senaten

senaten (Kejserliga Senaten för Finland), under ryska tiden namn på landets högsta styrelseverk, 1809-16 benämnt regeringskonseljen för storfurstendömet Finland. Senaten var fördelad på två avdelningar, justitiedepartementet för domstolsärenden och ekonomiedepartementet för den allmänna förvaltningen; detta var i sin tur indelat i expeditioner (först 5, senare 9, se civilexpeditionen), vilka var och en förestods av en senator.

Senatens ledamöter (kallades från 1857 senatorer, minst 10 i vartdera departementet) utnämndes för tre år i sänder av kejsaren, som samtidigt utsåg vice ordförande för departementen. I praktiken kom vice ordförandena att leda verksamheten inom sina departement, då den egentliga ordföranden, generalguvernören, sällan deltog i ärendenas förberedande behandling. Fram till 1822 tjänstgjorde den äldste ledamoten som ordförande i vardera departementet.

Senaten samlades till plenum (gemensamt sammanträde för bägge departementen under presidium av generalguvernören el. vice ordföranden), allmänna sammanträden inom vartdera departementet (under generalguvernörens el. vice ordf:s ordförandeskap) och sammanträden på divisioner inom departementen (under ordförandeskap av departementens vice ordf. el. främste ledamot). I plenum behandlades frågor, som skulle överlämnas till lantdagen, jämte några andra viktigare ärenden, s.s. val av senatens representant till kyrkomötet eller avgörande av behörighetstvister mellan de båda departementen. Om senatens majoritet i plenum motsatte sig generalguvernörens åsikt, låg det slutliga avgörandet hos kejsaren. Till senaten hörde även prokuratorn. Senatens beslut fattades i rutinartade ärenden i kejsarens namn, endast viktigare ärenden hänsköts till kejsarens personliga avgörande.

Efter ryska revolutionen 1917 inträffade en del förändringar i senatens status; bl.a. ändrades namnet till Finlands senat och stadgades, att dess medlemmar skulle utnämnas på obestämd tid (tidigare utnämndes de för tre år i sänder). Senatorerna i ekonomiedepartementet gjordes ansvariga inför lantdagen (parlamentarismen infördes). Hos senaten samlades huvuddelen av den makt kejsaren tidigare innehaft. Justitiedepartementet avskildes 1918 från senaten och ombildades till en högsta domstol (Högsta domstolen). Senatens uppgifter inom den förvaltningsrättsliga lagskipningen överfördes med vissa undantag på Högsta förvaltningsdomstolen. Senatens officiella namn blev 27/11 1918 statsrådet, samtidigt som expeditionerna döptes om till ministerier. (K.W. Rauhala, Keisarillinen Suomen senaatti 1809-1909, 2 bd, 1915-21; A. Bergholm, Finska s:s medlemmar och tjänstemän 1809-1909, 1912; H. Holmberg, Suomen senaatin talousosaston puheenjohtajat, jäsenet ja virkamiehet 1909-18, 1964; P. Tommila, Suomen autonomian synty, 1984; R. Savolainen, Suosikkisenaattorit, 1994)