Mannerheim, Carl Gustaf Emil (född 4/6 1867 Villnäs, död 28/1 1951 Lausanne), militär och statsman, republiken Finlands 6:e president. M. föddes som andre son till greve Carl Robert Mannerheim och Helena von Julin. Hemmiljön var präglad av traditioner från äldre släktled, men även av föräldrarnas politiska frisinne och intellektuella intressen. M:s uppväxttid påverkades emellertid snart nog av faderns starkt försämrade ekonomi. Denne måste 1880 sälja fädernegodset Villnäs och för några år lämna Finland. Modern avled 1881. M. placerades 1883 i kadettskolan i Fredrikshamn, främst av ekonomiska skäl. Han hade emellertid svårt att anpassa sig efter förhållandena där; 1886 skildes han från kåren till följd av en disciplinförseelse.
I detta brydsamma läge tedde sig en militär bana i kejsardömet som ett alternativ, trots det främlingskap inför det ryska, som M. ibland kände. Efter två somrars språkstudier i Ryssland och efter avlagd studentexamen i Hfrs vann han inträde vid den Nikolajevska kavalleriskolan i Petersburg, som han 1889 lämnade med mycket goda betyg. Sin första officersbeställning fick M. på ett kavalleriregemente stationerat i v. Polen (Kalisz). Efter två års tjänstgöring där uppnådde han förflyttning till Chevaliergardet i Petersburg, vilket gav möjligheter till en snabb karriär och till kontakter med det kejserliga hovet. Under de närmaste åren blev M. en känd ryttare och hästkännare. 1897 blev han bjuden tjänstgöring vid den kejserliga stallförvaltningen, men valde sex år senare att återgå till aktiv militär tjänst, nu som skvadronchef vid officersridskolan i huvudstaden.
Sedan den ryska förtryckspolitiken inletts mot Finland 1899, övervägde M. att lämna Ryssland, särskilt sedan hans politiskt verksamme bror Carl blivit landsförvisad av Bobrikov. Alla sådana planer omintetgjordes dock av det japanska anfallet 1904.
I det läget valde M. att anmäla sig för fronttjänst i Manchuriet; det främsta motivet var önskan att vinna krigserfarenhet. Hösten 1904 reste han till Mukden och därifrån till det 52:a Nesjinska dragonregementet, som han blivit tilldelad. Under kriget deltog han i kosackgeneralen Misjtjenkos raid mot kusten, i general Oskar Gripenbergs offensiv mot Sandepu och i det stora slaget vid Mukden i februari 1905. Här ådagalade M. en energi och tapperhet, som väckte beundran. Efter reträtten från Mukden fick han befälet över ryttarförband, sammansatta främst av värvade mongoliska ryttare.
Efter freden i Portsmouth 1905 kunde M. relativt snart återvända till Petersburg. Under en längre ledighet i Finland deltog han i den sista ståndslantdagen. Han var redan föreslagen till regementskommendör men fick i stället det viktiga uppdraget att till häst undersöka och kartlägga stora områden i Kinas västra provinser. I Ostturkestan skulle han även söka utröna den icke-kinesiska befolkningens förhållande till det kinesiska herraväldet. Vidare skulle han under en fortsatt ritt fram till Peking informera sig om de kinesiska militära och civila reformernas resultat. Resan var alltså en underrättelseexpedition, vilket skulle hållas hemligt. Den maskerades därför som en vetenskaplig etnografisk expedition, samordnad med en fransk expedition under den kände orientalisten Pelliot. Ritten, som avslutades i Peking i augusti 1908, var rik på militärt och vetenskapligt viktiga resultat, redovisade i utförliga dagböcker, brev och rapporter. Före återresan företog M. en färd även till Japan.
Efter återkomsten fick M. under en audiens för Nikolaj II redogöra för färden och sina iakttagelser. Han utnämndes därefter till kommendör för det 13:e Vladimirska ulanregementet, som var stationerat i Novo Minsk ö. om Warszawa. 1911 befordrades M. till kommendör för ett gardesregemente i Warszawa. Med kommendörsposten följde generalmajors ställning. Nästa befordran kom 1913, nu till brigadgeneral.
Under första världskriget deltog M. i det ryska försvaret mot österrikiska och tyska arméer, främst i s. Polen, s.v. Ryssland och Rumänien. I krigets början lyckades han vid Krasnik hejda en österrikisk offensiv, som nått trakterna av Lublin. Framgången var av stor vikt då den avvärjde hotet mot den ryska mobiliseringen och uppmarschen. I början av 1915 blev M. kommendör för 12:e kavalleridivisionen. Till en början vek fronten tillbaka inför fiendens kraftiga offensiv, men 1916 fick divisionen delta i Brusilovs framgångsrika men kostsamma motoffensiv. M. fick därefter befälet över en större armégrupp, där 12:e divisionen ingick. Sedan läget stabiliserats reste han för andra gången under krigsåren till Hfrs för att orientera sig om hemlandets förhållanden. Under återfärden till fronten i mars 1917 upplevde han revolutionen i Petrograd och Moskva.
I juni 1917 befordrades M. till generallöjtnant och kommendör för VI kavallerikåren. Efter bolsjevikernas maktövertagande i oktober överfördes han till reserven och beslöt att återvända till Finland.
I hemlandet kom M. snart i kontakt med den s.k. Militärkommittén, som i januari 1918 gjordes till ett statligt organ. Den 15 januari blev han kommitténs ordförande och designerad till överbefälhavare, trots att han var föga känd för den stora allmänheten. På M:s yrkande blev Vasa bas för uppbyggnaden av landets försvarsmakt. Den 18 januari begav han sig dit jämte några medhjälpare. Kort därefter föranledde farhågor för ryska truppförstärkningar och de alltmer oroliga förhållandena i ö. Finland honom att med de lokala skyddskårernas hjälp avväpna de ryska garnisonerna i Sydösterbotten och Vasa. De framgångsrika aktionerna inleddes den 28 januari, samma dag som det Röda gardet tagit makten i Hfrs (inbördeskriget).
