Heinävesi, kommun i landskapet Södra Savolax, ca 50 km n.o. om Varkaus, Östra Finlands region. Areal 1 030 km2, invånare 3 912 (2010).
Heinävesi upptar ö. delen av den stora inlandsön Soisalo och en relativt höglänt (bl.a. Paitomäki, 202 m ö.h.) sjöbygd ö. om den för sin naturskönhet kända Heinävesistråten, som flyter genom kommunen från n. till s. Störst bland sjöar är Kermajärvi (längd 30 km, bredd 10 km), vid vars s. strand Heinävesi kyrkby (1 860 inv. 2000) och Pääskyvuori vintersportcentrum ligger. I socknen fanns under 1800-talet en livaktig sågindustri. Av nuvarande industrier kan nämnas metallindustriföretaget Metalliset med sammanlagt drygt 200 anst. samt brukskeramik- och kakelugnstillverkaren Kerman savi Oy (gr. 1976, ca 150 anst. ägs sedan 2006 av Tulikivi oyj) som också blivit en turistattraktion. Delvis i Heinävesi finns Kolovesi nationalpark.
Heinävesi har efter andra världskriget utgjort ett centrum för det grekisk-ortodoxa klosterväsendet i Finland, som numera omfattar (Nya) Valamo munkkloster på f.d. Papinniemi gård, där munkarna från det gamla Valamo på en ö i Ladoga fann en fristad redan under vinterkriget, och Lintula nunnekloster, som grundades 1896 i Kivinebb på Karelska näset. Till Valamo anlände 1944 munkar från Petsamo och 1956 från Konevits kloster, som 1940 flyttats till Keitele från den ö i Ladoga där det grundats. Klostren utgör i dag betydande turistattraktioner och har fått bl.a. nya kyrkor, Lintula 1973 (V. Suonmaa) och Valamo 1976 (J. Kudrjavzev). På Valamo invigdes ett klostermuseum 1975. Klostren lockar årligen omkring 200 000 turister och pilgrimer till orten.
Heinävesi fick sin första fasta bosättning på 1500-talet men förblev länge ytterst glest befolkat. Svedjebruk bedrevs där långt in på 1800-talet. Heinävesi blev 1744 kapell under Rantasalmi och bildade 1852 egen församling; träkyrka (Finlands näststörsta), uppförd 1890-91 (J. Stenbäck). (T. Hämynen m.fl., Heinäveden historia 1-2, 1986-89; H. Kotilainen, Heinäveden seurakunnan vaiheita, 1953; A. Liukko, Heinävesi, mennyttä ja olevaa, 1974)
Heinävesi upptar ö. delen av den stora inlandsön Soisalo och en relativt höglänt (bl.a. Paitomäki, 202 m ö.h.) sjöbygd ö. om den för sin naturskönhet kända Heinävesistråten, som flyter genom kommunen från n. till s. Störst bland sjöar är Kermajärvi (längd 30 km, bredd 10 km), vid vars s. strand Heinävesi kyrkby (1 860 inv. 2000) och Pääskyvuori vintersportcentrum ligger. I socknen fanns under 1800-talet en livaktig sågindustri. Av nuvarande industrier kan nämnas metallindustriföretaget Metalliset med sammanlagt drygt 200 anst. samt brukskeramik- och kakelugnstillverkaren Kerman savi Oy (gr. 1976, ca 150 anst. ägs sedan 2006 av Tulikivi oyj) som också blivit en turistattraktion. Delvis i Heinävesi finns Kolovesi nationalpark.
Heinävesi har efter andra världskriget utgjort ett centrum för det grekisk-ortodoxa klosterväsendet i Finland, som numera omfattar (Nya) Valamo munkkloster på f.d. Papinniemi gård, där munkarna från det gamla Valamo på en ö i Ladoga fann en fristad redan under vinterkriget, och Lintula nunnekloster, som grundades 1896 i Kivinebb på Karelska näset. Till Valamo anlände 1944 munkar från Petsamo och 1956 från Konevits kloster, som 1940 flyttats till Keitele från den ö i Ladoga där det grundats. Klostren utgör i dag betydande turistattraktioner och har fått bl.a. nya kyrkor, Lintula 1973 (V. Suonmaa) och Valamo 1976 (J. Kudrjavzev). På Valamo invigdes ett klostermuseum 1975. Klostren lockar årligen omkring 200 000 turister och pilgrimer till orten.
Heinävesi fick sin första fasta bosättning på 1500-talet men förblev länge ytterst glest befolkat. Svedjebruk bedrevs där långt in på 1800-talet. Heinävesi blev 1744 kapell under Rantasalmi och bildade 1852 egen församling; träkyrka (Finlands näststörsta), uppförd 1890-91 (J. Stenbäck). (T. Hämynen m.fl., Heinäveden historia 1-2, 1986-89; H. Kotilainen, Heinäveden seurakunnan vaiheita, 1953; A. Liukko, Heinävesi, mennyttä ja olevaa, 1974)
Heinävesi. Valamo kloster är ett av de mest besökta turistmålen i ö. Finland. Foto: Lehtikuva Oy, J. Avikainen. Karta: Arttu Paarlahti. Källa för areal- och befolknings-uppgifter: Kommunportalen/ Statistikcentralen.
Bildkälla: Finl. kommunförbund.