Lille, Axel Johan (f. 28/3 1848 Hfrs, d. där 28/6 1921), politiker och tidningsman. Lille blev student 1866, fil.mag. 1873, jur.utr.kand. 1879 och jur.dr 1882 efter juridiska och nationalekonomiska studier i Leipzig och Strassburg. Sin egentliga livsgärning utförde han som huvudredaktör för och ansvarig utgivare av Nya Pressen från tidningens begynnelse 1883 till dess indragning 1900. Tidningen återuppstod 1906 med Lille som huvudredaktör. På denna post kvarstod han till 1914 och var därefter även huvudredaktör för Nya Pressens arvtagare Dagens Press till 1917. Nya Pressen blev under Lilles ledning huvudorganet för den konstitutionella kampen mot det ryska förtrycket under ofärdsåren. Den var även ledande organ för det svenska partiet under ståndslantdagarnas tid fram till representationsreformen 1906 och blev därefter en tid framöver Svenska folkpartiets förnämsta språkrör.
Lille anslöt sig redan under sina första studentår till kretsen kring Axel Olof Freudenthal, som väckte Finlands svenskar till nationellt medvetande. Han efterträdde Freudenthal som kurator för Nylands nation 1880-88 och slutförde under sitt kuratel Freudenthals väckelsearbete bland de svenska studenterna. Under hans politiska ledning växte den finlandssvenska nationalitetstanken, som till en början omfattades av en trång akademisk krets, till en mäktig folkrörelse, som inom loppet av ett par, tre decennier hade genomsyrat alla lager av den svenska befolkningen. Lille utvecklade Freudenthals nationalitetsidé bl.a. genom att tillföra den ett kulturstadieresonemang och genom att betona sedens betydelse, då det gällde att skilja två nationaliteter från varandra.
Lilles kungstanke var att i stället för det tidigare svenska partiet skapa ett svenskt folkparti, ett politiskt frisinnat och reformvänligt samlingsparti på bredaste bas för den svenska nationaliteten i Finland. Redan 1895 tog Lille initiativ till sammankallandet av ett allmänt partimöte, som hölls i Helsingfors i januari 1896. Bland mötets huvudfrågor märktes partiets namnfråga, skolfrågan, frågan om ämbetsspråket samt rösträttsfrågan ( Svenska folkpartiet).
Efter sin återkomst till hemlandet hösten 1905 arbetade Lille kraftigt för att få till stånd ett nytt allmänt partimöte, vid vilket det nya partiet kunde konstitueras. Partimötet hölls den 20- 21/5 1906 i det nyländska nationshuset i huvudstaden. Mötesagendan bestämdes till största delen av Lille. Hans linje avgick med segern vid det konstituerande mötet; ett annat förslag var att av det nya partiet endast göra en valorganisation eller ett svenskt kulturförbund. Lilles ursprungliga förslag till partiets namn, Svenska folkpartiet, blev på sätt och vis avgörande i denna politisk-ideologiska fejd. På Lilles förslag ströks också de sociala frågorna ur partiprogrammet och sålunda kunde de skilda fraktionerna inom partiet enas om det nya partiprogrammet fastän de hade divergerande uppfattningar i socialfrågorna. Lille valdes till Svenska folkpartiets förste ordförande och kvarstod på denna post till 1917. Hans radikaldemokratiska idéer kom dock inte att följas upp i alla avseenden.
Lille tillhörde borgarståndet vid lantdagarna 1885-1900 och invaldes även i 1917 års lagtima enkammarlantdag. Han gjorde sig i lantdagen och som tidningsman känd som en av de främsta förkämparna för judarnas emancipation.
Efter Nya Pressens indragning vistades Lille några år i Stockholm som tidningsman, men återvände 1905 till hemlandet. Sin publicistiska gärning hade han påbörjat redan 1869 i tidningen Folkwännen. När den första svensksinnade tidningen Vikingen startades i november 1870 tillhörde Lille initiativtagarna och blev även medlem av tidningens redaktion. Som tidningsman och opinionsbildare uppfostrade Lille Finlands svenska befolkning till nationellt tänkande, och som politisk ledare för Svenska folkpartiet var han långt före sin tid som social reformator, när demokratin gjorde sitt genombrott i Finland. Han valdes följdriktigt 1907 till ordförande i Finlands svenska publicistförbund, vars initiativtagare han även var.