De obetydliga militära resurser som stod till M:s förfogande, gav honom inte möjlighet att omedelbart gå till angrepp. Det krävdes tid för organisations- och utbildningsarbete. Först mot mitten av mars kunde ett offensivt företag mot Tfrs förberedas. Ett tungt vägande skäl att forcera detta utgjorde den tyska arméledningens beslut att sända en truppstyrka till Finland för att bekämpa de revolutionära. M. sökte i det längsta förmå senaten i Vasa att avvisa det tyska erbjudandet; han fann det olyckligt för Finlands framtid. Landet borde och skulle kunna försvara sin självständighet och sitt samhällsskick med egna krafter. Till sist nödgades han dock finna sig i att senaten med hänsyn till lägets allvar accepterade den tyska hjälpen. Den svenska expeditionen till Åland vintern 1918 (Ålandsexpeditionen) uppfattade M. som en mot Finland ovänlig aktion.
Operationerna mot Tfrs blev svårare och mer tidskrävande än M. förutsatt. Först den 3 april var slaget avgjort och armén kunde fortsätta mot Björneborg i v. och Karelen i s.o. En tysk kår under Rüdiger von der Goltz (Östersjödivisionen) anlände samma dag till Hangö och kunde den 13 april befria Hfrs. En annan tysk kår landsteg i Lovisa.
Den 16 maj tågade M. in i huvudstaden i spetsen för sin armé; intåget artade sig till en viktig politisk manifestation (sextonde maj).
Emellertid träffade senaten, utan M:s vetskap, en uppgörelse med ledningen för den tyska hjälpkåren om försvarsmaktens uppbyggnad under stram tysk ledning. M., som var övertygad om centralmakternas snart förestående nederlag, avgick omedelbart och reste till Stockholm, där han tog kontakt med ententemakternas sändebud i hopp om att kunna förbereda en ny finländsk politik efter Tysklands sammanbrott. I oktober 1918 fick han av P.E. Svinhufvud i uppdrag att resa till London och Paris för sonderingar. Under en nära två månader lång utlandsvistelse lyckades han vinna förståelse för Finlands situation, utverka livsmedel till det av hungersnöd hotade landet och löften om ett snart erkännande av självständigheten. Under tiden hade Svinhufvud beslutat avgå och lantdagen valde den 12 december M. till riksföreståndare i enlighet med 1772 års ännu gällande regeringsform.
Sedan M. återkommit till Finland, ägnade han sig åt försvarsmaktens uppbyggnad efter de grundsatser som han utformat året förut. Han lade särskild vikt vid skyddskårsinstitutionen, vars ställning nu reglerades enligt lag. Tanken var att skyddskårerna skulle bli det viktigaste elementet i folkförsvaret. Dess ledning åtnjöt en betydande självständighet men var klart underordnad president och regering. I utrikespolitiskt hänseende sökte M. ånyo anknytning till Sverige och Norden; detta markerades av statsbesök i Stockholm och Köpenhamn (febr. 1919). I den åter aktualiserade Ålandsfrågan eftersträvade han en kompromiss, vilket dock visade sig omöjligt p.g.a. den svenska regeringens skärpta hållning. Av största betydelse blev senare frågan om Finlands deltagande i en allierad intervention i Ryssland, varvid M. förordade en operation mot Petrograd. Planerna härpå strandade främst på de vitryska ledarnas motstånd mot att erkänna Finlands självständighet.
På försommaren 1919 förelåg förslag till en ny, republikansk författning, som stadfästes av M. den 17 juli. I det första presidentvalet, som förrättades av riksdagen, valdes K.J. Ståhlberg till president med den borgerliga vänsterns och socialdemokraternas röster, då M. inte kunde accepteras av socialdemokraterna. Efter valet kom det till skarpa motsättningar mellan Ståhlberg och M., vilket medförde att denne avgick som överbefälhavare. Han begav sig till utlandet, där han med livligt intresse följde händelseutvecklingen i Ryssland. Han hade hoppats att Finland skulle kunna förvärva en good-will hos de vitryska politiker som kunde tänkas få ledningen där, om den finska armén bidrog till deras seger. I oktober 1919 yrkade M. i ett öppet brev till president Ståhlberg på ett finländskt ingripande mot bolsjevikerna i Petrograd.
Tjugotalet tillbringade M. som privatman, sysselsatt med humanitär och social verksamhet. Han grundade 1920 det barnskyddsförbund som bär hans namn och valdes 1920 till ordförande i Finlands Röda kors, för vilket han genom sin energi och organisationsförmåga samt inte minst genom sina internationella kontakter kom att spela en betydande roll. Sitt hem inrättade han i en villa i Brunnsparken i Hfrs (Mannerheimmuseet).
Sedan Svinhufvud 1931 åter fått politiskt inflytande var vägen öppen även för M:s inträde i aktiv tjänst. Han utsågs till försvarsrådets ordförande och utnämndes 1933 till fältmarskalk. I försvarsrådet hade han ett utmärkt stöd bl.a. i industrimannen och generalen Rudolf Walden, en mångårig medarbetare och vän. Bland de resultat M. uppnådde var förbättrad organisation och utbyggnad av flygvapnet, territorialsystemets införande och uppförandet av befästningsverk, den s.k. Mannerheimlinjen, på Karelska näset. Det fanns dock ett avsevärt politiskt motstånd mot en kostnadskrävande upprustning, vilket försvårade hans uppgift.
M. påvisade i promemoria efter promemoria avsevärda brister i försvarsmaktens utrustning. Samtidigt manade han till inre enighet. Minnena från 1918 borde inte längre få verka splittrande, inte heller språkfrågan. M. tillrådde även en försiktig utrikespolitik, främst i förhållande till Sovjetunionen. Han förordade den 1935 proklamerade nordiska orienteringen och tog initiativ till planen på ett gemensamt svenskfinländskt försvar av Åland. När regeringen hösten 1939 inte följde hans råd att visa Sovjetunionen tillmötesgående i gränsfrågor, begärde han avsked. Han återtog dock sin ansökan inför det förestående sovjetiska anfallet och blev den 30 november åter överbefälhavare för landets krigsmakt.
