vapen, en bild som är utformad i enlighet med heraldikens regler och som förs av person, släkt, organisation, företag, samhälle eller nation. Ett vapen består av en sköld med ett sköldmärke och en hjälm, försedd med en hjälmprydnad, som sätts ovanpå vapnet. Territoriella och andra icke-personliga v. kan vara försedda med en rangkrona men utelämnar i regel hjälmen med dess tillbehör. Sköldmärket eller vapnets bild och färger är ett tecken på sin ägares identitet och måste kunna särskiljas från andra bilder. Ett v. fastställs till sitt innehåll i ord genom en vapenbeskrivning (blasonering) och inte genom en bild.
Merparten av landskapsvapnen inom det svenska riket tillkom i samband med att Gustav I:s söner tilldelades hertigdömen. De två äldsta provinsvapnen, Egentliga Finlands och Satakuntas, återfinns i Johans finländska hertigvapen från 1557. Vid Gustav I:s begravningsprocession 1560 visades dessutom bl.a. Tavastlands och Karelens v., medan de övriga finländska landskapen fick v. något senare. Finlands historiska v. härstammar från omkr. 1580, då Johan hade blivit konung och antog titeln storfurste av Finland och Karelen. Lejonet som Finlands vapendjur härstammar från den medeltida Folkkungaättens släktvapen, medan svärdet och sabeln övertagits från landskapet Karelens v. Beträffande rosorna i vapenskölden är man numera av den uppfattningen att de endast har en dekorativ funktion och inte, som man tidigare antog, symboliserar de nio landskapen. Den storfurstliga kronan avlägsnades ur skölden 1920. En lag om Finlands v. stiftades 1978.
De historiska landskapens v. användes länge som länsvapen. Då länsindelningen inte längre följde landskapsgränserna började man som länsvapen använda sammansatta v. där man i en vanligtvis kluven sköld förenade v. för de landskap som länet omfattade. Officiella länsvapen fastställdes av statsrådet 1962. Vid länsreformen 1997 fastställdes vapen sammansatta av de historiska landskapsvapnen för fem av de sex länen, medan Ålands län bär landskapet Ålands vapen (se v. vid respektive län). Länsstyrelsernas myndighetsemblem (vapen) kröns med en hertigdömekrona och Ålands vapen med en grevskapskrona. De sammanlagt 20 landskapsförbunden har egna vapen som består av antingen de historiska landskapsvapnen eller nyskapade v.
Enligt lagen om kommunvapen från 1949 fick kommun rätt att använda av fullmäktige godkänt v. Fram till slutet av 1960-t. hade samtliga kommuner och köpingar i Finland skaffat egna v. (se v. vid respektive kommun och stad). Innan fullmäktige godkänner ett nytt vapen skall kommunen enligt gällande bestämmelser inhämta Riksarkivets utlåtande. Vid kommunsammanslagningar har man i allmänhet gått in för att bibehålla någon av de berörda kommunernas v. och i någon mån har också nya v. antagits. De finländska heraldikernas konstnärliga arbete med att skapa de i regel osammansatta kommunvapnen har rönt även internationellt erkännande.
Den kyrkliga heraldiken är i stort sett lika gammal som heraldiken i övrigt. Domkapitlen antog under medeltiden vapensköldar, medan biskoparna ofta tillhörde vapenförande ätter eller antog ämbetsvapen. Ett v. för Åbo stift är känt sedan 1300-t., vapenbilden är densamma som i Åbo ärkestifts nuvarande v. En lag om den evangelisk-lutherska kyrkans v. stiftades 1986. Kyrkan och samtliga stift har v. som utarbetats enligt allmänna heraldiska principer och fastställts av kyrkostyrelsen.
Släktvapen har brukats av adeln och i någon mån även av icke-adliga släkter. Ett register över person- och släktvapen samt olika samfunds v. upprätthålls av Heraldiska sällskapet i Finland. Se även heraldik och Riksarkivet. (G. Granfelt, Finlands ridderskaps och adels vapenbok, 1889; M. Klinge, Finlands blåvita färger, 1988; Suomen kunnallisvaakunat - Finlands kommunvapen, 1982; Heraldiikan opas, utg. Suomen Heraldinen Seura 1997; L. Tengström, "Muschoviten... Turcken icke olijk". Ryssattribut, och deras motbilder, i svensk heraldik från Gustav Vasa till freden i Stolbova I-II, Jyväskylä Studies in the Arts 55, 1997; T. Talvio, The Lion of Finland, Museiverket 1999; Suomalaisia vaakunoita. Henkilöitä - sukuja - yhteisöjä, 2006) (John Strömberg)
Merparten av landskapsvapnen inom det svenska riket tillkom i samband med att Gustav I:s söner tilldelades hertigdömen. De två äldsta provinsvapnen, Egentliga Finlands och Satakuntas, återfinns i Johans finländska hertigvapen från 1557. Vid Gustav I:s begravningsprocession 1560 visades dessutom bl.a. Tavastlands och Karelens v., medan de övriga finländska landskapen fick v. något senare. Finlands historiska v. härstammar från omkr. 1580, då Johan hade blivit konung och antog titeln storfurste av Finland och Karelen. Lejonet som Finlands vapendjur härstammar från den medeltida Folkkungaättens släktvapen, medan svärdet och sabeln övertagits från landskapet Karelens v. Beträffande rosorna i vapenskölden är man numera av den uppfattningen att de endast har en dekorativ funktion och inte, som man tidigare antog, symboliserar de nio landskapen. Den storfurstliga kronan avlägsnades ur skölden 1920. En lag om Finlands v. stiftades 1978.