Lille gjorde en insats även som försäkringsman; åren 1886 -1902 var han ordförande i direktionen för Städernas allmänna brandstodsbolag och 1917-18 bolagets vd. Lille var vidare 1918-19 Finlands pressrepresentant i Stockholm. Kort före Lilles död utkom hans stora tusen sidor omfattande verk Den svenska nationalitetens i Finland samlingsrörelse (1921). Han utgav dessutom Ett halvt år som Finlands pressrepresentant i Sverige (1919) och författade lustspelet Lyckans galoscher (1920) som med stor framgång gavs på Svenska teatern i Hfrs och på Åbo svenska teater. (M. Hanemann, Axel Lille, 1931; Finländska gestalter 1, 1961; M. Lille, Min far i närbild, 1965) (Kaj Snellman)
Lille anslöt sig redan under sina första studentår till kretsen kring Axel Olof Freudenthal, som väckte Finlands svenskar till nationellt medvetande. Han efterträdde Freudenthal som kurator för Nylands nation 1880-88 och slutförde under sitt kuratel Freudenthals väckelsearbete bland de svenska studenterna. Under hans politiska ledning växte den finlandssvenska nationalitetstanken, som till en början omfattades av en trång akademisk krets, till en mäktig folkrörelse, som inom loppet av ett par, tre decennier hade genomsyrat alla lager av den svenska befolkningen. Lille utvecklade Freudenthals nationalitetsidé bl.a. genom att tillföra den ett kulturstadieresonemang och genom att betona sedens betydelse, då det gällde att skilja två nationaliteter från varandra.
Lilles kungstanke var att i stället för det tidigare svenska partiet skapa ett svenskt folkparti, ett politiskt frisinnat och reformvänligt samlingsparti på bredaste bas för den svenska nationaliteten i Finland. Redan 1895 tog Lille initiativ till sammankallandet av ett allmänt partimöte, som hölls i Helsingfors i januari 1896. Bland mötets huvudfrågor märktes partiets namnfråga, skolfrågan, frågan om ämbetsspråket samt rösträttsfrågan ( Svenska folkpartiet).
Efter sin återkomst till hemlandet hösten 1905 arbetade Lille kraftigt för att få till stånd ett nytt allmänt partimöte, vid vilket det nya partiet kunde konstitueras. Partimötet hölls den 20- 21/5 1906 i det nyländska nationshuset i huvudstaden. Mötesagendan bestämdes till största delen av Lille. Hans linje avgick med segern vid det konstituerande mötet; ett annat förslag var att av det nya partiet endast göra en valorganisation eller ett svenskt kulturförbund. Lilles ursprungliga förslag till partiets namn, Svenska folkpartiet, blev på sätt och vis avgörande i denna politisk-ideologiska fejd. På Lilles förslag ströks också de sociala frågorna ur partiprogrammet och sålunda kunde de skilda fraktionerna inom partiet enas om det nya partiprogrammet fastän de hade divergerande uppfattningar i socialfrågorna. Lille valdes till Svenska folkpartiets förste ordförande och kvarstod på denna post till 1917. Hans radikaldemokratiska idéer kom dock inte att följas upp i alla avseenden.
Lille tillhörde borgarståndet vid lantdagarna 1885-1900 och invaldes även i 1917 års lagtima enkammarlantdag. Han gjorde sig i lantdagen och som tidningsman känd som en av de främsta förkämparna för judarnas emancipation.
Efter Nya Pressens indragning vistades Lille några år i Stockholm som tidningsman, men återvände 1905 till hemlandet. Sin publicistiska gärning hade han påbörjat redan 1869 i tidningen Folkwännen. När den första svensksinnade tidningen Vikingen startades i november 1870 tillhörde Lille initiativtagarna och blev även medlem av tidningens redaktion. Som tidningsman och opinionsbildare uppfostrade Lille Finlands svenska befolkning till nationellt tänkande, och som politisk ledare för Svenska folkpartiet var han långt före sin tid som social reformator, när demokratin gjorde sitt genombrott i Finland. Han valdes följdriktigt 1907 till ordförande i Finlands svenska publicistförbund, vars initiativtagare han även var.
Lille gjorde en insats även som försäkringsman; åren 1886 -1902 var han ordförande i direktionen för Städernas allmänna brandstodsbolag och 1917-18 bolagets vd. Lille var vidare 1918-19 Finlands pressrepresentant i Stockholm. Kort före Lilles död utkom hans stora tusen sidor omfattande verk Den svenska nationalitetens i Finland samlingsrörelse (1921). Han utgav dessutom Ett halvt år som Finlands pressrepresentant i Sverige (1919) och författade lustspelet Lyckans galoscher (1920) som med stor framgång gavs på Svenska teatern i Hfrs och på Åbo svenska teater. (M. Hanemann, Axel Lille, 1931; Finländska gestalter 1, 1961; M. Lille, Min far i närbild, 1965) (Kaj Snellman)
Lille, Axel. Kom under sina fem år i landsflykt i Sverige till insikt om att det framför allt var de sociala frågorna som måste lösas. Han förmedlade därmed en fläkt av de västeuropeiska socialliberala strömningarna till den finlandssvenska politiken, som dittills hade varit helt inriktad på språkfrågan och rättskampen mot förryskningen. Foto: Åbo Akademis bildsamlingar.