Under vinterkriget ledde M. försvaret från Högkvarteret i S:t Michel. Hans verksamhet utmärktes av energi och fasthet; hans val av befälhavare var i flera fall utmärkta. Särskilt må nämnas Paavo Talvelas uppdrag att tillbakavisa en hotfull offensiv n. om Ladoga, vilket ledde till segern vid Tolvajärvi.
M:s internationella förbindelser var en tillgång även när landet vädjade om utländsk hjälp. Han tvivlade på möjligheten att förverkliga västmakternas interventionsplaner och förordade i stället en fred med Moskva även på de hårda villkor som erbjöds. I de dramatiska överläggningar som ägde rum mellan regeringen och militärerna satte M. in sin prestige för freden.
Sedan freden slutits den 13 mars 1940, kvarstod M. på president Kallios begäran som överbefälhavare. Biträdd av Walden som försvarsminister ledde han arbetet på försvarets och befästningarnas utbyggnad. Utrikespolitiskt var M. angelägen om en försiktig kurs och villig att tillmötesgå de olika sovjetryska krav som nu framfördes. Inför hotet av ett förnyat ryskt angrepp stod hans hopp liksom tidigare till den nordiska orienteringen, ett förbund med Sverige till skydd för neutraliteten. Planen härpå måste överges, sedan både Hitler och Stalin vägrat godkänna den. I det pressade läge vari Finland befann sig i augusti 1940 valde landets ledning att bifalla en tysk begäran att få transitera trupper till och från Nordnorge mot att Finland erhöll vapen. Avtalet härom innebar en ändrad tysk hållning till Finlands problem. Om den verkliga bakgrunden härtill - Hitlers planer på en kamp mot Sovjetunionen - var M. inte helt på det klara. Han ansåg dock i början av 1941 att Tysklands hållning gav honom orsak att inte stödja Paasikivi, när denne förordade eftergifter för Moskvas strävan att kontrollera Petsamo.
Hitlers förberedelser för krig mot Sovjetunionen var omgivna av sträng sekretess. Det sägs att M. lika litet som andra ledande finländare var underrättad om dem. Först mot slutet av maj - efter minister Karl Schnurres besök - blev det tydligt att ett krig i ö. låg inom möjligheternas gräns. De finländska försöken att föra en neutralitetspolitik strandade, och den 26 juni förklarade regeringen att landet befann sig i krigstillstånd (fortsättningskriget). Därmed ökade Finlands beroende av Tyskland militärt och försörjningsmässigt. M. var dock angelägen om att bevara en avsevärd handlingsfrihet; märkligt var hans inskridande till förmån för judiska flyktingar. Efter krigsutbrottet utformades planerna för en kommande offensiv; målet var att återta de i marsfreden förlorade områdena. M. ville undvika operationer i riktning mot Leningrad och den tyska ledningen föredrog operationer n. om Ladoga i riktning mot Svir. Där skulle de finska och de tyska styrkorna mötas. När de finska trupperna närmade sig den forna riksgränsen, satte M. emellertid i stället in en stöt i riktning mot Sordavala och söderut mot Viborg.
I månadsskiftet augusti-september 1941 avgjordes frågan om fortsatta operationer. Efter tvekan i regeringen vann slutligen den meningen, att armén skulle söka ockupera delar av Östkarelen, fram till Svirfloden i s. och upp till Onega i n. De finländska framgångar som nu följde väckte emellertid oro i Moskva och London. En framryckning mot Karhumäki antydde att nästa mål kunde vara Sorokka (Bjelomorsk) vid Vita havet. Därmed skulle järnvägsförbindelsen mellan Murmansk och det inre av Sovjetunionen brytas och de väldiga transporterna från v. omöjliggöras. På sovjetisk begäran uppmanade Churchill Finlands regering, vid hot om krig, att inställa vidare framryckning. I ett brev till M. bad Churchill honom att tillmötesgå denna begäran. Varken regeringen eller M. ansåg sig dock kunna avge något tydligt löfte därom.
Under senare delen av december månad blev det uppenbart att den tyska offensiven inte kunde fullföljas. M. förstod tidigt att tyskarnas beräkningar var ohållbara. Han bedömde realistiskt även den stora sommarkampanjen 1942 och började begränsa de militära operationerna samt förbereda ett utträde ur kriget. Under de följande åren lyckades han avvisa tyska krav att bryta Murmansk-Arkangelskbanan; likaså vägrade han klart att delta i operationer mot Leningrad.
När M. den 4 juni 1942 fyllde 75 år, föranstaltade regeringen en större högtidlighet och utnämnde honom till Marskalk av Finland (Marskalken av Finland). Överraskande var att Adolf Hitler infann sig för att gratulera; besöket hade emellertid ingen politisk innebörd. M:s värdiga sätt att uppträda väckte beundran.
Så länge den tyska ledningen förfogade över stora militära resurser, nödgades den finländska utrikespolitiken till försiktighet vid försök att träffa en uppgörelse med Sovjetunionen. Efter de tyska nederlagen vid Stalingrad blev möjligheterna härtill efter hand större. Vid presidentvalet i februari 1943 framfördes förslag om att utse M. även till statschef, men i stället omvaldes Ryti. Den efter valet nybildade regeringen markerade emellertid en fredspolitik, något som föranledde svårigheter i förhållande till Hitler. M. förmådde regeringen att avstå från att avge en förbindelse om att inte på egen hand sluta fred och utverkade därtill den frivilliga finländska SS-truppens upplösning. Efter sommaren 1943 hade regeringen att ta ställning till olika - även från sovjetisk sida - framförda förslag om förhandlingar. M. stödde försöken att inleda sådana, även om det blivit tydligt att de sovjetiska kraven skulle bli mycket hårdare än väntat. Efter Paasikivis förhandlingar i Moskva i mars 1944 ville M. i konsekvens med en ståndpunkt han alltid iakttagit inte framträda som förespråkare för fred på de sovjetiska villkoren; det politiska avgörandet tillkom inte överbefälhavaren utan regeringen. Men han klargjorde för regeringen de militära risker som ett avbrytande av förhandlingarna förde med sig. Före den stora sovjetiska offensiven i juni 1944 hade M. avrått från en av Stalin krävd kapitulation utan villkor. Rytis förbindelse med Ribbentrop, som gav Finland tyskt bistånd bl.a. i form av antitankvapen och bombflyg, betecknade han som en medborgarbragd.