De historiska landskapens v. användes länge som länsvapen. Då länsindelningen inte längre följde landskapsgränserna började man som länsvapen använda sammansatta v. där man i en vanligtvis kluven sköld förenade v. för de landskap som länet omfattade. Officiella länsvapen fastställdes av statsrådet 1962. Vid länsreformen 1997 fastställdes vapen sammansatta av de historiska landskapsvapnen för fem av de sex länen, medan Ålands län bär landskapet Ålands vapen (se v. vid respektive län). Länsstyrelsernas myndighetsemblem (vapen) kröns med en hertigdömekrona och Ålands vapen med en grevskapskrona. De sammanlagt 20 landskapsförbunden har egna vapen som består av antingen de historiska landskapsvapnen eller nyskapade v.
Enligt lagen om kommunvapen från 1949 fick kommun rätt att använda av fullmäktige godkänt v. Fram till slutet av 1960-t. hade samtliga kommuner och köpingar i Finland skaffat egna v. (se v. vid respektive kommun och stad). Innan fullmäktige godkänner ett nytt vapen skall kommunen enligt gällande bestämmelser inhämta Riksarkivets utlåtande. Vid kommunsammanslagningar har man i allmänhet gått in för att bibehålla någon av de berörda kommunernas v. och i någon mån har också nya v. antagits. De finländska heraldikernas konstnärliga arbete med att skapa de i regel osammansatta kommunvapnen har rönt även internationellt erkännande.
Den kyrkliga heraldiken är i stort sett lika gammal som heraldiken i övrigt. Domkapitlen antog under medeltiden vapensköldar, medan biskoparna ofta tillhörde vapenförande ätter eller antog ämbetsvapen. Ett v. för Åbo stift är känt sedan 1300-t., vapenbilden är densamma som i Åbo ärkestifts nuvarande v. En lag om den evangelisk-lutherska kyrkans v. stiftades 1986. Kyrkan och samtliga stift har v. som utarbetats enligt allmänna heraldiska principer och fastställts av kyrkostyrelsen.
Släktvapen har brukats av adeln och i någon mån även av icke-adliga släkter. Ett register över person- och släktvapen samt olika samfunds v. upprätthålls av Heraldiska sällskapet i Finland. Se även heraldik och Riksarkivet. (G. Granfelt, Finlands ridderskaps och adels vapenbok, 1889; M. Klinge, Finlands blåvita färger, 1988; Suomen kunnallisvaakunat - Finlands kommunvapen, 1982; Heraldiikan opas, utg. Suomen Heraldinen Seura 1997; L. Tengström, "Muschoviten... Turcken icke olijk". Ryssattribut, och deras motbilder, i svensk heraldik från Gustav Vasa till freden i Stolbova I-II, Jyväskylä Studies in the Arts 55, 1997; T. Talvio, The Lion of Finland, Museiverket 1999; Suomalaisia vaakunoita. Henkilöitä - sukuja - yhteisöjä, 2006) (John Strömberg)
vapen. Finlands riksvapen samt två av de moderna landskapsvapnen. Ett vapen för storfurstendömet Finland avbildades på Gustav Vasas gravmonument i Uppsala domkyrka och detta har allmänt utgjort en förebild för senare framställningar. Vapnet är i sin nuvarande form tecknat av heraldikern Olof Eriksson. Kymmenedalens förbunds vapen antogs 1951 och har skapats av Gustaf von Numers. Österbottens förbunds vapen från 1997 utgår från en idé av Heimo Salomaa och är tecknat av Juhani Vepsäläinen. Samtliga landskapsförbund har antagit egna vapen som består av antingen Finlands historiska landskapsvapen eller nyskapade vapen. Foto: Riksarkivet.