Äetsä, f.d. kommun i s.v. Birkaland 12 km s.v. om Vammala, Västra och Inre Finlands region. Äetsä sammanslogs vid ingången av 2009 med Vammala och Mouhujärvi, varvid Sastamala stad bildades. Vid kommunsammanslagningen var Äetsäs areal 234 km2, antalet invånare var 4 790 (2008).
Äetsä är beläget vid Kumo älvs översta lopp. Ett upp till två km brett odlingsbälte sträcker sig utmed älven, som där är ca 200 m bred. Bland samhällen i älvdalen märks centralorten Äetsä (2 620 inv. 2000) och Kiikka (ca 1 300 inv. 2007). Två broar går över älven (invigda 1951 och 1980). Forsarna i älven gjorde Äetsä till en av landets mest industrialiserade landsbygdskommuner. Där grundades, sedan Björneborgsbanan blivit färdig i slutet av 1800-talet, en mekanisk verkstad, som snart byggdes om till en textilindustri. Fabriken, som bl.a. tillverkade ett högklassigt sidentyg, förvärvades sedan av W. Rosenlew & Co. men måste nedläggas i början av 1930-talet. Fabriksområdet inköptes 1937 av Finnish chemicals vars klorfabrik stod färdig två år senare (220 anst. 2005). Bland övriga industriföretag märks blixtlåstillverkaren Salmi Oy (gr. 1969, 80 anst. 2005), Kumijaloste Oy (gr. 1960, 70 anst. 2006), landets ledande tillverkare av organiska beläggningar, och Oy Mar-Con polymers Ltd. (gr. 1985, 70 anst. 2006), som framställer elastiska komponenter. Vid Meskalankoski uppförde W. Rosenlew & Co. 1921 ett kraftverk (Äetsä kraftverk, effekt 9,6 MW, arkitekt S. Frosterus). Bland egendomar märks ett f.d. säteri, Ruotsila.
Kommunerna Kiikka och Keikyä sammanslogs 1981 till Äetsä. Delar av Äetsä inkorporerades i sin tur 1985 med Vammala. Bebyggelsen i trakten härstammar från medeltiden, då Kiikka ingick i Sastamala (sedermera Karkku) storsocken. Kiikka blev kapell under Tyrvis 1662 och bildade egen församling 1922, men blev redan 1869 självständig kommun. Träkyrka från 1806, uppförd enligt ritningar som utförts av Intendentskontoret. Kiikka hade en blomstrande spinnrocksindustri under 1800-talet. Detta senare mekaniserade hantverk upphörde på 1950-talet. Keikyä avskildes 1920 till en självständig kommun från Vittis. Församlingen bildades 1919 och träkyrkan uppfördes 1912 (J. Stenbäck). (H. Impola, Kiikan seurakunta 1662-1962, 1962; Härkäkalliolta Villilän vuolteelle: elämää jokivarren Keikyässä, red. A. Heinikorpi m.fl., 2000; Huikanpäästä Sorretunpolulle: ihmisiä ja elämää Keikyän kyliltä ja kujilta, red. A. Heinikorpi m.fl., 2005)
Äetsä är beläget vid Kumo älvs översta lopp. Ett upp till två km brett odlingsbälte sträcker sig utmed älven, som där är ca 200 m bred. Bland samhällen i älvdalen märks centralorten Äetsä (2 620 inv. 2000) och Kiikka (ca 1 300 inv. 2007). Två broar går över älven (invigda 1951 och 1980). Forsarna i älven gjorde Äetsä till en av landets mest industrialiserade landsbygdskommuner. Där grundades, sedan Björneborgsbanan blivit färdig i slutet av 1800-talet, en mekanisk verkstad, som snart byggdes om till en textilindustri. Fabriken, som bl.a. tillverkade ett högklassigt sidentyg, förvärvades sedan av W. Rosenlew & Co. men måste nedläggas i början av 1930-talet. Fabriksområdet inköptes 1937 av Finnish chemicals vars klorfabrik stod färdig två år senare (220 anst. 2005). Bland övriga industriföretag märks blixtlåstillverkaren Salmi Oy (gr. 1969, 80 anst. 2005), Kumijaloste Oy (gr. 1960, 70 anst. 2006), landets ledande tillverkare av organiska beläggningar, och Oy Mar-Con polymers Ltd. (gr. 1985, 70 anst. 2006), som framställer elastiska komponenter. Vid Meskalankoski uppförde W. Rosenlew & Co. 1921 ett kraftverk (Äetsä kraftverk, effekt 9,6 MW, arkitekt S. Frosterus). Bland egendomar märks ett f.d. säteri, Ruotsila.
Kommunerna Kiikka och Keikyä sammanslogs 1981 till Äetsä. Delar av Äetsä inkorporerades i sin tur 1985 med Vammala. Bebyggelsen i trakten härstammar från medeltiden, då Kiikka ingick i Sastamala (sedermera Karkku) storsocken. Kiikka blev kapell under Tyrvis 1662 och bildade egen församling 1922, men blev redan 1869 självständig kommun. Träkyrka från 1806, uppförd enligt ritningar som utförts av Intendentskontoret. Kiikka hade en blomstrande spinnrocksindustri under 1800-talet. Detta senare mekaniserade hantverk upphörde på 1950-talet. Keikyä avskildes 1920 till en självständig kommun från Vittis. Församlingen bildades 1919 och träkyrkan uppfördes 1912 (J. Stenbäck). (H. Impola, Kiikan seurakunta 1662-1962, 1962; Härkäkalliolta Villilän vuolteelle: elämää jokivarren Keikyässä, red. A. Heinikorpi m.fl., 2000; Huikanpäästä Sorretunpolulle: ihmisiä ja elämää Keikyän kyliltä ja kujilta, red. A. Heinikorpi m.fl., 2005)
Äetsä. På orten finns Finlands längsta hängbro av trä. Den är 228 m lång och byggdes 1948. Karta: Arttu Paarlahti.
Bildkälla: Finl. kommunförbund.