båtar

båtar. Vattenlederna har tjänat samfärdseln alltsedan urminnes tider. Redan under stenåldern användes i Finland stockbåtar, som urholkats ur stammen av ett träd. Smäckra, lätta stockbåtar av kanotmodell har på sina ställen använts nästan fram till våra dagar vid sidan av klumpigare roddbåtar av trågmodell. Senast under bronsåldern började man höja på kanoten med bord som var fästa på vardera sidan. Metoden att genom basning uppmjuka kanoter av asp och därefter bredda dem har använts i s.v. Finland. Nitnaglar som påträffats i brandgravar från 600-800-t. tyder på att man redan under förhistorisk tid haft kännedom om saltsjöfarkoster som byggts med järnnitar, men det oaktat fortsatte man länge i Finland att göra bordläggningen så att klinknåten bands eller syddes med tunna rötter av barrträd.

Till följd av vikingatågen lärde sig även en del östligare folk bygga b. för krigsbruk; på 1100-t. hemsöktes Sverige av finska, karelska och estniska stammar. Flera medeltida krönikor nämner farkoster av olika slag i Finland. Från den västnyländska skärgården omtalas 1540 en strömmingsnotbåt som i stort sett liknade de b. som här användes intill modern tid. Notbåtarna ägdes kollektivt av notlagen, medan de mindre skötbåtarna ägdes av fiskarna själva. På 1500- o. 1600-t. ålåg det tavasterna och savolaxarna att bygga b. med vilka krigsfolk kunde transporteras vid behov. Traditionen från Tavastlands färdebåtar och sjöområdets stora socknebåtar fortbestod av allt att döma i kyrkbåtarna, som allmänt var i bruk särskilt i Tavastland, Satakunta och Savolax. De största kyrkbåtarna var 21 m långa och försedda med upp till 15 par åror.

Finlands saltsjöbåtar har ända till senaste tid rönt ett starkt inflytande från Sverige, medan förvandlingen från saltsjöbåtar till insjö- och älvbåtar uppenbarligen försiggick på inhemsk botten. Stockbåtarna av kanotmodell har därvid möjligen påverkat den yttre utformningen. De båttyper och båtfacktermer som är gängse i Svenskfinland är i allmänhet de samma som används vid svenska ostkusten ända ned till Uppland i s. Behovet av att färdas långa vägar på vatten under i övrigt växlande naturförhållanden har i förening med b:s användning för olika ändamål skapat ett stort antal olika båttyper under loppet av ett årtusende. Bland insjöbåtarna särskiljer man nu 12 huvudtyper. Saltsjöbåtarna däremot indelas i endast två huvudtyper med Björneborgstrakten som gräns; den nordliga typen är längre och smalare än den sydliga.

Antalet b. i landet uppskattades 2002 till ca 700 000, av vilka omkring 181 000 var införda i registret för motorbåtar (utombordare på mer än 15 kW eller inombordare på mer än 37 kW, båttrafik). Av de 700 000 b. var ca 525 000 i storleksklassen under 5,5 meter. Segelbåtarnas antal var ca 15 000.

Båtbyggeriet har under de senaste decennierna helt ändrat karaktär, från hantverk i liten skala till industri, och samtidigt har antalet båtvarv ökat. Finnboats 176 medlemsföretag sysselsatte 2002 omkring 3 000 personer, som byggde ca 21 000 båtar. Branschens totala omsättning 2002 var ca 375 milj. €, varav 170 milj. faller på båtproduktionen; av denna exporteras omkring 80 procent. Båttillverkningen följer EU-direktiv med sikte på säkerhet och miljövänlighet. Förordningen om fritidsbåtars säkerhet av 1996, som bygger på EU:s fritidsbåtsdirektiv, definierar en fritidsbåt som en båt av 2,5-24 m:s längd, avsedd för sport- och fritidsändamål.

Som byggnadsmaterial används sedan slutet av 1960-t. i huvudsak glasfiberarmerad plast och dessutom aluminium samt stål. Landets största tillverkare (räknat i tillverkade enheter) är Terhi Oy i Rimito. Tillverkningen av aluminiumbåtar (ca 4 000 båtar/år) är koncentrerad till Etseri. Under senaste tid har träbåten allt mer tagits till heders, men av de nya b. år 2000 var dock endast ca 300 träbåtar. En stor träbåtsmässa arrangeras sedan 1999 årligen i Kotka.

Samtidigt har det blivit populärt att bygga repliker av både mindre b. som kyrkbåtar och vikingatida b. (ex. Heimlösa Rus, byggd 1996, 12 x 3,2 m) samt något större fartyg från segelsjöfartens tidevarv. Exempel på det sistnämnda är galeasen Albanus (1904-29, repliken sjösatt i Mariehamn 1988), skonaren Linden (1920-53, repliken sjösatt i Mariehamn 1993), galeasen Jacobstads Wapen (byggd enligt Henrik af Chapmans ritningar från 1755, repliken sjösatt 1994), jakten Eugenia (1879-1951, repliken sjösatt i Västanfjärd 1999) och jakten Alexandra (1887-1961, repliken sjösatt i Borgå 2002) samt paketjakten Österstjernan (1814-49), vars bygge påbörjades 2002 i Lovisa.

Båtbyggnadsindustrin i Finland är organiserad sedan 1946, och företagen samarbetar sedan 1961 i Båtbranschens centralförbund Finnboat (Venealan keskusliitto Finnboat), Hfrs. Totalt sysselsätter branschen ca 10 000 personer, och bl.a. konstruktionen av högklassiga segelbåtar har väckt internationell uppmärksamhet. Bland företagen märks Nautor i Jakobstad, Siltala Yachts Oy i Pöytis samt Oy Marino Ab i Söderkulla, Sibbo. På Kråkö i Borgå och vid Österbottens kust finns flera båtvarv, medan man i Kymmenedalen har haft framgång med båtbygge i trä. Av ryktbara finländska båtkonstruktörer kan nämnas Gustaf Estlander, Gösta Kyntzell och Jarl Lindblom, som ritade bl.a. Daphne, Finlands måhända mest kända enskilda b. En känd finländsk konstruktion är även H-båten.

Båtbranschen har under de senaste åren utvecklats till en aktiv exportindustri. Merparten av b. sålda inom Finland är småbåtar avsedda för bruk på sommarstugan, medan större b. röner ett allt större intresse på exportmarknaderna, av vilka Sverige med en andel på ca 55 procent är den allra viktigaste. Se även bl.a. bondeseglation, farleder, segelsjöfart. (T.I. Itkonen, Suomen kansanomaiset veneet, Suomen museo 1926, Suomen ruuhet, Kansantieteellinen arkisto V:1 1941; B. Törnroos, B. och båtbyggeri i Ålands östra skärgård 1850-1930, 1968, Öståländska fiskebåtar förr och nu, 1978; I. Nordlund, Bruksbåtar i Borgå skärgård 1850-1925, 1972; G. Ågren, Hammarbandet, en bok om Österbottens allmogebåtar, 1985, rev. nytryck 1998; L. Wahlroos, Luvialaisista kalastuspaateista 1880-1970, 1988; P. Rovamo, suomalainen puuvene, 1995; H. Forssell, Mekrijärvibåten, en studie i tidig klinkbyggnadsteknik, 1995; Människor och b. i Norden, 1998; F. Koivusalo, Äspingen, den forntida österlandsfararens färdmedel, 2002)