Kalevala

Kalevala, Finlands nationalepos, skapades som enhetligt diktverk av Elias Lönnrot och utkom första gången 1835, i utvidgad upplaga 1849. Kalevala är en hjältedikt, som berättar om Väinämöinens, Ilmarinens, Lemminkäinens m.fl. äventyr. Till grund för dikten ligger runor, mindre folksånger, de flesta upptecknade i Karelen och inte äldre än från medeltiden, fastän många av dem återspeglar äldre kulturskeden. Runorna i Kalevala, som bildar en relativt löst komponerad helhet, har tillkommit vid skilda tider. De baserar sig dels på tilldragelser främst i s.v. Finland under tidig kristen tid, dels på urgamla kosmogoniska föreställningar, schamanism, medeltida riddarballader, kristna legender m.m. Eposet hade stor betydelse för uppkomsten av en finsk nationell medvetenhet och har även spelat en viktig roll som inspirationskälla för finländsk konst, litteratur och musik. Kalevala har vidare sedan 1870-talet haft en central ställning som forskningsobjekt inom den finska folkdiktsforskningen (se runosång).

Kring sekelskiftet 1900 fördes en häftig debatt mellan inhemska och utländska forskare om huruvida Kalevala var att betrakta som ett nationellt folkepos eller som en skrivbordsprodukt av Elias Lönnrot. Samtidigt som Kalevala uppstod Kalevalamyten, föreställningen om en gyllene förkristen forntid i det finska folkets hävder. Det är närmast denna myt som gett diktverket dess nationellt väckande verkan.

Kalevala hade fram till år 2000 översatts till 51 olika språk, utom till de s.k. världsspråken och de nordiska språken bl.a. till jiddisch, japanska, kinesiska, hebreiska och arabiska. Den första översättningen, till svenska av M.A. Castrén, utkom redan 1841; senare sv. övers. har gjorts bl.a. av K. Collan (1864-68), R. Hertzberg (1884), O. Homén (förk. sv. uppl. 1944), B. Collinder (1948) och Lars och Mats Huldén (1999). Se även illustrationskonst. (J. Krohn, Finska litteraturens historia I, 1891; A. Borenius/J. Krohn, Kalevalan esityöt, 3 bd, 1891-95; D. Comparetti, Der Kalewala oder die traditionelle Poesie der Finnen, 1892; A.R. Niemi, Kalevalan kokoonpano I: Runokokous Väinämöisestä, 1898; K. Krohn, Kalevalan runojen historia, 1903-10, Kalevalan kysymyksiä, 2 bd, 1918, Kalevalastudien, 6 bd, 1924-28; V. Kaukonen, Vanhan Kalevalan kokoonpano, 2 bd, 1939-45, Elias Lönnrotin Kalevalan toinen painos, 1956, Lönnrot ja Kalevala, 1979; A. Turunen. Kalevalan sanakirja, 1949, Kalevalan sanat ja niiden taustat, 1980; W.A. Wilson, K. ja kansallisuusaate, 1985; L. Honko, K. ja maailman eepokset, 1987; H. Kirkinen, Pohjois-Karjalan kalevalaisen perinteen juuret, 1988; P. Viita, K. ja muinaiset elinkeinot, 1999)