Vid slutet av juli månad 1944 blev det tydligt att Stalin ej längre upprätthöll kapitulationskravet. Då Ryti var bunden av sin utfästelse till Hitler, valdes M. till hans efterträdare som republikens president. Den 4 augusti installerades han och kunde, efter vissa svårigheter, bilda en ny regering som skulle föra Finland ur kriget.
Under det följande året hade M., som efter någon tvekan godtagit Paasikivi som statsminister i en regering av borgerliga vänsterelement, socialdemokrater och kommunister, att ta ställning till den allierade kontrollkommissionens krav; med dess ordförande, generalöverste Zjdanov, kunde han få till stånd tillfredsställande förbindelser. Märkligast var härvid att han vann gehör för tanken att Sovjetunionen hade intresse av samarbete med ett självständigt Finland till skydd mot angrepp. Det var det första utkastet till den 1948 ingångna vänskaps- och biståndspakten. Våren 1945 verkade M. för total öppenhet i fråga om den s.k. vapensmusselaffären för att undvika konflikter med Sovjetunionen.
Hösten 1945 visade det sig att M. var allvarligt sjuk. Ett svårt magsår gjorde det praktiskt taget omöjligt för honom att fullgöra presidentens uppgifter. Ett försök att i Portugals milda klimat återvinna hälsan visade sig fåfängt. När M. efter hemkomsten i slutet av året åter insjuknade, beslöt han att avgå, så snart domarna i den pågående krigsansvarighetsrättegången avkunnats. Den 4 mars 1946 ingav han sin avskedsansökan, motiverad dels med att han fullgjort de uppgifter, för vilka han valts till landets president, dels även med hälsoskäl.
De två följande åren var M:s allmäntillstånd starkt nedsatt av sjukdomen. Slutligen blev en omfattande magsårsoperation nödvändig. Den medförde en avsevärd förbättring under de sista tre åren av hans levnad. Under dessa lyckades M. med bistånd av ett flertal medarbetare, främst bland dem den krigstida underrättelsechefen Aladár Paasonen, utforma sina Minnen. Verket skulle, menade han, redovisa vad han åstadkommit och de skäl som bestämt hans handlande i olika lägen. När M. i januari 1951 gick bort i Lausanne, var det stora verket i det närmaste färdigt och kunde utges av trycket (memoarlitteratur).
M. jordfästes den 4 februari i Hfrs, där han fick sin sista viloplats bland krigargravarna på Sandudds kyrkogård. (S. Jägerskiöld, M., 8 bd, 1964-81; K. Donner, Fältmarskalken friherre M., 1934; J.O. Hannula, M., överbefälhavaren i Finlands frihetskrig, 1937; A. Voipio, Finlands fältmarskalk, 1942; E. Heinrichs, Mannerheimgestalten, 2 bd, 1957-59; Y. Niiniluoto, Suuri rooli, 1962; K. Lehmus, Tuntematon M.; O. Warner, Marshal M. and the Finns 1967; J.E.O. Screen, M.: the years of preparation, 1970, fi. övers. Mannerheimin muukalaisvuodet, 1972, M.: The Finnish years, 2000, M., 2001; K. Selen, C.G.E.M. ja hänen puolustusneuvostonsa, 1980; S. Jägerskiöld, G.M. 1867-1951, 1983; C.G.M., Päiväkirja Japanin sodasta 1904-05 sekä rintamakirjeitä omaisille, 1982; G.M. Brev från sju årtionden, red. S. Jägerskiöld, 1984; V. Tervasmäki, M.: valtiomies ja sotapäällikkö talvi- ja jatkosodan käännekohdissa, 1987; V. Meri, C.G.M., Marskalken av Finland, 1989; M. Lappalainen, C.G.E.M: the Marshal of Finland, 1989; S. Virkkunen, M.: marsalkka ja presidentti, 1989, Mannerheimin kääntöpuoli, 1992; C.G. Mannerheims fotografier från Asienresan 1906-1908, red. P. Sandberg, 1990; M. Ahti, Aktivisterna och "Andersson", 1991; M.: sotilas ja ihminen, 1992; M. Klinge, M.: en bildbiografi, 1994, Mesimarja, myytti, M., 1994; L. Vlasov, M. i Petersburg 1887-1904, 1994, M.: upseeri ja tutkimusmatkailija 1904-1909, 1997, M: tsaarin kenraali 1914-1917, 1997, Kvinnorna i M:s liv, 2002; Scripta Mannerheimiana: puheenvuoroja M.- kirjallisuudesta & valikoiva bibliografia, red. H. Meinander, 1996; M.: tuttu ja tuntemanton, 1997; T. Taajamaa, Lempeäkatseinen legenda, 1996; M. Soikkanen, C.G.E.M.: suurriistan metsästäjä, 1997; P. Friman, Mannerheimin matkassa, 1998, 2:a utök. uppl. 2004; C.G. Mannerheimin Keski-Aasian matka 1906-1908, red. P. Koskikallio/A. Lehmuskallio, 1999; M. Ullman, Episoder ur G.M:s liv, 2 bd, 2000-01; M. Turtola/P. Friman, Mannerheim-kirja, 2001; M. Uola, Marskin ryyppy, 2002; R. Lehmusoksa/R. Lehmusoksa, Mannerheimin pöydässä, 2003; R. Brantberg, M.: tsaarin upseeri 1867-1914, 2003, M.: valkoinen kenraali 1914-1918; 2004, M.: sotamarsalkka 1918-1940, 2005; L. Laaksonen, Eripuraa ja arvovaltaa: Mannerheimin ja kenraalien henkilösuhteet ja johtaminen, 2004; M. Nieminen, Piripintaan... Marskin ryyppy tänä päivänä, 2004; N.I. Barysnikov, M. without the mask 1940-1944, 2005; M.: keisarillisen Venäjän armeijan upseeri, itsenäisen Suomen Marsalkka, 2005; P. Suoninen, M., suurin suomalainen, 2005, H. Halén, utg., Dagbok förd under min resa i Centralasien och Kina 1906-07-08, 2010) (Stig Jägerskiöld/red.)
