pirtua: Kieltolaki Suomessa, 1972; I. Jyläskoski, Pirtusota Suomemme rannoilla, 1976; M. Larkio, Papisto ja raittiuskysymys kieltolain voimassaolon aikana v. 1919-1932, 1976; J. Kallenautio, Kieltolaki ja sen kumoaminen puoluepoliittisena ongelmana, 1979; P. Louhelainen, Vettä, viiniä vai väkeviä? Neuvoa-antava kansanäänestys 29-30.12.1931 kieltolain kohtalon kiirehtijänä, 1991; M. Peltonen, Kerta kiellon päälle: Suomalainen kieltolakimentaliteetti, 1997; K. Dahl, Smugglare i skärgården, 2003)


forbudslagen.jpg

förbudslagen. Spritdunkar för 96 %-ig alkohol tillverkades i olika format. F. gjorde spriten mer tillgänglig, tvärtemot avsikten. Nedan: Man propagerade för och mot lagen med känslosamma argument. Vykort med flicka som tillhör barnorganisationen Hoppets här. Banderollen visar att hon är förbudsanhängare. Foto ovan: Hangö museum. Foto nedan: Museiverket.

Foerbudslagen
Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
förbudslagar, alkoholpolitik
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 23.03.2011
Uppdaterat 06.06.2023