heraldik, läran om vapen, d.v.s. ett efter vissa regler sammansatt märke. Det heraldiska systemet med identitetsmärken tog form i Västeuropa på 1100- och 1200-t. De heraldiska vapnen ärvdes från far till son och förvandlades på så sätt till släktvapen. Vapnen togs i bruk också som territoriella symboler genom att länsherrens vapen började användas som kännetecken för hans förvaltningsområde.
Vapenbrukets spridning under medeltiden påskyndades av att vapen allt oftare användes som motiv i sigill. I Finland brukade frälsesläkterna och kyrkan samt vissa världsliga institutioner under medeltiden vapen och sigill med heraldiska motiv. Likaså hade städernas borgare och t.o.m. vissa storbönder tidigt egna vapen och sigill. De äldsta stadsvapnen i Finland återgår på de sigill städerna började använda under medeltiden. Landskapsvapnen härstammar från mitten av 1500-t. och storfurstendömet Finlands lejonvapen från omkring 1580.
Under de följande århundradena var bruket av heraldiska vapen rätt allmänt. Det allmäneuropeiska förfallet inom vapenkonsten gjorde sig påmint mot slutet av 1700-t., och under det följande århundradet gick h. inte nämnvärt framåt. Ett uppsving för den heraldiska forskningen skedde i slutet av 1800-t., då bl.a. historikerna K.A. Bomansson, Reinhold Hausen och George Granfelt publicerade och delvis normaliserade både territoriella och släktvapen med anknytning till Finland.
En period av hektisk verksamhet vidtog sedan landet blivit självständigt och nya tillämpningsområden tillkom. Uppgiften att skapa ordensinsignier för riddarordnarna Frihetskorset och Finlands Vita Ros anförtroddes konstnären Axel Gallen-Kallela, verksam även som designer av arméuniformer. Flaggfrågan (flagga) löstes utgående från en tradition, som härstammade från mitten av 1800-t. Bland övriga konstnärer som blivit kända som heraldiska formgivare märks C. Lindberg, O.W. Ehrström, A. Karimo, O. Eriksson, A. Hammar, G. von Numers och K. Kajander.
H. upplevde på 1950- o. 60-t. en renässans i Finland p.g.a. tillkomsten av talrika nya kommunvapen. Sedan en lag om kommuns rätt att anta och använda kommunvapen trätt i kraft 1949 fick under en period av ca 20 år samtliga drygt 500 kommuner i landet egna vapen, vilket hade en livgivande effekt på den heraldiska verksamheten även på andra områden.
Sakkunnigorgan för heraldiska frågor i Finland är Riksarkivet. Sedan 1957 har i anslutning till detta funnits en heraldisk kommission, fr.o.m. 1988 heraldiska nämnden, sammansatt av heraldiska sakkunniga från olika områden. Heraldiska sällskapet i Finland (Suomen heraldinen seura, gr. 1957) vårdar sig om vapenkonsten och den heraldiska forskningen och sammanför konstnärer och forskare samt övriga av h. intresserade personer. (Heraldiikan opas, utg. Suomen heraldinen seura, 1997; P. Järvi, Heraldiikka ja historia, 2000; A.W. Rancken/K. Pirinen, Suomen vaakunat ja kaupunginsinetit, 1949; Suomen kunnallisvaakunat-Finlands kommunvapen, 1982; T. Talvio, Suomen leijona, 1997, även på eng.)
Vapenbrukets spridning under medeltiden påskyndades av att vapen allt oftare användes som motiv i sigill. I Finland brukade frälsesläkterna och kyrkan samt vissa världsliga institutioner under medeltiden vapen och sigill med heraldiska motiv. Likaså hade städernas borgare och t.o.m. vissa storbönder tidigt egna vapen och sigill. De äldsta stadsvapnen i Finland återgår på de sigill städerna började använda under medeltiden. Landskapsvapnen härstammar från mitten av 1500-t. och storfurstendömet Finlands lejonvapen från omkring 1580.
Under de följande århundradena var bruket av heraldiska vapen rätt allmänt. Det allmäneuropeiska förfallet inom vapenkonsten gjorde sig påmint mot slutet av 1700-t., och under det följande århundradet gick h. inte nämnvärt framåt. Ett uppsving för den heraldiska forskningen skedde i slutet av 1800-t., då bl.a. historikerna K.A. Bomansson, Reinhold Hausen och George Granfelt publicerade och delvis normaliserade både territoriella och släktvapen med anknytning till Finland.
En period av hektisk verksamhet vidtog sedan landet blivit självständigt och nya tillämpningsområden tillkom. Uppgiften att skapa ordensinsignier för riddarordnarna Frihetskorset och Finlands Vita Ros anförtroddes konstnären Axel Gallen-Kallela, verksam även som designer av arméuniformer. Flaggfrågan (flagga) löstes utgående från en tradition, som härstammade från mitten av 1800-t. Bland övriga konstnärer som blivit kända som heraldiska formgivare märks C. Lindberg, O.W. Ehrström, A. Karimo, O. Eriksson, A. Hammar, G. von Numers och K. Kajander.
H. upplevde på 1950- o. 60-t. en renässans i Finland p.g.a. tillkomsten av talrika nya kommunvapen. Sedan en lag om kommuns rätt att anta och använda kommunvapen trätt i kraft 1949 fick under en period av ca 20 år samtliga drygt 500 kommuner i landet egna vapen, vilket hade en livgivande effekt på den heraldiska verksamheten även på andra områden.
Sakkunnigorgan för heraldiska frågor i Finland är Riksarkivet. Sedan 1957 har i anslutning till detta funnits en heraldisk kommission, fr.o.m. 1988 heraldiska nämnden, sammansatt av heraldiska sakkunniga från olika områden. Heraldiska sällskapet i Finland (Suomen heraldinen seura, gr. 1957) vårdar sig om vapenkonsten och den heraldiska forskningen och sammanför konstnärer och forskare samt övriga av h. intresserade personer. (Heraldiikan opas, utg. Suomen heraldinen seura, 1997; P. Järvi, Heraldiikka ja historia, 2000; A.W. Rancken/K. Pirinen, Suomen vaakunat ja kaupunginsinetit, 1949; Suomen kunnallisvaakunat-Finlands kommunvapen, 1982; T. Talvio, Suomen leijona, 1997, även på eng.)
heraldik. Vapen tillhörande ätten Creutz, som är av inhemskt ursprung. Den introducerades 1625 på det svenska riddarhuset och immatrikulerades 1818 på Finlands riddarhus som grevliga ätten nr 1. Bild: Finlands Riddarhus.