I detta brydsamma läge tedde sig en militär bana i kejsardömet som ett alternativ, trots det främlingskap inför det ryska, som M. ibland kände. Efter två somrars språkstudier i Ryssland och efter avlagd studentexamen i Hfrs vann han inträde vid den Nikolajevska kavalleriskolan i Petersburg, som han 1889 lämnade med mycket goda betyg. Sin första officersbeställning fick M. på ett kavalleriregemente stationerat i v. Polen (Kalisz). Efter två års tjänstgöring där uppnådde han förflyttning till Chevaliergardet i Petersburg, vilket gav möjligheter till en snabb karriär och till kontakter med det kejserliga hovet. Under de närmaste åren blev M. en känd ryttare och hästkännare. 1897 blev han bjuden tjänstgöring vid den kejserliga stallförvaltningen, men valde sex år senare att återgå till aktiv militär tjänst, nu som skvadronchef vid officersridskolan i huvudstaden.
Sedan den ryska förtryckspolitiken inletts mot Finland 1899, övervägde M. att lämna Ryssland, särskilt sedan hans politiskt verksamme bror Carl blivit landsförvisad av Bobrikov. Alla sådana planer omintetgjordes dock av det japanska anfallet 1904.
I det läget valde M. att anmäla sig för fronttjänst i Manchuriet; det främsta motivet var önskan att vinna krigserfarenhet. Hösten 1904 reste han till Mukden och därifrån till det 52:a Nesjinska dragonregementet, som han blivit tilldelad. Under kriget deltog han i kosackgeneralen Misjtjenkos raid mot kusten, i general Oskar Gripenbergs offensiv mot Sandepu och i det stora slaget vid Mukden i februari 1905. Här ådagalade M. en energi och tapperhet, som väckte beundran. Efter reträtten från Mukden fick han befälet över ryttarförband, sammansatta främst av värvade mongoliska ryttare.
Efter freden i Portsmouth 1905 kunde M. relativt snart återvända till Petersburg. Under en längre ledighet i Finland deltog han i den sista ståndslantdagen. Han var redan föreslagen till regementskommendör men fick i stället det viktiga uppdraget att till häst undersöka och kartlägga stora områden i Kinas västra provinser. I Ostturkestan skulle han även söka utröna den icke-kinesiska befolkningens förhållande till det kinesiska herraväldet. Vidare skulle han under en fortsatt ritt fram till Peking informera sig om de kinesiska militära och civila reformernas resultat. Resan var alltså en underrättelseexpedition, vilket skulle hållas hemligt. Den maskerades därför som en vetenskaplig etnografisk expedition, samordnad med en fransk expedition under den kände orientalisten Pelliot. Ritten, som avslutades i Peking i augusti 1908, var rik på militärt och vetenskapligt viktiga resultat, redovisade i utförliga dagböcker, brev och rapporter. Före återresan företog M. en färd även till Japan.
Efter återkomsten fick M. under en audiens för Nikolaj II redogöra för färden och sina iakttagelser. Han utnämndes därefter till kommendör för det 13:e Vladimirska ulanregementet, som var stationerat i Novo Minsk ö. om Warszawa. 1911 befordrades M. till kommendör för ett gardesregemente i Warszawa. Med kommendörsposten följde generalmajors ställning. Nästa befordran kom 1913, nu till brigadgeneral.
Under första världskriget deltog M. i det ryska försvaret mot österrikiska och tyska arméer, främst i s. Polen, s.v. Ryssland och Rumänien. I krigets början lyckades han vid Krasnik hejda en österrikisk offensiv, som nått trakterna av Lublin. Framgången var av stor vikt då den avvärjde hotet mot den ryska mobiliseringen och uppmarschen. I början av 1915 blev M. kommendör för 12:e kavalleridivisionen. Till en början vek fronten tillbaka inför fiendens kraftiga offensiv, men 1916 fick divisionen delta i Brusilovs framgångsrika men kostsamma motoffensiv. M. fick därefter befälet över en större armégrupp, där 12:e divisionen ingick. Sedan läget stabiliserats reste han för andra gången under krigsåren till Hfrs för att orientera sig om hemlandets förhållanden. Under återfärden till fronten i mars 1917 upplevde han revolutionen i Petrograd och Moskva.
I juni 1917 befordrades M. till generallöjtnant och kommendör för VI kavallerikåren. Efter bolsjevikernas maktövertagande i oktober överfördes han till reserven och beslöt att återvända till Finland.
I hemlandet kom M. snart i kontakt med den s.k. Militärkommittén, som i januari 1918 gjordes till ett statligt organ. Den 15 januari blev han kommitténs ordförande och designerad till överbefälhavare, trots att han var föga känd för den stora allmänheten. På M:s yrkande blev Vasa bas för uppbyggnaden av landets försvarsmakt. Den 18 januari begav han sig dit jämte några medhjälpare. Kort därefter föranledde farhågor för ryska truppförstärkningar och de alltmer oroliga förhållandena i ö. Finland honom att med de lokala skyddskårernas hjälp avväpna de ryska garnisonerna i Sydösterbotten och Vasa. De framgångsrika aktionerna inleddes den 28 januari, samma dag som det Röda gardet tagit makten i Hfrs (inbördeskriget).
