runosång

runosång (av fi. runo, dikt eller kväde, urspr. samma ord som det sv. runor), finsk episk folkdikt, avfattad på runometer, ett ostrofiskt och orimmat, men allittererande versmått, som vanligen består av fyra trokéer i varje rad. Runosångare har uppträtt framför allt i Karelen, där Elias Lönnrot, skaparen av det finska nationaleposet Kalevala under förra delen av 1800-t. samlade in en mängd folksånger, och i Ingermanland. I Ingermanland var r. i allmänhet lyriska till sin karaktär och framfördes oftare än i Karelen av kvinnor. Runosångare förekom även i Savolax och i Österbotten samt i någon mån i Tavastland.

R. har sannolikt traditioner från förkristen tid. Runosångare omtalas första gången i företalet till Jakob Finnos psalmbok av 1582. Då intresset för folkdiktning väcktes under H.G. Porthans tid på 1700-t. riktades uppmärksamheten även mot enskilda runosångare, men först Elias Lönnrot och hans efterföljare gjorde företeelsen allmänt känd. Sedan den s.k. karelianismen vuxit fram under 1890-t. blev runosångarna föremål för en allt livligare uppmärksamhet, och detta intresse förblev levande fram till andra världskriget. Larin Paraske, en kvinna från Sakkola på Karelska näset, var den mest kända lyriska runosångaren, medan episka sånger av det slag som Kalevala är uppbyggd av framfördes av manliga sångare, Arhippa Perttunen (Vuokkiniemen Arhippa, ca 1754-1840), hans son Miihkali Perttunen (ca 1815-99), Ontrei Malinen (1781-1856) m.fl. Runosångartraditionerna har fram till våra dagar omhuldats även i Östkarelen. (M. Haavio, Viimeiset runonlaulajat, 1943, 2:a rev. uppl. 1948; E. Enäjärvi-Haavio, Pankamme käsi kätehen, 1949; Karjalan laulajat, 1968; Kalevalaista kertomarunoutta, red. M. Kuusi, 1980; A. Asplund, Kalevalaiset laulut, Kansanmusiikki, 1981; Kalevalalipas, red. P. Anttonen/M. Kuusi, 1999)