De obetydliga militära resurser som stod till M:s förfogande, gav honom inte möjlighet att omedelbart gå till angrepp. Det krävdes tid för organisations- och utbildningsarbete. Först mot mitten av mars kunde ett offensivt företag mot Tfrs förberedas. Ett tungt vägande skäl att forcera detta utgjorde den tyska arméledningens beslut att sända en truppstyrka till Finland för att bekämpa de revolutionära. M. sökte i det längsta förmå senaten i Vasa att avvisa det tyska erbjudandet; han fann det olyckligt för Finlands framtid. Landet borde och skulle kunna försvara sin självständighet och sitt samhällsskick med egna krafter. Till sist nödgades han dock finna sig i att senaten med hänsyn till lägets allvar accepterade den tyska hjälpen. Den svenska expeditionen till Åland vintern 1918 (Ålandsexpeditionen) uppfattade M. som en mot Finland ovänlig aktion.
Operationerna mot Tfrs blev svårare och mer tidskrävande än M. förutsatt. Först den 3 april var slaget avgjort och armén kunde fortsätta mot Björneborg i v. och Karelen i s.o. En tysk kår under Rüdiger von der Goltz (Östersjödivisionen) anlände samma dag till Hangö och kunde den 13 april befria Hfrs. En annan tysk kår landsteg i Lovisa.
Den 16 maj tågade M. in i huvudstaden i spetsen för sin armé; intåget artade sig till en viktig politisk manifestation (sextonde maj).
Emellertid träffade senaten, utan M:s vetskap, en uppgörelse med ledningen för den tyska hjälpkåren om försvarsmaktens uppbyggnad under stram tysk ledning. M., som var övertygad om centralmakternas snart förestående nederlag, avgick omedelbart och reste till Stockholm, där han tog kontakt med ententemakternas sändebud i hopp om att kunna förbereda en ny finländsk politik efter Tysklands sammanbrott. I oktober 1918 fick han av P.E. Svinhufvud i uppdrag att resa till London och Paris för sonderingar. Under en nära två månader lång utlandsvistelse lyckades han vinna förståelse för Finlands situation, utverka livsmedel till det av hungersnöd hotade landet och löften om ett snart erkännande av självständigheten. Under tiden hade Svinhufvud beslutat avgå och lantdagen valde den 12 december M. till riksföreståndare i enlighet med 1772 års ännu gällande regeringsform.
Sedan M. återkommit till Finland, ägnade han sig åt försvarsmaktens uppbyggnad efter de grundsatser som han utformat året förut. Han lade särskild vikt vid skyddskårsinstitutionen, vars ställning nu reglerades enligt lag. Tanken var att skyddskårerna skulle bli det viktigaste elementet i folkförsvaret. Dess ledning åtnjöt en betydande självständighet men var klart underordnad president och regering. I utrikespolitiskt hänseende sökte M. ånyo anknytning till Sverige och Norden; detta markerades av statsbesök i Stockholm och Köpenhamn (febr. 1919). I den åter aktualiserade Ålandsfrågan eftersträvade han en kompromiss, vilket dock visade sig omöjligt p.g.a. den svenska regeringens skärpta hållning. Av största betydelse blev senare frågan om Finlands deltagande i en allierad intervention i Ryssland, varvid M. förordade en operation mot Petrograd. Planerna härpå strandade främst på de vitryska ledarnas motstånd mot att erkänna Finlands självständighet.
På försommaren 1919 förelåg förslag till en ny, republikansk författning, som stadfästes av M. den 17 juli. I det första presidentvalet, som förrättades av riksdagen, valdes K.J. Ståhlberg till president med den borgerliga vänsterns och socialdemokraternas röster, då M. inte kunde accepteras av socialdemokraterna. Efter valet kom det till skarpa motsättningar mellan Ståhlberg och M., vilket medförde att denne avgick som överbefälhavare. Han begav sig till utlandet, där han med livligt intresse följde händelseutvecklingen i Ryssland. Han hade hoppats att Finland skulle kunna förvärva en good-will hos de vitryska politiker som kunde tänkas få ledningen där, om den finska armén bidrog till deras seger. I oktober 1919 yrkade M. i ett öppet brev till president Ståhlberg på ett finländskt ingripande mot bolsjevikerna i Petrograd.
Tjugotalet tillbringade M. som privatman, sysselsatt med humanitär och social verksamhet. Han grundade 1920 det barnskyddsförbund som bär hans namn och valdes 1920 till ordförande i Finlands Röda kors, för vilket han genom sin energi och organisationsförmåga samt inte minst genom sina internationella kontakter kom att spela en betydande roll. Sitt hem inrättade han i en villa i Brunnsparken i Hfrs (Mannerheimmuseet).
Sedan Svinhufvud 1931 åter fått politiskt inflytande var vägen öppen även för M:s inträde i aktiv tjänst. Han utsågs till försvarsrådets ordförande och utnämndes 1933 till fältmarskalk. I försvarsrådet hade han ett utmärkt stöd bl.a. i industrimannen och generalen Rudolf Walden, en mångårig medarbetare och vän. Bland de resultat M. uppnådde var förbättrad organisation och utbyggnad av flygvapnet, territorialsystemets införande och uppförandet av befästningsverk, den s.k. Mannerheimlinjen, på Karelska näset. Det fanns dock ett avsevärt politiskt motstånd mot en kostnadskrävande upprustning, vilket försvårade hans uppgift.
M. påvisade i promemoria efter promemoria avsevärda brister i försvarsmaktens utrustning. Samtidigt manade han till inre enighet. Minnena från 1918 borde inte längre få verka splittrande, inte heller språkfrågan. M. tillrådde även en försiktig utrikespolitik, främst i förhållande till Sovjetunionen. Han förordade den 1935 proklamerade nordiska orienteringen och tog initiativ till planen på ett gemensamt svenskfinländskt försvar av Åland. När regeringen hösten 1939 inte följde hans råd att visa Sovjetunionen tillmötesgående i gränsfrågor, begärde han avsked. Han återtog dock sin ansökan inför det förestående sovjetiska anfallet och blev den 30 november åter överbefälhavare för landets krigsmakt.
Under vinterkriget ledde M. försvaret från Högkvarteret i S:t Michel. Hans verksamhet utmärktes av energi och fasthet; hans val av befälhavare var i flera fall utmärkta. Särskilt må nämnas Paavo Talvelas uppdrag att tillbakavisa en hotfull offensiv n. om Ladoga, vilket ledde till segern vid Tolvajärvi.
M:s internationella förbindelser var en tillgång även när landet vädjade om utländsk hjälp. Han tvivlade på möjligheten att förverkliga västmakternas interventionsplaner och förordade i stället en fred med Moskva även på de hårda villkor som erbjöds. I de dramatiska överläggningar som ägde rum mellan regeringen och militärerna satte M. in sin prestige för freden.
Sedan freden slutits den 13 mars 1940, kvarstod M. på president Kallios begäran som överbefälhavare. Biträdd av Walden som försvarsminister ledde han arbetet på försvarets och befästningarnas utbyggnad. Utrikespolitiskt var M. angelägen om en försiktig kurs och villig att tillmötesgå de olika sovjetryska krav som nu framfördes. Inför hotet av ett förnyat ryskt angrepp stod hans hopp liksom tidigare till den nordiska orienteringen, ett förbund med Sverige till skydd för neutraliteten. Planen härpå måste överges, sedan både Hitler och Stalin vägrat godkänna den. I det pressade läge vari Finland befann sig i augusti 1940 valde landets ledning att bifalla en tysk begäran att få transitera trupper till och från Nordnorge mot att Finland erhöll vapen. Avtalet härom innebar en ändrad tysk hållning till Finlands problem. Om den verkliga bakgrunden härtill - Hitlers planer på en kamp mot Sovjetunionen - var M. inte helt på det klara. Han ansåg dock i början av 1941 att Tysklands hållning gav honom orsak att inte stödja Paasikivi, när denne förordade eftergifter för Moskvas strävan att kontrollera Petsamo.
Hitlers förberedelser för krig mot Sovjetunionen var omgivna av sträng sekretess. Det sägs att M. lika litet som andra ledande finländare var underrättad om dem. Först mot slutet av maj - efter minister Karl Schnurres besök - blev det tydligt att ett krig i ö. låg inom möjligheternas gräns. De finländska försöken att föra en neutralitetspolitik strandade, och den 26 juni förklarade regeringen att landet befann sig i krigstillstånd (fortsättningskriget). Därmed ökade Finlands beroende av Tyskland militärt och försörjningsmässigt. M. var dock angelägen om att bevara en avsevärd handlingsfrihet; märkligt var hans inskridande till förmån för judiska flyktingar. Efter krigsutbrottet utformades planerna för en kommande offensiv; målet var att återta de i marsfreden förlorade områdena. M. ville undvika operationer i riktning mot Leningrad och den tyska ledningen föredrog operationer n. om Ladoga i riktning mot Svir. Där skulle de finska och de tyska styrkorna mötas. När de finska trupperna närmade sig den forna riksgränsen, satte M. emellertid i stället in en stöt i riktning mot Sordavala och söderut mot Viborg.
I månadsskiftet augusti-september 1941 avgjordes frågan om fortsatta operationer. Efter tvekan i regeringen vann slutligen den meningen, att armén skulle söka ockupera delar av Östkarelen, fram till Svirfloden i s. och upp till Onega i n. De finländska framgångar som nu följde väckte emellertid oro i Moskva och London. En framryckning mot Karhumäki antydde att nästa mål kunde vara Sorokka (Bjelomorsk) vid Vita havet. Därmed skulle järnvägsförbindelsen mellan Murmansk och det inre av Sovjetunionen brytas och de väldiga transporterna från v. omöjliggöras. På sovjetisk begäran uppmanade Churchill Finlands regering, vid hot om krig, att inställa vidare framryckning. I ett brev till M. bad Churchill honom att tillmötesgå denna begäran. Varken regeringen eller M. ansåg sig dock kunna avge något tydligt löfte därom.
Under senare delen av december månad blev det uppenbart att den tyska offensiven inte kunde fullföljas. M. förstod tidigt att tyskarnas beräkningar var ohållbara. Han bedömde realistiskt även den stora sommarkampanjen 1942 och började begränsa de militära operationerna samt förbereda ett utträde ur kriget. Under de följande åren lyckades han avvisa tyska krav att bryta Murmansk-Arkangelskbanan; likaså vägrade han klart att delta i operationer mot Leningrad.
När M. den 4 juni 1942 fyllde 75 år, föranstaltade regeringen en större högtidlighet och utnämnde honom till Marskalk av Finland (Marskalken av Finland). Överraskande var att Adolf Hitler infann sig för att gratulera; besöket hade emellertid ingen politisk innebörd. M:s värdiga sätt att uppträda väckte beundran.
Så länge den tyska ledningen förfogade över stora militära resurser, nödgades den finländska utrikespolitiken till försiktighet vid försök att träffa en uppgörelse med Sovjetunionen. Efter de tyska nederlagen vid Stalingrad blev möjligheterna härtill efter hand större. Vid presidentvalet i februari 1943 framfördes förslag om att utse M. även till statschef, men i stället omvaldes Ryti. Den efter valet nybildade regeringen markerade emellertid en fredspolitik, något som föranledde svårigheter i förhållande till Hitler. M. förmådde regeringen att avstå från att avge en förbindelse om att inte på egen hand sluta fred och utverkade därtill den frivilliga finländska SS-truppens upplösning. Efter sommaren 1943 hade regeringen att ta ställning till olika - även från sovjetisk sida - framförda förslag om förhandlingar. M. stödde försöken att inleda sådana, även om det blivit tydligt att de sovjetiska kraven skulle bli mycket hårdare än väntat. Efter Paasikivis förhandlingar i Moskva i mars 1944 ville M. i konsekvens med en ståndpunkt han alltid iakttagit inte framträda som förespråkare för fred på de sovjetiska villkoren; det politiska avgörandet tillkom inte överbefälhavaren utan regeringen. Men han klargjorde för regeringen de militära risker som ett avbrytande av förhandlingarna förde med sig. Före den stora sovjetiska offensiven i juni 1944 hade M. avrått från en av Stalin krävd kapitulation utan villkor. Rytis förbindelse med Ribbentrop, som gav Finland tyskt bistånd bl.a. i form av antitankvapen och bombflyg, betecknade han som en medborgarbragd.
Vid slutet av juli månad 1944 blev det tydligt att Stalin ej längre upprätthöll kapitulationskravet. Då Ryti var bunden av sin utfästelse till Hitler, valdes M. till hans efterträdare som republikens president. Den 4 augusti installerades han och kunde, efter vissa svårigheter, bilda en ny regering som skulle föra Finland ur kriget.
Under det följande året hade M., som efter någon tvekan godtagit Paasikivi som statsminister i en regering av borgerliga vänsterelement, socialdemokrater och kommunister, att ta ställning till den allierade kontrollkommissionens krav; med dess ordförande, generalöverste Zjdanov, kunde han få till stånd tillfredsställande förbindelser. Märkligast var härvid att han vann gehör för tanken att Sovjetunionen hade intresse av samarbete med ett självständigt Finland till skydd mot angrepp. Det var det första utkastet till den 1948 ingångna vänskaps- och biståndspakten. Våren 1945 verkade M. för total öppenhet i fråga om den s.k. vapensmusselaffären för att undvika konflikter med Sovjetunionen.
Hösten 1945 visade det sig att M. var allvarligt sjuk. Ett svårt magsår gjorde det praktiskt taget omöjligt för honom att fullgöra presidentens uppgifter. Ett försök att i Portugals milda klimat återvinna hälsan visade sig fåfängt. När M. efter hemkomsten i slutet av året åter insjuknade, beslöt han att avgå, så snart domarna i den pågående krigsansvarighetsrättegången avkunnats. Den 4 mars 1946 ingav han sin avskedsansökan, motiverad dels med att han fullgjort de uppgifter, för vilka han valts till landets president, dels även med hälsoskäl.
De två följande åren var M:s allmäntillstånd starkt nedsatt av sjukdomen. Slutligen blev en omfattande magsårsoperation nödvändig. Den medförde en avsevärd förbättring under de sista tre åren av hans levnad. Under dessa lyckades M. med bistånd av ett flertal medarbetare, främst bland dem den krigstida underrättelsechefen Aladár Paasonen, utforma sina Minnen. Verket skulle, menade han, redovisa vad han åstadkommit och de skäl som bestämt hans handlande i olika lägen. När M. i januari 1951 gick bort i Lausanne, var det stora verket i det närmaste färdigt och kunde utges av trycket (memoarlitteratur).
M. jordfästes den 4 februari i Hfrs, där han fick sin sista viloplats bland krigargravarna på Sandudds kyrkogård. (S. Jägerskiöld, M., 8 bd, 1964-81; K. Donner, Fältmarskalken friherre M., 1934; J.O. Hannula, M., överbefälhavaren i Finlands frihetskrig, 1937; A. Voipio, Finlands fältmarskalk, 1942; E. Heinrichs, Mannerheimgestalten, 2 bd, 1957-59; Y. Niiniluoto, Suuri rooli, 1962; K. Lehmus, Tuntematon M.; O. Warner, Marshal M. and the Finns 1967; J.E.O. Screen, M.: the years of preparation, 1970, fi. övers. Mannerheimin muukalaisvuodet, 1972, M.: The Finnish years, 2000, M., 2001; K. Selen, C.G.E.M. ja hänen puolustusneuvostonsa, 1980; S. Jägerskiöld, G.M. 1867-1951, 1983; C.G.M., Päiväkirja Japanin sodasta 1904-05 sekä rintamakirjeitä omaisille, 1982; G.M. Brev från sju årtionden, red. S. Jägerskiöld, 1984; V. Tervasmäki, M.: valtiomies ja sotapäällikkö talvi- ja jatkosodan käännekohdissa, 1987; V. Meri, C.G.M., Marskalken av Finland, 1989; M. Lappalainen, C.G.E.M: the Marshal of Finland, 1989; S. Virkkunen, M.: marsalkka ja presidentti, 1989, Mannerheimin kääntöpuoli, 1992; C.G. Mannerheims fotografier från Asienresan 1906-1908, red. P. Sandberg, 1990; M. Ahti, Aktivisterna och "Andersson", 1991; M.: sotilas ja ihminen, 1992; M. Klinge, M.: en bildbiografi, 1994, Mesimarja, myytti, M., 1994; L. Vlasov, M. i Petersburg 1887-1904, 1994, M.: upseeri ja tutkimusmatkailija 1904-1909, 1997, M: tsaarin kenraali 1914-1917, 1997, Kvinnorna i M:s liv, 2002; Scripta Mannerheimiana: puheenvuoroja M.- kirjallisuudesta & valikoiva bibliografia, red. H. Meinander, 1996; M.: tuttu ja tuntemanton, 1997; T. Taajamaa, Lempeäkatseinen legenda, 1996; M. Soikkanen, C.G.E.M.: suurriistan metsästäjä, 1997; P. Friman, Mannerheimin matkassa, 1998, 2:a utök. uppl. 2004; C.G. Mannerheimin Keski-Aasian matka 1906-1908, red. P. Koskikallio/A. Lehmuskallio, 1999; M. Ullman, Episoder ur G.M:s liv, 2 bd, 2000-01; M. Turtola/P. Friman, Mannerheim-kirja, 2001; M. Uola, Marskin ryyppy, 2002; R. Lehmusoksa/R. Lehmusoksa, Mannerheimin pöydässä, 2003; R. Brantberg, M.: tsaarin upseeri 1867-1914, 2003, M.: valkoinen kenraali 1914-1918; 2004, M.: sotamarsalkka 1918-1940, 2005; L. Laaksonen, Eripuraa ja arvovaltaa: Mannerheimin ja kenraalien henkilösuhteet ja johtaminen, 2004; M. Nieminen, Piripintaan... Marskin ryyppy tänä päivänä, 2004; N.I. Barysnikov, M. without the mask 1940-1944, 2005; M.: keisarillisen Venäjän armeijan upseeri, itsenäisen Suomen Marsalkka, 2005; P. Suoninen, M., suurin suomalainen, 2005, H. Halén, utg., Dagbok förd under min resa i Centralasien och Kina 1906-07-08, 2010) (Stig Jägerskiöld/red.)
Republikens president